Ett orimligt brigadartilleri

WNSweden_47-46_TAK120_Land_pic

Bofors 12 cm Lvakan 9501

I en framtida växande arme finns det många som tycker att haubits 08 bäst passar som artilleri på divisionsnivå. En rimlig tanke av skäl som diskuterats på flera ställen, men som inte kommer utvecklas mer här.

Med haubits 08 på divisionsnivå skulle det uppstå ett tomrum på brigadnivå då vi inte har några haubits 77 att ta ur malpåse. Så vad ska vi ha istället då?

Tittar man på olika former av önskemål på ett pjässystem för brigadnivån kan det se ut ungefär så här.

  • Momentan eldkraft som medger att förband av storleken X skjuter ett eldmoment på under 10 sek
  • Precision som är kopplat till att träffa med eldmomentet där målet är.
  • Elduthållighet som medger att förbandet kan understödja under tiden x
  • Skydd som medger uppträdande tillsammans med brigadens förband
  • Rörlighet som medger att förbandet förflyttar sig i områden där brigaden strider.
  • Hög tillgänglighet

I klartext kan kraven ovan innebära att pjäsen måste ha en viss teknisk eldhastighet framför allt inledningsvis. Elduthållighet uppnås genom att medföra mycket ammunition, ha ett snabbt förfarande för omladdning, effektiv logistikkedja och även tålighet för eldrörsvärme.

Skydd handlar om splitterskydd, men även låg signatur och snabba omgrupperingar efter skjutning. När det gäller rörlighet blir det lätt att hamna i en diskussion om band eller hjul. En avvägning mellan att kunna flytta sig snabbt för att ta sig mellan bataljonsområden och framkomlighet för att ta sig till lämpliga eldställningar i terrängen. Väldigt få överväger idag att använda dragna pjäser, då det medför längre grupperingstider.

Hög tillgänglighet kan innebära teknisk tillgänglighet. Kan också vara kopplat till rörlighet, men kanske framför allt räckvidd.

När kraven bryts ned i detaljer kommer man förr eller senare till frågan vilken kaliber som ska väljas och det är ämnet för dagen.

Vilken kaliber ska ett framtida system ha?

15,5 cm så klart det är NATO-standard och en kaliber som fungerat bra minst sedan andra världskriget. Vi kan inte gå ifrån NATO-standard själva. Vi har ett arv av ammunition som behöver kunna skjutas. Så snabbt kan den analysen gå. Det är nu jag tänker bli lite orimlig och ifrågasätta det. Är verkligen 15,5 ett självklart val för att understödja brigadens stridande förband? Texten som följer är helt och hållet att betrakta som ett militärtekniskt ”kåseri”

Tittar vi på egenskaper för några pjäser i standardkalibrarna 15,2 och 15,5 cm ser det ut så här.

 

Pjäs Vikt (ton) Dmax (km) Medförd am Skott/min Eldrör Besättning
2S19 42 24,7 50 6-8 L47 5
K-9 47 30 52 6-8 L52 5
M-109A7 35 24 39 4 L39 4
Pzhaubits 2000 56 30 60 10 L52 5
Haub 08 33,5 30 21 8-9 L52 2-4

Räckvidderna i tabellen är för standardammunition utan basflöde o.s.v.

2S19 omladdning

2S19 Msta-S dockad för omladdning

K-9 thunder

K-9 Thunder i finskt utförande

M109A7-army

M109A7

Panterhowitzer-H2000_Dutch

Panzerhaubits 2000

Haubits 08

Haubits 08

Vid jämförelse med större kalibrar som 20,3 cm är fördelen att 15,5 cm ammunitionen är mer hanterbar för både människa och maskin. Granaterna väger ca 45 kg jämfört med minst det dubbla för 20,3. Rekylkrafterna blir också det dubbla för 20,3. Det blir en orimligt stor pjäs. Den kommer också att ha kort räckvidd om man inte vill ha ett 2,5 m längre eldrör än de redan långa 52 kalibrars 15,5 cm eldrören. Tung och stor ammunition leder också till låg eldhastighet. M-110 haubitsen har ett 25 kalibrars eldrör som ger 17 km räckvidd med standardammunition. Vid 28 ton har den bara med sig två granater. Det krävs alltså ammunitionstillförsel utifrån under skjutning och eldhastigheten är ett skott i minuten som bäst.

