Den tidigare ukrainska framgångsrika offensiven i Charkov-området och den i kriget effektiva ukrainska bekämpningen av ryska förband, ger en unik pedagogisk möjlighet. Nämligen att genom aktuella händelser jämföra och förklara bekämpnings och manöverdoktrin.
Bakgrund
Manöverdoktrin kan kort beskrivas som blixtkriget tyskarna förfinade under andra världskriget. Iden är att kraftsamla stora förband, sätta in dem överraskande mot fiendens svaga punkt och på så vis nå framgång genom att bli lokalt överlägsen. Snabb manöver, där pansarförband har sin styrka är en viktig komponent, för att ta sig till ett läge där man utsatt fienden för ett hopplöst läge. Efter murens fall har vi haft en lång period där en helt annan doktrin varit tongivande. Det har gått ut på att skapa säkerhet i världen genom att söka upp oroshärdar och genom stöd till demokratisk utveckling skapa säkerhet på hemmaplan. Manöverdoktrin har funnits kvar vilande i många armeer. Under den tid som förflutit har teknisk utveckling gjort det möjligt att tillverka vapen och ammunition med allt högre precision och bättre målsökare. Robotar, raketer och eldrörsartilleri har fått allt längre räckvidd. De senaste årens kraftfulla utveckling på UAV-området har utgjort en mindre revolution, både vad gäller att upptäcka och bekämpa mål. Sammantaget har utvecklingen inneburit att ideer om en doktrin mer inriktad på bekämpning växt. Så pass mycket att man mer pratar om ”långräckviddig bekämpning” och i vissa länder vänder sig från en manöverdoktrin till förmån för bakämpningsdito. USA:s marinkår har t.ex. gjort sig av med sina stridsvagnar. Även om det inte är ett uttalat byte av doktrin, är det ett tecken i tiden. Tanken med en bekämpningsdoktrin är att genom teknisk överlägsenhet eller längre räckvidd kunna bekämpa fienden utan att denne kan göra detsamma och på så sätt nöta ned och besegra denne. Att ha en mindre intensiv direkt kontakt med fienden och istället koncentrera sig på bekämpning innebär mindre av de risker som manöverdoktrinens anfall innebär. Att anfalla en fiende när man inte lyckats uppnå tillräcklig lokal överlägsenhet, t.ex. för att man inte förstått vilka goda försvarsförberedelser man möter, kan vara extremt kostsamt.
Tillämpning av doktrinerna i Ukraina-kriget.
Det finns så klart väldigt mycket som vi inte sett som helt kan förändra helhetsbilden. Men jag väljer ut några delar som kan berätta något om de olika doktrinerna. Efter att ryssarna kört fast på de flesta frontavsnitt har vi sett mycket av det som är typiskt för en bekämpningsdoktrin. Ukraina har använt UAV på alla nivåer för att upptäcka mål och leda in bekämpning. De har också haft patrullrobotar som direkt kan bekämpa de mål som upptäcks. Den turkisktillverkade TB2 som kan bekämpa med robotar den själv bär med sig har använts flitigt mot alla möjliga mål. Ukraina har varit duktiga på att identifiera mål på djupet av fienden. De har sannolikt fått underrättelser från allierade genom t.ex. signal- och satellitspaning. Ukraina borde också haft god möjlighet att få information från medborgare på ockuperat område. Dessutom verkar de ha uppträtt mycket med sina specialförband på ockuperat område. Bl.a. bekämpade man en stabsbyggnad på Krim med en patrullrobot som startats från ockuperat område. Ukraina har använt sina ballistiska robotar SS-21 framgångsrikt flera gånger mot t.ex. flygplatser, där ett antal flygplan förstörts på marken. Vi har sett otaliga filmer där fordon stått hjälplösa på marken och blivit förstörda av allt från hemmabyggda UAV till ledstrålestyrd inhemsk artilleriammunition, SMART och BONUS. Vi har sett insats mot en artlookradar med vad som troligen var Excalibur. När Himars anlände har den använts mot en rad ammunitionsdepåer. Den har också