Bankorrigerande tändrör, behöver vi sådana och av vilken anledning i så fall?

    tändrör

Låt oss tillsammans göra en skjutteknisk och stridsteknisk titt på vilken förmåga de tillför.

Det är ett känt problem att det har svårt att nå tillräcklig verkan vid skjutning. Delvis p.g.a. en kombination av fullt naturlig egenspridning på pjäs och ammunition. Men också för att vi sällan –hypotetiskt – skjuter med tillräckligt antal pjäser. Man prioriterar att många ska kunna skjuta samtidigt, med det minimala antalet pjäser vi har, eller rättare sagt kommer att ha. För att lösa eller minska problemet som egenspridning skapar tittar man på anskaffning av bankorrigerande tändrör. De kan bromsa, eller i vissa fall även ”styra” granaterna så spridningen minskar dramatiskt. Men till ett rätt dramatiskt pris också. Den andra vägen att gå är att skaffa fler artilleripjäser och bara skjuta många fler granater för att nå önskad verkan. För att motivera inköp av bankorrigerande tändrör, som alltså är ganska till extremt dyra har jag hört tre huvudsakliga argument. Kommer dessa argument leda oss rätt i valet av rör? Finns det andra argument?

Argumenten

  1. Vi kommer kunna skjuta färre granater och lösa uppgiften, eftersom vi träffar bättre.
  2. Det går att bekämpa enskilda mål inom en traditionell verkansyta.
  3. Det går -förenklat beskrivet- till och med att kunna samla elden till en punkt, för att sedan själv i princip kunna bestämma hur verkansområdet ska se ut. 

Vi tar oss en titt på hur förenliga våra tekniska begränsningar, förfaringssätt vid skjutning och stridsteknik är med de tre argumenten ovan.

Kommer vi kunna skjuta färre granater om vi har bankorrigerande rör och ändå lösa uppgiften?

Vi tar det från grunden, häng med. Eldmoment är det antal granater som man efter omfattande provskjutningar kommit fram till krävs för att förorsaka 50 % förluster på oskyddad trupp, inom ytan 100 x 100 m, i öppen terräng. För 15,5 cm krävs 18 granater i ett eldmoment. Om målet har skyddsväst, är nedgrävt, bepansrat, eller terrängen erbjuder skydd ökar antalet granater för att åstadkomma samma sak och det ökar fort. Nöjer vi oss å andra sidan med att nedhålla målet kan vi skjuta mindre antal granater. En allmänt vedertagen sanning är att elden i eldmomentet måste finnas i målet inom 10 sekunder. Eftersom målet tar skydd eller flyttar sig nedgår verkan till endast 30 % för eld som når målet efter 10 sek. De två ovanstående faktorerna ligger till grund för beräkningar av hur vi ska skjuta för att nå verkan. Med hänsyn till Archers tekniska eldhastighet krävs i bästa fall 9 och i sämsta fall 18 pjäser för att skjuta 18 granater inom 10 sek. Detta beror på vilken kombination av laddningar som används i skjutningen. Med hänsyn till pjäsernas egenspridning kommer dock inte 18 granater att landa inom de avsedda 100 x 100 m, även om måluttaget som eldledaren gjort är perfekt. På avståndet 15 km t.ex. krävs 46 granater för att träffa med 18. Blir skjutavståndet längre än de 15 km jag räknat på, ökar självfallet behovet av granater och ökningen är mer än linjär. Med egenspridning och eldhastighets sammanslagna påverkan skulle alltså 23 eller 46 pjäser behövas för att med ett eldmoment nedkämpa, det enkla målet oskyddad trupp i öppen terräng. Betänk också att vi kanske måste dubbla ammunitionsmängden om truppen har skyddsvästar (92 granater) och dubbla igen med hänsyn till att inte 92 granater kan skjutas inom 10 sekunder. Verkan blir 30 % efter 10 sek(184 granater) Detta gäller även om vi skulle nyttja eldhastigheten vi får vid skjutning med alla våra 24 pjäser. Det är inte praktiskt rimligt att skjuta så mycket som faktiskt behövs, så resonemanget är nu bara teoretiskt. Var och en bör nu förstå att det inte är läge att hålla på och fjanta med ett haubitskompani om 4 pjäser, om vi faktiskt vill ha ihjäl någon fiende.

