Hur vi gör språket till ett vapen mot oss själva!

 Ibland misshandlar vi svenska språket och gör saker extremt svåra för oss själva. Jag tänker på några speciella fenomen inom försvarsmakten, men också en del civila konstigheter.

Vanliga ord som tilldelas en innebörd i otakt med vanligt språkbruk.

Det första jag vill ta upp är hur ord som är vanligt förekommande i dagligt tal, i försvarsmakten, ges en mycket specifik betydelse. En betydelse som gör att de inte längre kan användas med den normala svenska betydelsen i det militära språket, oavsett sammanhang. Har man som militär inte koll på dessa speciella begrepp eller är civilist som försöker göra sig förstådd i militära sammanhang blir det fel. Militär parlör behövs.

Inget konstigt med att ord kan betyda olika saker i olika sammanhang. T.ex. stridsuppgifterna ”ta” och ”slå” är väldigt vanligt förekommande ord i svenskan. Men det militära språkbruket lägger inga krokben för normalt språkbruk. Jag har då aldrig behövt genomlida ett sånt här samtal:

”Nu tänker jag ta på regnstället”

”Så kan du inte säga, ta betyder stridsuppgift som syftar till att besätta viss terräng eller objekt i visst syfte!”

Det är nämligen mycket tydligt när man använder ta eller slå i betydelsen stridsuppgift, jämfört med när man använder orden i dess normala betydelse.

Däremot är vi nog många som genomlidit samtal liknande detta:

Min bedömning är att fienden kommer att kraftsamla i den här rikt…”

”Du menar väl att MOTSTÅNDAREN kommer att kraftsamla…”

”suck!”

Det är alltså så knäppt i försvarsmakten att två ord som är helt synonyma med varandra språkligt, har fått olika betydelser. Söker man i Word efter synonym till fiende så hamnar motståndare högst upp på listan. Men ändå finns det de som finner det nödvändigt att påpeka att man inte får använda fiende. Hur blev det så här?

Just vad gäller orden fiende och motståndare var det tydligen så att någon såg ett behov av att likrikta användandet i våra reglementen. En instans översåg ordens användande. I PM:et som blev resultat av översynen finns det fyra sidor med jämförelse av olika reglementen och lagtexter. Det räknas hur många gånger de olika orden används m.m. Här följer ett citat ur texten som återkommer två gånger och är huvudskälet till att ordet fiende nu närmast blivit bannlyst i militära skrifter.

Det faktum att ordet fiende förekommer i svensk lagstiftning i anslutning till lagar och förordningar vars tillämpning gäller i krig eller eljest, gör att begreppet verkar vara djupt förknippat med tillståndet krig och dessutom ha en juridisk innebörd. Ordet fiende bör därför undvikas i reglementssammanhang, om inte texten är en återgivning av lagtext.”

Jag frågar mig: Varför skulle det vara försvårande att ordet fiende används i lagtext? Många ord har flera betydelser och det framgår av sammanhanget vad de betyder på den plats de återfinns. Tänk om någon hade skrivit ”Ta är en stridsuppgift och det är mycket viktigt att förväxling inte sker när det är fråga om stridsuppgift eller inte. Därför är det direkt olämpligt att använda ordet ta i militär text om inte stridsuppgiften avses” Helt orimligt! Hakar också upp mig på ordet ”verkar” i den citerade texten, det visar att hela slutsatsen bygger på ett antagande. Jag är också starkt kritisk till hur man kan slå upp ordet i ett tiotal reglementen, fyra lagar och två utländska reglementen, men uppenbarligen missa att slå upp orden i en vanlig svensk ordbok. Det kanske hade kunnat ge lite balans att se hur orden är synonyma. Tyvärr får jag känslan att det var förutbestämt vilket resultat översynen skulle få. Så här lyder en mening i analysen:

”Intressant är att notera att även om AR 2 är nyare (1995) biter man sig fast i begreppet fiende.”