m110

20,3 cm haubits M110

Den ryska 2S7 är större och väger hela 46,5 ton, har ett 56,2 kalibrars eldrör som ger V0 på 960 m/s och gör att den skjuter hela 37,5 km med granater som väger 110 kg. Men den medför endast 8 skott och kan som bäst skjuta 2,5 skott/min. 2S7 är 13 m lång och har en besättning på 7 pers.

2S7_Pion_M-1975_SO-203_203mm_self-propelled_gun_Russia_Russian_army_equipment_defense_industry_011

20,3 cm haubits 2S7 Pion

Den här typen av kalibrar är orimliga för lättrörligt fältartilleri som ska understödja brigadförband. De passar bättre för att bearbeta bunkrar.

I öst använder man också kalibern 12,2 cm. Den vanligaste pjäsen 2S1, skjuter 21,7 kg granater 15,3 km ur ett L36 eldrör, väger 16 ton, har 4 pers besättning, medför 40 skott.

2s1-03

2S1 Gvozdika

Det finns också en nyare version 2S34 med en 12 cm kombinationspjäs som skjuter 14 km.

2S34

2S34 Hosta

Samma pjäs sitter i 2S31 Vena. 2S31 medför dock 70 skott och väger 19,5 ton.

2S31 Vena

2S31 Vena

I Sverige hade vi 12/80, en 12 cm version av haubits 77. Med 55 kalibrars eldrör sköt den lika långt med laddning 2 som haubits 77 sköt som mest med sitt 38 kalibrars eldrör.

ka2_historia_3

12 cm Rörlig KA-pjäs 12/80. Det automatiska laddsystemet mitt i bilden

Kalibern 10,5 cm är något som normalt återfunnits på bataljons nivå. Ett exempel på ett modernt system är Hawkeye som baseras på HMMWV. Vikten är bara 4,4 ton. Med 27 kalibrars eldrör skjuter systemet en 15 kg granat 11,5 km. Mängden medförd ammunition är enligt en källa 8 skott.

hawkeye 10,5 cm

10,5 cm haubits Hawkeye

Det finns också långskjutande 10,5. T.ex. svenska tornautomatpjäsen 10,5/50 som med 54 kalibrars eldrör skjuter 20 km

10,5 m50

10,5 cm tornautomatpjäs m/50

Det är särskilt intressant att ett antal länder håller fast vid och utvecklar pjäser med 12 cm kaliber. Jag ska därför jämföra 12 och 15,5 cm avseende några som jag tycker kritiska egenskaper för artilleri på brigadnivå.

Räckvidd, less is more!

Vid en jämförelse förefaller 15,5, cm att ha en fördel vad gäller räckvidd. 15,3 km ur L36 eldrör mot 24 km ur L39 om man jämför 2S1 och M-109. 2S1 använder sig dock av en modest 3,8 kg krutladdning för att med V0 på 680 m/s komma 15,3 km. I andra änden av skalan använder 12 cm tornautomatpjäs 9101 (12/70) ett 62 kalibrars eldrör och når tack vare detta 27 km med en utgångshastighet på 880 m/s. 12 cm 9501 (12/80 Karin) når 21,1 km med laddning 2 och har då en utgångshastighet på 800 m/s 15,5 pjäser med 800 m/s utgångshastighet når ca 22 km, skillnaden är m.a.o. liten. 12 cm har goda ballistiska egenskaper. Vid ca 50 kalibrars eldrör kommer en 12 cm pjäs förbränna ca 5-6 kg krut och en 15,5 cm 12-15 kg krut för att nå V0 runt 800 m/s. 62 kalibrars 12 cm eldrör är dessutom 60 cm kortare än 52 kalibrars 15,5. Så en ganska liten fördel i potentiell räckvidd för 15,5 uppvägs av möjlighet att ha långa eldrör som ändå är hanterbara för en fältpjäs.