PGK på granater

För att komma åt problemet med spridningen kan vi då ta till bankorrigerande tändrör. Det är möjligt att på 15 km få ned spridningen till väl inom 100 x 100 m. Då räcker det i exemplet ovan med 18 granater mot oskyddad trupp, 36 mot trupp med skyddsväst, vilket i sin tur med automatik innebär ytterligare en dubbling till 72 granater om vi skjuter med mindre än 18 pjäser, eftersom det då tar mer än 10 sek. 72 istället för 184 granater alltså. Det kommer med största sannolikhet inte bli billigare med 72 bankorrigerade granater jämfört med 184 vanliga, då rören är så dyra. Men chansen till verkan ökar avsevärt, eftersom vi kommer få mer momentan eld som ligger i målet. Säkerhetsavstånden kan också kortas. Normalt, med vanliga granater och rör skjuter man dock sällan mer än 48 granater åt gången, även om det är ett mål som teoretiskt kräver avsevärt större mängder eld. Det blir inte stridsekonomiskt rimligt eftersom verkan nedgår så kraftigt efter 10 sekunder. Man utvärderar istället verkan, kanske flyttar elden och skjuter eventuellt igen. Alltså kommer vi inte ens med bankorrigerade granater skjuta så mycket som egentligen krävs för att nå avsedd verkan mot ett så enkelt mål som trupp med skyddsväst i öppen terräng. Det som händer är alltså inte att vi kan skjuta mindre antal granater och uppnå den verkan vi eftersträvar, när vi har bankorrigerande tändrör, jämfört med vanliga granater. Vi måste skjuta samma antal som vi i praktiken gjort tidigare, men vi får bättre verkan med de granater vi skjuter.

Motivet att färre granater behövs, påstår jag, är bara för att man ska kunna motivera inköp med ekonomiska argument, som ofta är kraftfulla i allt från rymdfärder till skola. Ett sådant argument leder så klart till att färre granater köps. Vi har själva sagt till de som håller i pengarna att färre behövs. Vips så har vi skjutit oss i foten med egna argument och kan inte lösa uppgiften. Kvar återstår då att försöka ändra skjutmetoder för att komma runt problemet, men tyvärr för oss så kommer man inte runt fysikens lagar med vare sig ändrade skjutmetoder eller önsketänkande.

 

Bekämpa enskilda mål inom en verkansyta.

Varför vill man göra det? Jag är inte helt säker på att jag fattat vad det ligger för tankar bakom. Skulle man skjuta några granater på varje soldat i målet, med flera olika riktpunkter? Hur ska man mäta in det målet under fältmässiga förhållanden? Det är nog svårare än att få dit granaterna. Vill man skjuta med minsta möjliga verkansyta, för att koncentrera elden på ett litet mål, så kommenderas eldbredd noll. Inget nytt och det förfarandet kommer ge ännu högre koncentration av eld med bankorrigerande tändrör. Men det kommer också att öka risken för att man missar helt beroende på felmarginal i inmätning av mål. När man pratar om ett litet mål i artillerisammanhang kan det vara värt att nämna att det är just 100 x 100 m eller mindre. Med andra ord är det fortfarande rätt stora mål, jämfört med de man bekämpar med andra vapensystem. Artilleri är och ska förbli ett ytvapen i första hand, anser vi som vill bli understödda av artilleri. De få gånger något ska bekämpas med extrem precision används den extremt dyra Excalibur-granaten. Då jag inte ser en enda tillämpning för detta argument avfärdar jag det rakt av.

Bestämma form och storlek på verkansområdet.

Vad ligger bakom det här med att själv kunna bestämma storlek och form på verkansområdet? Det är inte uttalat på det sättet, utan mer som att en jämförelse mellan olika typer av bankorrigerande tändrör, där de mest avancerade rören föredras och annat beskrivs som ”suboptimering”. Är det så enkelt att vi ska ha det bästa som finns på marknaden, för att ge oss största möjliga handlingsfrihet vad gäller form på och effekt i verkansområdet?