Vadå biter sig fast? Det fanns väl ingen diskussion 1995 om hur vi skulle använda fiende och motståndare? Det verkar ha gått bra ändå till 2009. Lagarna det hänvisas till i PM:et är från 40-, 50- och 60-talet och det innebar ingen begreppsmässig dikeskörning vad gäller fiende och motståndare.

Mest bekymrande är nog ändå att vi köpte detta utan tillräcklig kritisk granskning och nu genomsyrar synen i ett PM skrivet av en person användandet av orden i alla militära texter. I daglig användning förbehåller jag mig rätten att använda orden fiende och motståndare på ett helt vanligt svenskt sätt och det är inte läge att rätta mig.

Ett annat ord jag använde i ett exempel ovan är ”bedömning”. Det brukade förut resultera i att någon säger ”bara bataljonchef kan göra bedömande” Tänk om man då hade kunnat skilja på att göra ett bedömande, som i att ta fram en stridsplan för bataljon, jämfört med att bedöma som i att ”granska” ”värdera” eller ”uppskatta” Helt vanligt språkbruk med andra ord.

Någon som varit med om den här? Övningsledaren målspelar vid starten på en skarpskjutning: ”Ni hör motorbuller!… Plötsligt dyker fientliga skyttar upp på åskrönet!…” och så kommer målen upp på åsen. Senare får övningsledaren feedback ”Fienden ”dyker” inte upp, dyker gör ubåtar” ”Dyker upp” är ett är ett idiomatiskt uttryck, jag vill slippa höra såna här anmärkningar fler gånger.

Nästa vanliga ord som vi är på väg att tränga in i ett hörn är ”fastställa”

Hade i förbandshandboken skrivit något i stil med ”… spaningen syftar då till att fastställa fientlig utbredning” Helt normalt språkbruk i militär skrift tycker jag. Men jag fick påpekat för mig att fastställa får jag inte använda sådär. Fastställa kräver tydligen att en chef med rätt befogenhet i sammanhanget tar del av de inhämtade underrättelserna. Denne kan sedan fastställa att de innebär att fiend… förlåt, motståndaren, har en viss utbredning. Klarlägga var ordet jag tilldelades istället för fastställa. Jag blev förbannad (inte på budbäraren, som bara berättade vad som gäller nu), men det hjälpte inte mot den här väderkvarnen heller.

Vi fortsätter. Ordet ”verkan” avser ofta det resultat beskjutning av ett mål får, eller effekten av beskjutningen i vanligt svenskt tal. ”effekt” används i en del militära skrifter för att beskriva den påverkan man får på fienden och dennes operationer. Eller om man så vill, vilken verkan vi fått. I några skrifter skriver man om våra vapens verkan och vill även beskriva vilken effekt vapnens verkan får på fienden i förlängningen. Ser man de två orden som två begrepp med olika innebörd blir det då så knäppt att man radar upp dem i samma mening, som i följande exempel.

Insatsmiljön påverkar funktionen indirekt bekämpning på olika sätt vilket kan resultera i att indirekt bekämpning måste taktik- och teknikanpassas för att på bästa sätt kunna leverera efterfrågad verkan och effekt.”

Men snälla någon, hur ser det där ut rent språkligt? Verkan och effekt är helt synonyma så i meningen ovan blir det en obehagligt ful kaka på kaka effekt. Det är inte direkt vanligt att man hör någon säga ”dagens träningspass består av att löpa och springa” Men så här går det då vi ger vanliga ord någon sorts innebörd som inte taktar mot vanlig språklig innebörd, men ändå försöker använda orden i löpande text.

Hur vi skapar nya begrepp av ren lathet.

Det verkar som att det ibland kan vara för jobbigt att uttrycka sig i hela meningar. Men jag vill påstå att det inte sker utan konsekvenser, om vi inte tänker oss för.

