Söndagen 29 augusti 2021, muskelbristning.
Hade skidklubben klubbmästerskap på rullskidor. Min form var usel. Då fattade jag inte varför. Men i efterhand står det nog klart att en alldeles för hög mängd riktigt hård träning i kombination med enformig träning bränt ut mig. Tävlingen gick dåligt som förväntat. Den avslutades i alla fall med att jag vann en spurtduell. Men till priset av en rejäl muskelbristning i röven. Det var så illa att jag inte kunde ta upp skidorna från marken. Fick tid hos sjukgymnast 6/9 och fick veta att jag var för svag i baken. Så där har jag haft fokus i benträningen. Mycket djupa benböj t.ex. Jag kunde börja åka skidor utan smärta trots att bristningen kändes av. 11/9 var det tävling på nya rullskidbanan i Storvreta. Jag var där som funktionär i klubben, men körde på skateskidor en stund innan tävlingen. Det blev några varv i tävlingstempo och som det brukar vara när man inte kört på ett tag var det lätt att få upp puls. Men det gick inte så fort som det borde och kändes lite konstigt.
Torsdagen 16/9 teknikträning med skidklubben.
Då var det helt havererat. Pulsen spikade upp och ville knappt gå ned, kroppen kändes helknasig. Jag avbröt träningen och tänkte att sjukdom var på gång. Jag började även höra min egen puls när jag skulle sova. Det höll i sig och till slut åkte jag till vårdcentralen 28/9.
Tisdagen 28/9 förhöjt blodtryck och avvikande EKG.
Läkaren hittade förhöjt blodtryck och något knas på EKG. Remiss för ultraljudsundersökning av pumpen den 29/10 En månads väntan i ovisshet. Kanske det skulle vara färdigtränat på någon högre nivå. Under den här tiden såg jag det inte som någon självklarhet att vakna dagen efter. Helt tokiga pulsvärden och totalt uppstressad kropp. 1-2/10 skulle jag också gå skidcoachutbildning i Skövde. Vi bestämde att åka dit och genomföra. Min tränarkollega kunde ju HLR. Så de praktiska momenten blev mest att jag försökte genomföra med så låg puls det bara gick. Det löste sig. Hela oktober sen innehöll bara ett tiotal lätta styrkepass och tankar som malde. Det var så knas i kroppen att det gick inte göra någonting seriöst. Jag gjorde 24 h blodtrycksmätning och det var för högt, men ingen medicinering då.
Fredag 29/10 ultraljudsundersökning av pumpen.
Ultraljudet visade inget fel, vilket gav en något bättre sömn.
Fredag 5/11 Arbets-EKG.
Skönt att det gick fort att få komma och göra detta. Var ganska nervös, utifall det skulle visa något som skulle göra att det är stopp för seriös träning för alltid. Men det gick också bra. Jag körde tills mjölksyran i benen satte stopp och vid 6 slag från maxpuls såg pumpens elsystem ok ut. EKG-avvikelsen som synts tidigare, sa läkaren är en normalvariation. Då borde jag kunna börja träna?
Glöm det!
Några timmar efter arbets-EKG får jag en smärtande och ful knöl på halsen.
Måndag 8/11 vårdcentralen.
Läkaren är inte mer säker på sin sak än att jag får både en kur med antivirus-medicin och antibiotika. Så det blir ingen träning förrän 20/11, då knölen och smärtan oavsett vad det var hade lagt sig. Det var nog maxansträngningen under arbets-EKG som utlöste något skit i kroppen. Månadens träning blir totalt 8 styrkepass och tre korta pass i stakmaskin. Kroppen är fortfarande stressad, så inte ens styrketräning går bra att köra, pulsen går inte under 100 mellan set t.ex. Pulsljuden sabbar fortsatt sömn. Men det är ändå en smula avstressande att kunna tro på att man kommer vakna när man går och lägger sig.
In i december vågar jag i alla fall börja träna. Men det är på ruta noll, efter att inte ha kört träning med kvalitet sedan i augusti och då dessutom en smula utbränd.
Lördagen 11/12, Första passet på snö och ont i armbågen.
Vi stakar runt på konstsnö efter klubbens ledarmöte. Efter en timme precis får jag riktigt vass smärta i armbågen och det är ingen nyhet. Jag har problem med klämning av nerv i axeln och även p.g.a. stel underarm. Brukar gå över så jag kan köra igen, men jag får lägga av när det kommer åter och massera regelbundet. Men se här är jag fel ute, när det är en massa olika smärtor som uppträder på nästan samma ställe.
