Tävling i distansskytte eller understöd?

Haubits 77, med 38 kalibrars eldrör och 21 km max räckvidd.

Tänk om…

Skyttesoldater som understödjer kunde göra det utanför fiendens räckvidd? När skyttesoldaterna bekämpar varandra med automatkarbiner är villkoren ganska lika. Vapnen har ungefär samma räckvidd och verkan. Om man i understödsställning, med sin vanliga automatkarbin, utan att byta kaliber, kunde bekämpa fiendesoldater på ett avstånd där de inte kan besvara elden. Det vore bra Soldaterna kunde då strida utan risk. Även fast de blir upptäckta direkt när de öppnar eld. Hur löser vi detta? Längre pipa, hur lång kan man ha egentligen? Låt säga att vi kan ha automatkarbiner på 1,5 m, för att soldaterna ska kunna röra sig med dem och få in dem i fordon. Vi behöver mer krut för att få fart på kulan, det får bli en större patron. Vår automatkarbin blir nu större och tyngre. Magasinet tar färre patroner, pipan måste ha tjockare gods för att tåla påfrestningarna, men den blir ändå varm alldeles för fort och livslängden p.g.a. nötning är det dubbla. Men fienden är inte den som är den, de är med i kapplöpningen och utvecklar liknande automatkarbiner. Men vi ger oss inte vi är säkra på att vår högteknologi ger oss ett försprång. Ingen bekymrar sig heller om att fienden liksom vi, kan välja andra vapensystem för att nå våra ak-skyttar med lång räckvidd. Vi kör på vår standardkaliber, men förlänger pipan lite till, 1,7 m får funka och vi byter till ännu större patron. Vår automatkarbin skjuter nu väldigt långt, men använder vi standardkula är det helt omöjligt att träffa någonting. Det löser vi med teknik. Kulor som är styrbara används om vi skjuter mer än en fjärdedel av den enorma räckvidden. Piporna nöts nu 10 gånger så mycket och de styrbara kulorna kostar 30 ggr så mycket som de vanliga. De sikten vi har för att kunna se nog långt är självklart något helt annat i storlek och kostnad än vanliga rödpunktssikten. Vi kan inte längre hålla på och skjuta nedhållande eld mot misstänkta punkter och dolda mål, då ammunitionen är så dyr. Varje soldat tilldelas bara ett tjugotal skott och ammunitionens storlek gör att magasinet ändå bara rymmer 5 skott. Vi skjuter numera bara på fiendens chefer. Men bara om vi säkert kan identifiera dem som chefer. Eldgivningssätten blir helt NATO-anpassade och då kan vi glömma bl.a. mejning och eldstöt. SoldF skrivs om. Soldaterna i omgången bredvid, de som framrycker medan soldaterna med de långskjutande automatkarbinerna understödjer, är missnöjda. Det kommer inte så mycket eld och när den väl kommer passerar den långt in i skogen förbi den fiende som de anfallande skyttesoldaterna strider mot. De tvingas att avbryta sitt anfall. Men gruppradion förslår inte när det gäller att kontakta de understödjande ak-skyttarna. Så den sparsmakade elden fortsätter att riktas långt bortom den fiende vi möter här och nu.

Vår nya patron i kaliber 5,56 med en hylsa från 50 BMG ger soldaterna överlägsen räckvidd, trots att 5,56 är en helt värdelös kaliber om man vill avge verkanseld på 3000 m.

Vad håller jag på och dillar om, såna här automatkarbiner och knasiga tankegångar finns väl inte?