Vi börjar här med en enklare jämförelse mellan de olika rörens funktion. Den enklaste formen av rör arbetar endast i dimensionen längd (1-D) t.ex. röret Spacido. Spacido spridning

Vid avfyring mäts utgångshastigheten (V0) med radar. V0-värdet ligger till grund för en beräkning av var granaten kommer träffa i förhållande till det tänkta målet. Luftbromsar fälls ut ur röret och bromsar så mycket som krävs för att granaten ska hamna rätt i längd. I sida sker ingen korrigering. Enligt uppgifter minskar behovet av granater till en fjärdedel, jämfört med behovet av helt ostyrda granater. Förenklat en fjärdedel av längdspridningen m.a.o. Ett annat rör som verkar i en dimension är European correcting fuze (ECF). ECF tar hjälp av gps istället för V0 för att förutse hur träffen kommer att bli i förhållande till målet. Sedan bromsas granaten utifrån vad den gps-assisterade kristallkulan har förutspått. Teoretiskt ger det möjlighet att jämfört med Spacido, även ta hänsyn till vind i längsled, då man jämför deltat mellan positioner längs del av banan istället för att bara göra en förutsägelse utifrån V0. Detta ger teoretiskt bättre precision med ECF. Gps ger också en svaghet, då det kan störas. Nästa steg representeras av röret PGK med amerikansk beteckning (X)M1156.

ATK

Det korrigerar i längd och sida (2-D) Bromsar i längd och styr med hjälp av fenor i sida. Det blir i princip en ”budget-Excalibur” PGK har en Circular error probable (CEP), i svensk terminologi (R50) på 50m, på skjutavstånd upp till 30 km. Enligt uppgift kommer CEP krympa till 30 m, genom pågående utveckling -jämför med Excalibur som har CEP under 10 m, ut till drygt 50 km-. Tillverkaren anger CEP för vanlig ammunition (m549A1 skjuten med M-109) till ca 267 m på 30 km avstånd. Vanlig ammunition har dock inte spridning som skall anges i CEP, utan i sidspridning (B50) och längdspridning (L50). Längdspridningen är mycket större än sidspridningen beroende på att det finns fler inflytelser som påverkar i längsled. CEP är inte ett relevant sätt att beskriva spridning på vanlig artam, men lägligt nog för den som säljer produkten får man intrycket av att PGK minskar spridningen i sida mer än den verkligen gör. Siffran 267 motsvarar längdspridningen, sidspridningen (B50) lär vara i storleksordningen 40 m, inte 267 m, för ostyrd granat på de angivna 30 km (jmfr 77B Bfl, lng 9 @ 27 km = B50 33 m). I så fall är alltså CEP 50m inte ens en förbättring i sida. Ändå sammantaget en imponerande förbättring man åstadkommer med endast ett nytt tändrör.

PGK spridning

Tittar man bara utifrån en teknisk aspekt så är jag beredd att hålla med om att vi ska satsa på någon form av 2-D rör, då det ger bäst resultat i målet. Men tråkigt nog måste vi nog titta på priset lite också. Kostnaderna för de olika rören är svårt att hitta något entydigt svar på. En siffra som figurerar för PGK anger ca 110000 kr. Nästintill som en pvrb m.a.o. Det billigaste, Spacido kostar kanske 25-30% av vad PGK gör, men ta den uppgiften med lite salt. Utvecklingen går framåt och precis som för Excalibur kan de generellt komma att sjunka något. Men det kommer fortfarande vara dyra prylar och med stor skillnad mellan dyraste och billigaste. Speciellt om vi tänker att det ska skjutas eldstötar av dem sticker kostnaden ut. Gör ett litet tankeexperiment och jämför med pvrb. Tänk er att man skulle skjuta 24 st i ett samtidigt eldöppnande, eldreglera och sedan skjuta 24 st till, igen, igen och igen. Det är så artilleri används. Tanken på att använda pvrbsystem på det sättet blir lätt bizarrt. När jag utgår från min tidigare slutsats, att bankorrigerande rör inte medger en mindre aminsats utan bättre möjlighet till verkan med det vi skjuter, så är det solklart att det är stora volymer som ska skjutas. Det talar för att de rör vi väljer måste vara billiga. Eftersom artilleri fortfarande ska vara ett yttäckande vapen har vi inte behov av ”för” hög precision. Vi vill ”bara” kunna samla granaterna inom verkansområdet 175 x 275 m för bataljon och att verkansområdet ligger på målet. Möjligen vill vi krympa storleken på ett verkansområde i framtiden, om vi kan. Men inte för mycket, då måste elden flyttas ideligen när vi nedhåller ett större mål. Det ideala vore så klart att kunna bestämma exakt var varje granat ska landa och bygga ett lämpligt mönster av verkan i varje eldöppnande. Men till det astronomiska pris som det skulle kosta vill jag påstå att det vore en suboptimering. Med allt sammanvägt anser jag att man bör välja ett rör som ger en tillräcklig precision för att få in granaterna i verkansområdet, på målet, men inte mer. När väl det grundkravet är uppfyllt blir ett lågt pris avgörande eftersom ett relativt stor antal krävs för att kunna använda artilleriet med den stridsteknik vi vill använda det. Med högsta sannolikhet kommer ändå inte bankorrigerande rör kunna bli standardrör, utan huvuddelen av all eld måste skjutas med ett standardrör. Vi måste även välja i vilka lägen rören ska användas. Kanske bara när vi ska nedkämpa eller kanske bara på vissa avstånd o.s.v.