1280px-Landsort_ERSTA_2011a

12 cm tornautomatpjäs 12/70

En annan aspekt av räckvidd spelar också stor roll i sammanhanget och det är den här delen som innebär att less is more. När skjutavstånden närmar sig och överstiger 20 km kommer granaten att gå så högt och vara så länge i luftrummet att vädrets inverkan gör precisionen oacceptabel. Oacceptabel dels för att det är svårt att nå verkan utan föregående provskjutning och att det krävs att fler skott skjuts för att få rätt koncentration i målet. Dels för att större spridning innebär större risker för de egna förband man vill understödja. Basflöde och reatiler som används för att nå ökad räckvidd ökar dessutom både spridning och kostnad. För att ta hand om ökad spridning när nu räckvidder kryper mot 40 km krävs tekniska hjälpmedel som styrda granater och bankorrigerande tändrör. Dessa åtgärder är mycket dyra och kan svårligen användas till de stora volymer av eld som krävs vid understöd av markstrid. Att skjuta 30-40 km får också andra konsekvenser. Minst dubblat gastryck och V0 som närmar sig 1000 m/s. Vilket medför kraftigt ökad förslitning och krav på material. Min tanke är att om fysikens lagar gör det till en dålig, eller i alla fall dyr ide att understödja på längre skjutavstånd än strax över 20 km, då ska vi inte lägga kraft och pengar på att skjuta så mycket längre än det med ett system som är tänkt att understödja markstrid. För att nå 20+ km räcker 12 cm bra.

Verkan

Anta att en eldstöt om 24 15,5 cm granater skulle ersättas av en enda stor granat med dess samlade massa om drygt 1000 kg, mitt i målområdet. Det säger sig självt att verkan skulle bli dålig i huvuddelen av verkansområdet och överdrivet bra nära jättegranaten. Normalt strävar man efter att sprida verkan jämnt över hela verkansområdet. Detta bevisas bla. av bruket av substridsdelar. Innan förbud mot substridsdelar infördes fanns projekt för införande av 12 cm grkgranater med substridsdelar. I Ryssland som struntar i förbudet tilltar bruket av substridsdelar. Mot befästa mål är dock tyngre granater att föredra. Vid en jämförelse av fördelningen i målet någonstans mellan en stor smäll och tusentals substridsdelar kan man viktmässigt jämföra 24 st 15,5 cm med 45 st 12 cm eller 72 st 10,5 granater. Bäst verkan kommer i det fallet 72 st 10,5 ge. En fingervisning om detta ger också vårt eldmoment som jämställer 24 st 12 cm grkgranater med 18 st 15,5 cm granater. Vikten på grkgranaterna motsvarar dessutom mer en 10,5 artgranat. Verkan av en 12 cm artgranat är mycket nära den som en 15,5 cm granat ger. Problemet består i att man skjuter längst med en stor granat, men helst skulle man dela upp den i många små när de når målet för att få bäst verkan. Så länge vi inte tillåter substridsdelar ökar anledningen att sträva efter en kaliber som ger bra verkan i målet. Tekniska framsteg gör också att mindre granater än tidigare har tillräcklig plats för målsökare, det skulle dock vara svårt att få lika bra verkan ur en t.ex. 12 cm bonusgranat som en 15,5 cm dito.