Jag beskriver genom en liknelse hur förhållningssättet i väst blivit till eldrörsartilleri. Det har blivit en helt bisarr kapplöpning i att skjuta långt. Några exempel. 2019 sa en representant för ett NATO-land att man hade som mål att dimensionera sin räckvidd för att nå längre än de 90 km ryska BM-30 når. Det var alltså inte frågan om vad man själv ville lösa för uppgifter, det var frågan att trumfa en räckviddssiffra. Redan då fanns uppgifter på längre räckvidd än 90 km för BM-30. Ska målet för det landets artilleri ändras i takt med rysk raketutveckling då? I ett annat NATO-land uttrycks frustration över att artilleriet behöver hålla på och understödja manöverförbanden. De ville bekämpa mål på djupet. Varför har det blivit så här? Det är svårt att säga. Men många brukar prata om att man blir upptäckt så fort man skjuter – vilket är felaktigt, eftersom ingen har allseende och heltäckande sensorer, även om det finns många- och då är det lågt hängande frukt att se logiken i att om man står utanför fiendens porté kan man vinna en sådan duell. Det finns också någon magnetisk dragning för artilleri vad gäller att vilja bekämpa fientligt artilleri. Man kan också nå verkan på fler ställen från samma eldställning och i alla fall teoretiskt kan man understödja fler manöverförband från samma ställe. Lång räckvidd är en spännande utmaning att ta sig an, för den som gillar teknik. Ett kliniskt synsätt på det komplexa slagfältet. Lång räckvidd således! Väldigt lång!

Vad är problemet, är inte lång räckvidd bra?

Till att börja med kostar den spetsteknik som behövs för att skjuta längre med en kaliber än dess inneboende egenskaper erbjuder. Det kostar mycket utav helvete. Värst är LRLAP ammunitionen till Zumvalt. 15,5 cm 2 m lång granat som når 160 km. Imponerande, men priset på 1 miljon dollar per granat var också så imponerande att inte ens USA kunde motivera inköp. Samma pris som Tomahawk för övrigt och då når Tomahawk mycket längre och levererar mycket större verkan.

LRLAP-granaten

Det finns underkalibrerade granater som når 80 km, reatil, granater med vingar, ramjetdriven granat som når minst 110 km.

Ramjetdriven 15,5 cm granat

Standarden för eldrörslängd har gått från 39 kalibrar, till 52 och nu utvecklar USA XM1299 med 58 kalibrars eldrör. KMW har visat en pjäs med 60 kalibrars eldrör. Laddningarna blir allt kraftigare

XM1299

Arméer i väst har i stort en manöverdoktrin, i de scenarion där artilleri har en framträdande roll. För att en sådan doktrin ska kunna fungera krävs att förbandstyper samverkar i sina olika roller. En viktig roll för artilleriet är då att understödja manöverförband med eld, så att de kan lösa sin uppgift. Det är så manöverkrig fungerar. Så länge den typen av doktrin behålls är det problematiskt med en artillerifunktion som inte vill lägga tid, kraft eller pengar på att göra det möjligt att understödja manöverförbanden. Under 25 år då vi helt koncentrerat oss på att bekämpa fiender i luftiga kläder och med AK47 har detta helt glömts bort och vi verkar inte hitta tillbaka dit heller. Inte bara för att vi har för få artilleripjäser. Alla pratar om långräckviddig bekämpning, begreppet som saknar definition och därför inte är ett begrepp. Ingen pratar om att utveckla realistiska metoder för understöd av manöverförbanden, fast det är en av artilleriets två huvuduppgifter, om man inte tvingar dem till det. Här behöver vi välja. En manöverdoktrin med allt det innebär, även understöd, eller en annan doktrin, där precisionsbekämpning är det centrala. Inta bara försöka köra på i alla riktningar.