använts för att förstöra broförbindelserna över Dnepr. En bekämpning som kräver oerhört hög precision. En vägbana är inte lätt att träffa om man ska göra det med varje skott istället för att skjuta 200 skott och träffa med fyra. Ukraina har imponerat med sin bekämpning både på bredd och på djup. Det är lätt att förstå hur det nöter ned ryssarna när de inte kan komma till ett avgörande. Vad har då ryssarna gjort. De har på låg nivå använt UAV på ungefär samma sätt som Ukraina. På högre nivå har de varit dåliga på att identifiera och träffa mål. Dessutom har de slösat en stor del av sina kryssningsrobotar och ballistiska robotar på ren terror. Vilket inte gett någon som helst effekt om man ser till vad syftet med en bekämpningsdoktrin är. Ryska BM-30 som är att jämföra med HIMARS och till och med har lite längre räckvidd, saknar den precision som krävs för att göra några ”kirurgiska” bekämpningar. Ingen sidas flyg har klarat att genomföra någon avgörande bekämpning mot den andres markförband. Men lugn och fin, flyg är inte omodernt. Den bild som förmedlats av pansarfordon som grillas av all möjliga bekämpning har naturligtvis dragit igång den vanliga diskussionen där stridsvagnen och manöverdoktrinen förklaras död. Det har jag hela tiden hävdat är en för tidig slutsats att dra. Hur skulle ryssarna ha tilltvingat sig 20 % av Ukrainas territorium genom en renodlad bekämpningsdoktrin? Hur ska Ukraina återta territorium om de bara bekämpar. Så länge ryssen kan ersätta förluster i den takt de uppstår, är ockuperat territorium ockuperat. Så klart till en viss gräns. Kan en bekämpningsdoktrin i kombination med försvarsinriktade förband till slut innebära att fienden förblöder när den stångar sig blodig? Kanske, men då hänger avgörandet på hur mycket fienden är beredd att utstå och under hur lång tid. När det gäller bekämpning med UAV vill jag också påstå att det just nu råder en obalans där UAV har ett överläge mot de motmedel som behövs för att bekämpa dem. Ett överläge jag tror kommer att minska i framtiden och därmed t.ex. minska den bekämpning där markförband mest framstår som måltavlor för billiga UAV med hemmagjorda bomfällningsmekanismer för handgranater.
Hur ser det då ut vad gäller manöverdoktrin? Ja fram till den ukrainska offensiven vid Charkov har det inte skyltats med några imponerande anfall. Ryssarna har tilltvingat sig meter för meter genom frontala anfall och med tyngden av massiv bekämpning. Det är inte någon tillämpning av manöverdoktrin. Ukraina har inte kunnat genomföra några större offensiva operationer. Det är mest avvärjningsstrid eller begränsade motanfall vi sett från den ukrainska sidan. Tills början på september vill säga. Då Ukraina sätter igång en offensiv mot en korrekt identifierad svag punkt, med en spjutspets på tre brigader och lyckas få ett genombrott. De har kraftsamlat och uppnår överraskning, vilket leder till lokal överlägsenhet. Snabbt når Charkov-offensiven Kupiansk och järnvägsknutpunkten där. Men inte nog med det, Ukraina fyller på med förband som håller tagen terräng och kan rulla på i fler anfallsriktningar. Ryssarna har ingen förmåga att möta genombrott i flera riktningar och hela fronten faller ihop som ett korthus. Ryssarna tvingas inse att ukrainsk manöver går för fort. De har inte styrka, ledningsförmåga eller rörlighet att organisera nytt försvar och tvingas överge hela Charkov-regionen. Manöverstrid kan alltså tvinga bort en fiende, när denne ställs inför hot om förintelse. Händelseförloppet är helt enligt skolboken. Rätt utfört innebär den lokala överlägsenheten styrkeförhållanden som gör att stora egna förluster undviks. Samtidigt innebär det fallande korthuset mycket stora förluster för motståndaren.
Bekämpnings- och manöverdoktrin en jämförelse.