Logistik

För att jämföra logistiskt avtryck gör jag antagandet att 24 st 15,5 cm granater verkansmässigt ersätts av 30 st 12 cm granater. Ett komplett skott 15,5 väger ungefär 60 kg fördelat på 45 kg granat och 15 kg krut. Ett komplett skott 12 cm väger ca 32 kg fördelat på 25 kg granat och 7 kg krut. 12 cm eldstöten väger då 2/3 av 15,5 eldstöten. Lägger man till patronhylsor för att kunna få en ammunition som kan hanteras automatiskt landar komplett skott 12 cm på ca 40 kg, vilket innebär att eldstöten väger 83% av 15,5 eldstöten. Patronerad ammunition tar dock stor plats logistiskt sett, ca 20 % mer än 15,5 cm. Men vid jämförelse patronerad mot patronerad väger 15,5 ca 70% mer och tar 40% större plats. Fördelen med patronerad ammunition är att som Bkan och 12/80 ha en högre grad av automatiserad skjutning och hantering. Vilket i sin tur ger högre eldhastighet och därmed bättre verkan. Slutsatsen är att man inom ett likvärdigt logistiskt avtryck alltså får lätthanterad ammunition och att man kan skjuta fler granater som sammanlagt ger samma eller bättre verkan jämfört med 15,5 cm. Praktiskt hanteringsmässigt väger en maxladdad 12 cm patron under 40 kg, vilket utan problem kan lyftas och bäras från fordon till fordon. En 15,5 cm patron väger 85 kg och kräver 2 personer för att lyftas, inte minst p.g.a. den sneda viktfördelningen. Kan automatladdare hantera den typ av brännbara hylsor som stridsvagnsammunition har, bör 12 cm skotten kunna bantas några kg.

Bkan laddram

Bkan 1 med den gamla laddanordningen och laddram med 14 st 15,5 cm patroner. På Bkan 1C togs laddbommen bort och den nya amdumperns kran lyfte i laddramen i magasinet. Lägg märke till 15,5 cm patronernas storlek.

Maskinell och manuell hantering

För att kunna uppnå hög verkan är hög eldhastighet ett bra verktyg, för att uppnå hög eldhastighet spelar ammunitionen och dess hantering stor roll. 15,5 cm haubitser har normalt en eldhastighet som varierar mellan 3 – 10 skott/min med delad ammunition. De har då allt ifrån helt manuell laddning, till delvis automatisk och med olika typer av mekanism. Några har förmåga att skjuta några snabba skott, för att sedan gå ned till en lägre kontinuerlig eldhastighet. T.ex. haubits 77A som skjuter de tre första skotten på under 10 sek. Det gör den pjäsen tack vare att laddningarna läggs i hylsa som medger användning av en snabb vertikalkilmekanism. Granat och hylsa läggs på för sig och ansätts maskinellt. För att skjuta riktigt snabbt behövs dock patronerad ammunition T.ex. Bkan som skjuter med en teknisk eldhastighet om 18 sk/min. Kanon 12/80 är ett annat exempel fast med 12 cm kaliber. 12/80 har automatiskt laddsystem som skjuter 16 sk/min. Det finns ännu snabbare svensktillverkade pjäser. 12 cm luftvärnsautomatkanonen 4501 som har en eldhastighet på hela 80 Sk/min. Den 23 ton tunga pjäsen rymmer 52 skott.

Rjge3S3

12 cm lvakan 4501

En annan svensk snabbskjutare, fast i 10,5 cm, är stridsvagn 103. Om jag minns rätt har pjäsen en teknisk eldhastighet på 26-27 sk/min och magasinet rymmer 50 skott. Att notera här är att den enda snabbskjutande 15,5 cm fältpjäsen är Bkan. Det beror bl.a. på att mekanism blir väldigt stor och tung. Den får inte heller med sig mer än 14 skott. Detta är nog ett av skälen till att de 15,5 cm pjäser vi ser idag har delad ammunition. Det andra och kanske ännu större skälet är att man vill kunna välja laddning för varje skott istället för att ha ett antal skott av varje laddning, i en ratio som är bestämd redan när ammunitionen tillverkas. I 12 cm kaliber går det dock att bygga automatiserade pjäser som kan nyttja den patronerade ammunitionens hanterbarhet och få med sig ett större antal skott, utan att bli för stora.