Lördagen 18/12 Träningstävling i Norberg och mer armbågssmärta.
Hänger med på en träningstävling i Norberg mest av sociala skäl och tvingas bryta efter 20 km, smärtan kommer tvärt. Men inte alls oväntat. Men ganska surt, då jag för första gången 10 år tänkt försöka hålla i skidträningen även på snö.
Fortsätter med något pass då och då. Det funkar sämre och sämre. 18/1 är jag hos naprapat med armbågen. Efter det och resten av vintern genomför jag all skidträning som skate och med en arm. Träning i ren desperation för att i alla fall få någon träning.
Helgen 12-13/2 certifiering skidcoach i Falun.
Då är jag tvungen att köra med båda stavarna. Jag åker omkring och kör även några tunga pass i de branta backarna. Helt smärtfritt. Lika oväntat som glädjande. Dock grusas förhoppningarna då smärtan är åter på nästa pass. Ett nytt besök hos naprapat 20/2. Men det hjälper inte, vi är inte rätt på det. Så jag ber att få göra en ultraljudsundersökning.
Fredagen 11/3, Ultraljudsundersökning av armbåge.
Undersökningen visar på förkalkning i senan och det låter lite som att det här kommer kanske aldrig bli bra. Det börjar nu vara lite svårt med motivationen. Jag har samlat nästan 50 h skate med en arm och på så vis minskat förlusterna av kondition. Men i mars blir det en svacka när konstsnön försvinner. Bara 8 h träning i mars. 21/3 börjar vi stötvågsbehandling av senan som sedan fortsätter med 6 – 7 behandlingar
Tisdagen 26/4 ultraljudsundersökning med glädjande besked.
Efter stötvågsbehandlingen visar nytt ultraljud att det ser ganska bra ut i armbågen. Jag har börjat komma igång med rullskidor och startat om styrketräning. Men bara långsam ökning av belastning. Är också så otränad att jag inte orkar köra hårt. Har insett att träningen måste läggas om, så jag har tagit fram min MTB för att köra på den och också börja cykla till jobbet för att få lite volym.
Lördagen 7/5 Nu är det axelns tur.
Jag hinner åka 5 – 6 pass, precis så att jag slutar åka och vara orolig för att armbågen ska göra ont, innan den gamla axelskadan börjar bråka. Det nyper runt bicepssenan, strålar och smärtar. Så det blir uppehåll på skidor igen, men bara någon dryg vecka. 14/5 är jag igång igen, men kör bara skate och är hemskt otränad. Är väldigt försiktig och kör korta pass. Små planerade upphåll från cykling för att vänja knän m.m. Får ihop 32 h träning i maj, trots upptrappning.
Juni 2022.
Upptrappningen fortsätter och det är fortsatt rätt usel nivå, inget annat att förvänta. Men jag har ändå börjat få lite timmar utan att nöta för mycket skidor. 17/6 har jag helt plötsligt ett skatepass där jag åker hur bra som helst. Börjar känna att det kanske finns hopp för veteran-SM skate, som i år går 10/9 i storvreta. Om jag fortsätter pumpa benen med mina 35-40 min pass till/från jobbet och fokuserar mycket på skate med fokus på att orka 35 min all in, då skaten brukar vara 15 km. I år är det dock 20, så jag behöver sikta på ca 45 min. Passen går lättare och jag får inte längre märkligt ont i musklerna efter en dryg timme. Det går bra att köra 90 min. Dags att börja höja till en mer seriös träning. Jag står nu på tröskeln till att kunna träna som jag vill och inte som skadorna tillåter
Fredagen 24/6, Midsommaraftons-skate.
Ute och kör ett lugnt skatepass och märker att det inte går så lätt. Efter drygt 40 min går det fruktansvärt dåligt och jag fattar ingenting. Bara vända och åka hem. Åkningen är som Jörgen Brinks kollaps i Val di Fiemme. Det hela fick sin förklaring någon timme senare. En förkylning. Det höll i sig över helgen, men sen satte sig skiten i bihålorna och har nått ett jämviktsläge, så nu sitter jag här och är sjuk drygt två veckor senare utan någon som helst antydan till förbättring. Semestern som skulle blivit ett träningsläger riskerar att bli raka motsatsen och så åter på ruta noll.
Bloggerwisser 