Tekniska utmaningar

Vilka är de tekniska utmaningarna med att sträcka ut elden långt med 15,5 cm? Att skjuta som besättning på 77B med är värre än att skjuta GRG. Laddaren sitter t.o.m. bakom ett skydd mot mynningstrycket. I fredstid fick besättningen max skjuta 12 skott högsta laddning om dagen. Det gick inte att få till maskeringsparasoller som klarade trycket. Tyget slets av pinnarna direkt. Med det 39 kalibrars eldrör pjäsen hade och basflödesgranat nådde 77B 28 km, vid en utgångshastighet på 835 m/s, samtidigt som pjässervicen får inre blödningar av trycket då. De sista två kilometrarna i envelopen är också extremskytte. Att skjuta 28 km istället för 26 km innebär 31 % längre bantid, 68 % högre bantopp och 76 % större avdrift. Säger sig självt att färd genom betydligt fler luftlager, längs en avsevärt längre bana och under klart längre tid medför att små skillnader multipliceras till större spridning. Men eldrörsslitage och värme är hanterbar. Förläng till 52 kalibrars eldrör (+201,5 cm) och det ger möjlighet att med mer krut öka utgångshastigheten från 835 till 955 m/s. Då skjuter vi genom ännu fler luftlager, vi har begränsad koll på och variationer i vind kan sprida granaterna många 100 m. M.h.t. trycket är det nog tur för pjäsgruppen att de sitter skyddade i hytten. Hur långt skjuter vi då? Det rör sig om knappt 35 km, varav sista biten är i den extrema delen av envelopen. Men Archer skjuter 50 km invänder någon. Ja med Excalibur-granaten, den vecklar ut vingar och flyger styrt. Men då kostar det också en miljon. En modern aerodynamiskt optimerad basflödesgranat kan gå ca 40 km. Utgångshastighet som närmar sig 1000 m/s sliter också märkbart mer på eldrör och vi får en värme som skulle göra det svårt att skjuta stora mängder ammunition. Om nu någon skulle få för sig att vilja lösa huvuduppgiften understöd, som kräver volym på elden, vilket ingen får. Men om vi nu faktiskt skulle vilja lösa den biten är det inte bra att skjuta 40 km då? Ja men problemet är som sagt vädret och det gör att även om vi får iväg granaten 40 km så kommer spridningen att bli så stor och oförutsägbar att verkan och träffsäkerhet går ned samtidigt som risken för egna förband ökar. Ca 20 km skjuter vi träffsäkert nog med artilleriet för att det ska vara meningsfullt att understödja manöverförband, oavsett hur långt pjäsen skjuter. Ska vi nyttja de resterande 15 – 20 km får vi använda oss av bankorrigerande tändrör, vilket innebär en femdubbling av ammunitionskostnaden, minst. Kommer det verkligen vara möjligt att nedhålla med sån ammunition, när manöverförbanden begär det? Kommer vi ha tillräckligt av den? Svaret är ett rungande nej! Det kommer bara bli skjutning på identifierade mål, inom vissa parametrar då. Det är inte understöd som stödjer manöverförband i en manöverdoktrin. Det är det jag menade när jag tidigare skrev att inte ”realistiska metoder för understöd utvecklas”

Är det då meningsfullt att sträva efter ännu längre räckvidd?

Allt vi skjuter över de 40 km som t.ex. Archer kan nå med basflöde kommer att bli dyrare och resurser som läggs på att skjuta längre kommer sannolikt minska resurserna för att kunna understödja manöverstrid. 50 km med Excalibur kostar en miljon. Reatil ökar räckvidd, men ökar också spridning och minskar nyttolasten, liksom underkalibrering gör. Samma sak med ramjet-granat. Då når man långt, men granaten måste så klart styras och har en lägre nyttolast. Det är endast dyr ammunition som går att skjuta som enstaka precisionsvapen, som kommer i fråga. Kostnaden kan förväntas vara som en robot.

Men vi låter inte de här utmaningarna stoppa oss. USA bygger XM1299 kanonen med 58 kalibrars eldrör. Den ska skjuta den slanka XM1113 reatilen.

XM1113. Lägg märke till hur mycket plats raketmotorn tar i granaten

För att få fart på det hela ska man använda XM654 ”supercharge” Storleken 130 – 140 cm lång, gör att jag tror det som allra minst rör sig om 22 kg krut.

XM654

Det skulle då innebära en utgångshastighet på bedömt 1150 m/s ur 52 kalibrars eldrör och minst 1200 m/s ur 58 kalibrars eldrör. Men så går det långt också XM1113 har skjutits 72 km och Excalibur 63,5 km. XM 1113 har då dyra PGK bankorrigerande tändrör. Slitaget på ett sånt eldrör är det mångdubbla jämfört med t.ex. Archer. 10 ggr skulle inte förvåna. De har antagligen kastat in alla resurser som kan uppbringas för att skapa en legering i och yta på eldröret som tål korrosionen. Värmeutvecklingen kommer effektivt säkerställa att inga snabbeldar för att understödja manöverförband skjuts.