Automatisk hantering är dock inget självändamål, förutom när det gäller skjutandet. 12 cm ammunition är som jag tidigare varit inne på betydligt smidigare att lyfta för hand. Även patronerad sådan, med vikt under 40 kg kan den t.ex. hanteras på det sätt som ammunitionen fylldes på i stridsvagn 103.

Kommer det bli något annat än 15,5 cm om vi köper nytt?

Det har jag mycket svårt att tro, 15,5 cm är nog mer standard än vad 7,62 är till och med. Det är därför jag pratar om orimligt brigadartilleri.  Skulle man däremot börja på blankt papper, skulle man nog med dagens tekniska möjligheter kunna komma fram till att en kaliber än 15,5 cm bäst lämpar sig för att understödja brigadförband med indirekt eld. Kanske med några av de skäl jag angett.

Det är nog bara inse att man inte börjar med ett blankt papper, det är många saker som blir gränssättande för vad som går att göra. Samtidigt måste det som är vedertaget ifrågasättas med jämna mellanrum. T.ex. gör miniatyrisering av elektronik att allt mindre granater kan ges ”smarta” egenskaper. Hade skälet för 15,5 cm varit behovet av tillräckligt stora granater för att kunna använda smarta granater, hade man kunnat omvärdera det nu. Men med tiden kan istället sådana krav som standardisering bli viktiga och styra till fortsatt användande av 15,5.

Strävar vi i väst efter rätt egenskaper?

Som en liten utvikning med lös anknytning till ämnet val av kaliber ska jag beröra två egenskaper som det skett en enligt mitt tycke onödig fixering vid. Kapplöpning i räckvidd och extrem precision.

För varje ny pjäs kommer det nya lösningar för att nå längre, från 39 kalibrars eldrör som standard, 52 kalibrar och nu pratas det om 58 kalibrars eldrör för t.o.m en sån pjäs som M777.

m777 l58

M777 med långt och kort eldrör

Basflöde, reatiler och ramjet är andra sätt att nå längre. Det är lätt att kunna se generell nytta av att skjuta långt och lätt att formulera som krav eller ha som säljargument, därför hamnar det i fokus. Men räckvidden hotar att bli artilleriets motsvarighet till att kravställa en 24 cm högre kabin, extremt kostnadsdrivande. Ökad räckvidd ställer indirekta krav på kraftfullt ökad precision, det räcker inte med en välskjutande pjäs. Tekniken för den ökade precisionen är och kommer fortsätta vara dyr. Vilket gör att den ammunition man skjuter långt och med tillräcklig precision med, blir för dyr att använda som mängdammunition. Det extremaste exemplet är 15,5 kanonerna på Zumwalt-klassen som skulle få granater som sköts 153 km. Granaterna landade in på närmare en miljon dollar/granat istället för målet på 35000 dollar. Köpet hävdes och nu finns ingen ammunition som Zumwalts kanoner kan använda.

Zumwalt AGS

Zumwalt AGS-pjäs med 62 kalibrars eldrör under eldgivning. Den över 2 m långa LRLAP avbildad precis ovanför eldröret.

Det behöver ske en analys av vad pjäsen ska kunna. För ett multiverktyg som ska lösa allt, som man kan säga att haubits 08 har tvingats att bli, behövs lång räckvidd. Är det ett verktyg som ska understödja på bataljonsnivå, kan slutsatsen vara att granatkastare med 8 km räckvidd är tillräckligt. Ska understöd av brigadens stridande bataljoner ske, bör kraven matcha de behoven, inte nödvändigtvis ett multiverktygs. Hade de verkligen tänkt rätt när det kravställde 150 km räckvidd på Zumwalts 15,5 cm pjäser? Borde man valt något annat system om behovet var 150 km?