Taktik och organisation.

Parallellt med att tekniska möjligheter ses över måste man också se hur vår taktik och organisation kan komma att påverka behovet. Man får också vända på resonemanget och se hur tekniska möjligheter kan förändra eller förbättra organisation och taktik. Ofta finns en övertro på vilka positiva effekter tekniska framsteg ska få på taktik och organisation. Ibland får tyvärr rent säljsnack genomslag, vilket kan bli förödande. Att vi ska lösa samma elduppgifter med mindre ammunition menar jag är ett exempel på sådant önsketänk. Ett annat feltänk som påverkar är att alltid eld definieras som skjutning mot ett specifikt mål, med ett visst skydd och en viss utbredning. I själva verket sker de flesta skjutningar mot ett terrängparti där man misstänker att något fientligt finns eller där det inte får finnas, vilket ger helt olika utfall.

Sammanfattning.

Även om jag är kritisk mot vissa av de argument som framförs för anskaffande av bankorrigerande tändrör så är jag övertygad om att bankorrigerande tändrör är ett nödvändigt steg att ta för att kunna få en god verkan. Men genom att använda lättsålda argument -som att kostnaden ska bli lägre för att färre granater behövs- lägger man krokben för sig själv och i slutändan kommer vi inte få ut den effekt som var önskad. Istället skall vi använda argument byggda på avvägda tekniska krav, de skjutförfaranden och den stridsteknik vi har.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Bankorrigerande tändrör, behöver vi sådana och av vilken anledning i så fall?

  1. krigsmakten skriver:

    Jo men för verkan mot Infanteri borde väl Raketartilleri vara bättre med förhållandevis billiga verkansdelar och hög momentan verkan i målområdet och eldrörsartilleri med tillgång till slutfasstyrda granater mot kvalificerade mål?

    • panzerohman skriver:

      Rent verkansmässigt så kan man skicka mycket skrot i huvudet på fi infanteri m.h.a. raketers stora last men det räcker tyvärr inte. Raketartilleri har svagheten att det har dålig precision och är därför inte lämpligt att understödja manöverförbands strid. Vi vill oftast vara så nära säkerhetsavståndet som möjligt för att snabbt kunna storma fiendens ställningar då elden upphör. Raketartilleri har också förhållandevis stor ammunition, varför den inte blir så billig. Raketartilleri är bättre för att bekämpa kvalificerade mål trots den i grunden dåliga precisionen. Då man kan täcka en stor yta utan att bekymra sig för egna förbands säkerhet får man ändå ganska god möjlighet till träff. Det finns också styrd ammunition som kan ge extremt hög precision och på extrema avstånd. Men priset på sådan ammunition gör att den bara kan komma ifråga mot kvalificerade mål.

      • krigsmakten skriver:

        Ok, så om vi skulle skaffa något så ett kvalificerat system med lång räckvidd, men det finns väl andra måltyper som inte befinner sig direkt i stridslinjen eller mot fientliga koncentrationer och vid försvarsstrid skulle ett system som tex Bateleur kunna göra nytta?

      • panzerohman skriver:

        Det du beskriver är just ”kvalificerade” mål på djupet enligt det jag beskrev ovan och där har vi helt klart nytta av rakart