T.ex. kan man i text beskriva att det finns ”artilleri med lång räckvidd” Inget konstigt, läsaren förstår att det syftar på de system som skjuter långt. Man kan också förkorta bort ett ord genom att skriva ”långräckviddigt artilleri” Vad skulle då vara problemet med det? Jag menar att när man uttrycker sig så ger ”långräckviddigt” intryck av att vara ett begrepp man slänger sig med. Andra refererar till texten och slänger sig med uttrycket de snappat upp och jag upplever att vi gör det ganska okritiskt. Alla vill hänga med och använda de rätta militära modeorden. Det är dock problematiskt att slänga sig med ett begrepp man inte känner till definitionen på. Då riskerar man nämligen bli den som betecknar stridsfordon 90 som ”stridsvagn”. Eftersom begreppen det rör sig om bara är ett kortare sätt att uttrycka sig och inte ett tänkt som begrepp saknar de definition, som då självklart blir omöjlig att känna till. Än så länge är det ingen fara på taket. Blir på sin höjd pinsamt när åhörare lyssnar på någon som tror sig använda ett fastställt begrepp. Men det slutar inte där. Har man ett begrepp är det naturligt att vilja ha en definition av det. Det börjar spekuleras och en definition växer fram likt en vandringssägen. Ett typexempel på detta är begreppet ”höghastighetsvapen” som jag bloggat om tidigare. Till slut fastställs i värsta fall en definition, ingen vet riktigt hur och granskar man den så är den helt grundlös. Tyvärr är vi ofta inte tillräckligt bra på att granska. Men i en lojal försvarsmakt får vi lov att använda definitionen sam var en vandringssägen från början.

Ett exempel på begrepp är ”marktaktisk kontroll” som dök upp som bubblare runt 2005, gick direkt in på topplistan och användes som uppgift till förband. Alla undrade: ”vad fan är marktaktisk kontroll?!” Men färre vågade ifrågasätta det, rädda att visa sig vara i otakt med den nya trenden lågintensiva konflikter.

Ser vi behov av nya begrepp ska sådana skapas och samtidigt definieras, det ska inte lämnas åt slumpen att utveckla vår begreppsflora.

Normalisering av det onormala

Att slentrianmässigt förkorta text kan också innebära att man med skapande av nya begrepp normaliserar eller förskönar det onormala och det här fenomenet ser vi i nyheterna dagligen. Jag har några exempel jag tycker väldigt illa om och jag ska exemplifiera med två av dem.

”skolskjutning” är ett förenklat sätt att beskriva att en gärningsperson beskjutit personer på en skola. En avsevärd förkortning i skrift. Men vad innebär det när jag läser mellan raderna? Det innebär att vi som samhälle erkänner våldsbrott, med skjutvapen på skolor som en så vanlig företeelse att den ges ett eget begrepp. Samhället ska inte acceptera en sådan företeelse, den ska utrotas! Genom att normalisera den med ett eget begrepp uppnås ingenting positivt. Skriv vad det är frågan om utan att förkorta.

”barnsexturism” Det är så enkelt att hela begreppet är bara fel! Barn har inte sex! Vuxna åker utomlands och våldtar barn. Begreppet låter för tusan som att det finns resebolag som anordnar resor. Det vore önskvärt att detta begrepp försvann och hemskheterna benämns på ett mer rättvisande sätt.

Avslutningsvis.

Språket är ett mäktigt vapen. Det finns exempel på spioner som t.ex. i roll som talskrivare eller myndighetspersoner verkat genom att förvanska språk. Ett ”och” som ersätts av ett ”eller” ett komma på fel ställe, eller en särskrivning. Svårt att upptäcka och ännu svårare att bevisa att någon gjort det med flit. Men betydelsen av den förvanskade texten kanske helt ändrar skepnad. Genom oaktsamhet, lättja och bristande analyser gör vi språket till ett vapen riktat mot oss själva. Jag hoppas i alla fall mitt inlägg kan bidra till medvetenhet runt detta och att vi reflekterar över det vi skrivit.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s