Precision drivs till del av strävan efter räckvidd, men också av någon sorts teknisk fascination för det perfekta. Precision är superbra när man har mätt in fiendens ledningsplats eller fienden har en eldställning nära ett sjukhus. Men i grunden är artilleri ett ytvapen och det räcker att träffa i det som är målområdet, inte sträva efter ”fullträff” med varje skott för att klämma ur varje uns av verkan. Jag är orolig att vi i väst håller på att glömma bort det. Jag vet inte hur många gånger man har hört ”Det är väl jättebra med hög precision, så kan man få samma verkan med färre granater” Jag försöker tala om att det räcker att vara i rätt område och att det är viktigare att kunna skjuta mycket på många platser så att chansen ökar att fiende kan nedhållas på flera platser. Ofta baserar sig skjutning på en bedömning av fienden och terrängen, inte en observation. Kan man se fienden, kan både vi och fienden skjuta direkt och det är ju förlusterna det leder till vi vill undvika. Varför då sträva efter att få några få svindyra fullträffar och helt strunta i mängdskjutning? När man för de resonemanget är det nästan alltid som att tala med en vägg. Jag fortsätter dock spotta på stenen.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Ett orimligt brigadartilleri

  1. Kristian skriver:

    Jag och @Foliohat har diskuterat det här lite på Twitter av och till. Från hans (Finlands) synvinkel har det handlat om att ersätta uttjänta 12,2 cm D-30 med ett nytt halvtungt system. För min del gillar jag bara problemlösningen och att försöka klura ut bra pang för pengarna. 🙂
    I alla fall, det vi snackat om är i princip en modern Bandkanon som använder den existerande kalibern (och ammunitionsfamiljer) 127 mm. Tanken är att det borde gå att spara pengar på att slippa utvecka ny ammunition och att kunna köpa komponenter eller kanske hela pjäser över disk. Även smart ammunition (Vulcano) finns att köpa dock ingenting i stil med Bonus. Med tanke på den stora användarbsen av 127 mm fartygspjäser borde det finnas goda möjlighter för olika typer av sammarbeten.
    En sådan 12,7 cm Bkan-Ny borde kunna ha minst lika hög eldhastighet som den gamla, skjuta 20-25 km och ha en mindre storlek än den gamla (CV90 / förlängd CV90?).

    • panzerohman skriver:

      Intressant tänk, som känns ungefär i linje med det jag tänkt. Tror man får räkna med drygt 40 ton om om en sådan bkan ska ha med sig lite ammunition. Ska läsa på lite mer om 12,7 cm pjäserna.

  2. Mats Rehn skriver:

    Några kommentarer till bloggen

    1. Både bandkanon och haub 77 A hade patronerad ammunition. Men till skillnad från stridsvagnar och luftvärnspjäser fanns det flera laddningar. I bandkanonens fall fanns det tre olika laddningar men ammunitionen kom färdigpatronerad. Till varje bandkanon så hörde två lastterrängtruck 611 som ammunitionsfordon. På varje truck kunde medföras 3 kassetter (1 kassett=1 magasin). Så det var för taktisk chef att bestämma var kanonbataljonen skulle användas så att bataljonen kunde ta fram rätt laddning. Pjäserna stod normalt i skyddsställning. Av ETI kunde man avgöra vilket uppdrag det gällde och så laddades pjäsen med rätt laddning.
    Haub 77A hade också patronerad ammunition. Men patronen innehåll ett antal laddningar. Vid ESI så var pjässervicen tvungen att färdigställa rätt laddning i patronen. Så eldhastigheten var i praktiken avhängigt av att rätt laddning kunde färdigställas och att laddaren 1 (granatoperatören) hann göra iordning granater (skruva på tändrör och ställa in dem).

    2. De pjäser du beskriver har till övervägande delen enhetskrutladdningar (för svensk del DM 72). Den innebär bl.a. att automatladdning underlättas men medför samtidigt andra utmaningar. Pjäser med karduser förekommer, även automatladdade (haub 77B). Eldhastigheterna är de du beskriver. Den nya ryska pjäsen 2S35 har enligt uppgift en eldhastighet på16 – 20 skott/min. Rymmer ca 60 granater och tornet är helt obemannat. 3 man ingår i besättningen och är placerade i vagnskroppen framför tornet. D2S35 har väldigt automatiserad och har t.ex. vattenkylning.