  2. Band skriver:

    Jag är rädd att hela den här diskussionen är akademisk.
    I grunden, vilket jag under mina år som artillerist uppfattat som en väldigt lite spridd kunskap, är artilleri till för ytbekämpning! Artillerield SKA spridas och den ska träffa ÖVERALLT inom en given, eller tänkt målyta. Den precisionsbekämpning som alla verkar eftersträva uppnår man som mycket riktigt påpekas med precisionsammunition tex EXCALIBUR.
    Det som artikeln ovan egentligen handlar om; att öka bekämpningsgraden för vanlig, eller det som åtminstone tidigare lite osexigt kallades ”ostyrd ammunition”, är helt och hållet en fråga om antalet eldrör -inget annat. Detta är, också, lite spridd kunskap!
    När vi under 90-talet tittade på möjligheterna att öka den ”momentana eldkraften” tog Bofors bla fram konceptet ”BROMSA” som skulle göra att en serie granater avfyrade från samma pjäs slog ner i målet samtidigt eller i nära samtid (målbilden var inom de 10 magiska sekunderna). Detta skedde, i teorin, genom att man satte på bromsringar på granaterna och automatisk omriktning så att de först avfyrade skulle ha lägre hastighet och hinnas ifatt av den sista som inte hade någon bromsring. Hela idén hade kanske kunnat vara genomförbar med Haubits77 och Bkan som båda hade ammunition i form av enhetspatroner. Med en pjäs som ARCHER där man använder kardusladdningar är det min uppfattning att man aldrig kommer att komma upp i den eldhastighet som BROMSA-konceptet skulle kräva. Bofors och andra kommer påstå att man visst kan komma upp i samma eldhastighet men jag tvivlar själv stort på det. Hela problemet ligger därför, i min mening i att vi har för få pjäser. Men beräkningarna att två bataljoner ARCHER ”är tillräckligt” kommer ju från samma skarpa hjärnor som säger att fyra bataljoner som aldrig träffats tidigare, plus lite hoprafsade diversekompanier är det samma som en Brigad.

    Sammanfattningsvis tar jag mig friheten att konstatera att Artilleriets hantering tyvärr fick sin inriktning av Karl XII redan 1702 när han inför slaget vid Kliszow, i strid med sina generalers råd valde att inte invänta artilleriet då: ”…vi snart nog hava fiendens artilleri i vår hand och då hava vi allt det artilleri vi behöva”.

    • panzerohman skriver:

      Bra påpekanden. Oavsett vad vi hittar på för att optimera verkan av varje skott så är fler pjäser och mycket eld bra. Men det är också solklart att om varje granat kan ges lite bättre verkan, genom mindre spridning, så kommer positiva effekter att nås. Om vi kan eldreglera en gång mindre, hinner trossförbanden kanske få fram am i tid. Om vi kan ha stormavståndet 100 m närmare fienden kanske vi hinner ta anfallsmålet innan fi reagerar.

  3. Adrian Johansson skriver:

    FFV utvecklade ju en pansarvärnsgranat för 155mm Artilleri på 70-talet som sen inte köptes in av Sverige men väl av Tyskland.
    Detta läste jag i en Artillerihistorisk Tidskrift från 80-talet som sedan länge tappats bort.

    Granaten fungerade som en liten kanon som sköt ut 20mm wolframkulor på en viss höjd initierad av zonrör!
    Kulorna gick inte igenom en stridsvagn men gick igenom pipan på stridsvagn och det mesta som inte var bakom takpansaret. Pansarskyttefordon penetrerades helt!

    Detta var ett imponerande vapen med tanke på den tekniska nivån vid dess utveckling men tekniken har ju sprungit ifrån den då det nuförtiden finns allehanda smarta vapen att sätta in via artilleri.
    Dock! den här granaten kostar lika mycket som en vanlig spränggranat och den slår definitivt ut tex ett arenasystem som inte kan stoppa en hagelskur! Det gör att det borde vara en vettig granat att sätta in mot pansar innan tex anfall med PV-robot sätts in. Det är även möjligt att vara mer frikostig med användningen då granaterna är billiga!

    Jag tror en sån här granat kan vara ett verktyg som vore bra och kostnadseffektivt för Artilleriet att ha i sin verktuygslåda!

    • panzerohman skriver:

      Det du beskriver är en vanlig spränggranat fast med stora splitter i form av kulor. Det är dyrt att hålla sig med många olika granattyper. Dessutom har vi redan Bonus, Excalibur och vanlig spränggranat i verktygslådan. Att ha tre granattyper blir redan det problematiskt när man ska vestämma hur det ska fördelas i magasinet på Archern. Så jag tror inte en till granattyp är något vi ska eftersträva. Däremot tycker jag du pekar på en viktig sak. Vi måste fråga oss vad vi kommer att skjuta på för mål. Så att vi när vi köper nya granater, köper en med rätt sorts verkan. En av de typer vi har nu, producerar för små splitter m.h.t. att alla soldater nu för tiden bär skyddsväst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s