Hur de olika doktrinerna använts i kriget får en del skillnader att framträda. I ett läge där fienden är starkare, men man har lyckats hejda denna kan bekämpningsdoktrin ge god möjlighet att ur sitt underläge ändå hålla tryck mot fienden. Det sker då genom att lokalisera och bekämpa på alla nivåer. Men för att detta ska bli effektivt krävs att rörelsen avstannar, då förband under rörelse är mycket svårare att bekämpa. Många av de bekämpningar av t.ex. artilleri vi sett är av förband som stått på samma ställe ett tag. Vilket tydliggörs av ammunitionsupplag nära intill. Bekämpningsdoktrinen innebär mindre risktagande för egna förband då små förband, radar eller t.ex. UAV används för upptäckt och verkan uppnås med vapen avfyrade på håll. Kan lokal överlägsenhet nås är det istället möjligt att övergå till manöverstrid. Vinsten kan vara enorm ifråga om att nedkämpa fientliga förband och materiel, vilket ukrainas charkov-offensiv visar. Men om anfall instätts trots att man bara önsketänkt fram gynnsamma styrkeförhållanden eller överraskning kan det sluta med att man kör fast, eller rent av utsätts för motanfall så att läget blir sämre än innan offensiven. Ett exempel på det är den tyska kursk-offensiven 1943. Det är alltså resurskrävande och kan innebära hög risk med manöverstrid. Men som tidigare nämnts är alltså manöverdoktrinen enda sättet att kunna återta terräng man förlorat. Även om det sker i en kontext där man själv utsätts för extremt kostsam bekämpning. Det är fortfarande så att mekaniserade förband är de förband som har bäst förutsättningar att kunna utföra manöverstrid.
Vilken doktrin ska vi välja?
Mycket debatt går åt till att förutspå hur nya vapen gör andra omoderna. Stridsvagnen är död igen för miljonte gången. Skjuter vi bara lite längre vinner vi. Många tycks vilja förutspå radikala paradigmskiften med förhoppning om att de ska framstå som den stora visionären när framtiden tittar tillbaka på vår tid. Det gäller då att förutspå något tillräckligt unikt för att man ska vara ensam om det. För egen del kommer jag till slutsatsen, en rätt uppenbar sådan tycker jag, att vi behöver en flexibel doktrin. Är det något som offentliggjort material från kriget i Ukraina tydliggör så är det väl ändå att förmågan att bekämpa för att nöta ned fienden är helt nödvändig att ha. Men kriget visar också att det är lika nödvändigt med förmåga att kunna genomföra manöverstrid, om man ska kunna befria förlorat territorium. Att låsa fast sig vid antingen den ena eller den andra doktrinen verkar faktiskt stendumt. Det är läget som avgör vilka verktyg som plockas ur verktygslådan. Så fram för den flexibla manöverbekämpningsdoktrinen.
Bloggerwisser 
Manöverdoktrin kan också ha sina nackdelar. Man kan bli lurad i en fälla, om man är ett framskjutet förband för stunden, en fälla som består av t.ex. mineringar och granatgevär. Någon form av spaning, rekognosering och informationsanskaffning är därför önskvärd inför manöverkrigföring, ja inför all krigföring, och det vore bra om metoderna kompletterar varandra.
Miljön kan vara ofördelaktig för manöverkrigföring. I Ukraina är miljön extremt lämpad för manöverkrigföring sommar- och vintertid. Kanske inte så mycket på Gotland med sina små rutor av avdelad betesmark och åkermark och sitt speciella vägsystem där de största vägarna alla ansluter i Visby, där bekämpningsdoktrin snarare vore ett bättre alternativ att inleda med. Inte minst för att Gotland är en ö så bör man börja med en bekämpningstaktik/operationsplan. Det krävs av det enskilda befälet att han/hon kan läsa av situationen visuellt, audiellt och genom information via radio, för att själv avgöra när man ska byta taktik och övergå till manöverkrigföring. Därför måste det enskilda befälet och även på ett lågt plan vara informerad i operationsplanen. I den bästa av möjliga världar.
Men vad vet jag. Man får vara ödmjuk inför komplexiteten. En så enkel sak som jordkokor kan omintetgöra en bekämpningstaktik. Du vet definitivt mer än jag om manöverkrigföring, operationsplanering och taktik.