    3. Det är inte riktigt att jämföra 1 em för grk med 10,5 cm haub. Enligt gamla reglementen var 1 em definierat:
    • För 15,5 cm haub F och haub m/39 motsvarar det 24 skott.
    • För 10,5 cm haub m/40 och haub 4041 motsvarar det det 34 skott.
    Anledningen till 24 skott för 15,5 F och 15 cm m/39 är att det inte skjuter sgr 77.
    Den stora skillnaden ligger i nedslagsvinkeln. En grk granat slår ner med nästan 90° nedslagsvinkel vilket betyder att den absoluta huvuddelen av splittren träffar målområdet. En artillerigranat som skjuts i undergrader, har beroende på laddning och avstånd, ca 60 – 80° nedslagsvinkel vilket betyder att endast en liten del av splittren tar i målområdet i en linje under granaten. Excalibur som konstruerats för att ha så brant nedslagsvinkel som möjligt (nära 90°) har bättre verkan än sgr77BFL även om de är ganska lika i konstruktionen av verkansdelen.

    4. Elduthållighet/hastighet är viktigt. Men en konsekvens av detta är också eldrörstemperatur. Det är därför Lvakan 9501 och 105 mm m/50 som du visar har vattenkylning . Slutsatsen är att skjuta så lite som möjligt för att uppnå beordrad effekt. Och det har en enorm betydelse. Ett eldmoment för 50% nk av stående oskyddad trupp är 18 sgr 77 lb inom en yta som är 100 x 100 m. Det är vad som måste landa. För att 18 granater skall landa på den ytan måste vi skjuta över 70 granater sgr 77BFL om avståndet är 35 km. Med Excalibur räcker det med 5. Det skulle ge ett enormt logistiskt avtryck om man räknar hela ammunitionskedjan ända tillbaka till ammunitionsförrådet hos FM Log. Priset på Excalibur och/eller bankorrigerade granater kanske betalar av sig om man tittar på hela ammunitionskedjan. Men det behövs inte bankorrigerande eldrör. Bara genom mindre toleranser och optimal utformning av granaten kan längdspridingen minskas betydligt (Nammo Insensitive Munition High Explosive Extended Range IM HE-ER) . Finland köper sådan ammunition till K9
    5. Framtiden är att på amerikaner och ryssar har deklarerat att de vill kunna skjuta 70 km + med eldrörsartilleri. Och möjligheten ligger kanske inte så långt borta. Nammo har deklarerat att de skall provskjuta sin ramjetgranat under 2019.

    • panzerohman skriver:

      Jag skulle säga att patronerad ammunition är endast ammunition som tillverkats i en enhet och så var inte fallet med 77A. Skulle inte heller kalla 77B automatladdad. Den var maskinellt laddad, men det var ju laddaren som tryckte på ansättaren efter denne lagt dit laddningen.

      Problemet med excaliburmatten blir att när man definierar krav på system kommer man tycka att en liten mängd skott räcker om 5 skott räcker för verkan. Men när man understödjer vill man oftast inte ha ett eldmoment för att nedkämpa något utan ett antal granater för att nedhålla och då måste man skjuta lika många excalibur som om man ville nedkämpa, annars kommer det inte ens märkas i målen. Det går då lika många excalibur som spräng och de kostar 100 – 200 ggr så mycket. Enda skillnaden blir att man vet exakt var man genomför nedhållningen med excalibur. Att det krävs mycket eld för att kunna få verkan med en mindre del är en av anledningarna till att avbryta strävan efter längre räckvidd för mängdartilleriet. En annan är eldrörstemp. Jag vet att USA och Ryssland tävlar om att skjuta långt, men jag tycker det är fel att stirra sig blind på det. Zumwalt bevisar att de inte alltid vet bäst.

  3. Ping: Guest Post: An Unreasonable Brigade Artillery – Corporal Frisk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s