Men de vill skjuta ännu längre. Något som USA kan kosta på sig att göra världens största stormakt som de är. Men när vi nu tycks ge oss in i samma räckviddsjakt kommer det kanibalisera andra funktioner. Den dystra sanningen är att ca 20 km är max skjutavstånd om ska effektivt understöd kunna ges till manöverförband. Det gäller då under förutsättning att eld ska träffa där manöverförbanden vill, utan risk för egen trupp, vilket är ett rimligt krav. Över det och vi behöver bankorrigerande tändrör, som direkt ökar kostnaden så mycket att understödet inte kommer kunna ges på så många platser och med den volym som manöverförbanden behöver. Artilleriet behöver släppa den kliniska synen att man ska föra ett eget bekämpningskrig och att man ska kunna göra det utan att behöva utsätta sig för risk att få eld på sig. Varför har vi egentligen högrörliga splitterskyddade pjäser. Det är lätt att få för sig att det skulle kunna nyttjas för att kunna understödja strid från en plats längre fram

Varför 15,5 cm?

Till slut tvingades USA jämföra sina LRLAP med kostnaden och verkan för Tomahawk. Fler skulle behöva komma till sån insikt. Vilka vapen är egentligen bäst till vad. Ska vi nödvändigtvis skjuta jättelångt med eldrör, är 15,5 cm som att ha ett prickskyttevapen för 2000 m som skjuter 4 grams 5,56 kulor, eller som att göra utslag med puttern på ett par fem hål. Gå upp på 20,3 cm eller högre kaliber och strunta i vanlig ammunition. Skjut bara ramjet och reatil, med styrning. Med stora granater blir det faktiskt någon verkan i de här dyra precisionsskotten. Eller varför hålla på och tramsa med eldrör på de avstånden. Skjut med raketartilleri, då blir plötsligt max räckvidd 300 km. GMLRS når 70 km, med precision liknande Excalibur, till ett pris i samma storleksordning. Att hålla fast vid 15,5 cm kaliber fast man har ambition att skjuta långt som raketartilleri är rena tramset.

Avslutningsvis

Ska fokus ha sån övervikt mot ”långräckviddig” bekämpning bör vi nog byta doktrin för markstrid. Annars är det bäst att vi faktiskt släpper trenden i väst för att istället utvecklar metoder och anpassa materiel för att på bättre sätt kunna understödja manöverförbanden.

Ett problem vi har, anser jag, är att samordning och förståelse mellan artillerifunktionen och manöverfunktionen är för dålig. Det är för långt i avstånd och tanke mellan ARTSS och MSS som driver respektive funktion. Jag tycker det är märkligt att inte markstridsskolan är överordnad organisation och att funktionscentra som Artilleriets stridsskola är underordnade MSS.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

En skidåkares frustration, ett inlägg av lågt till inget intresse för läsaren.

Spurten 29/8. det syns inte på bilden att jag precis dragit på mig en rejäl muskelbristning i spurtduellen

Söndagen 29 augusti 2021, muskelbristning.

Hade skidklubben klubbmästerskap på rullskidor. Min form var usel. Då fattade jag inte varför. Men i efterhand står det nog klart att en alldeles för hög mängd riktigt hård träning i kombination med enformig träning bränt ut mig. Tävlingen gick dåligt som förväntat. Den avslutades i alla fall med att jag vann en spurtduell. Men till priset av en rejäl muskelbristning i röven. Det var så illa att jag inte kunde ta upp skidorna från marken. Fick tid hos sjukgymnast 6/9 och fick veta att jag var för svag i baken. Så där har jag haft fokus i benträningen. Mycket djupa benböj t.ex. Jag kunde börja åka skidor utan smärta trots att bristningen kändes av. 11/9 var det tävling på nya rullskidbanan i Storvreta. Jag var där som funktionär i klubben, men körde på skateskidor en stund innan tävlingen. Det blev några varv i tävlingstempo och som det brukar vara när man inte kört på ett tag var det lätt att få upp puls. Men det gick inte så fort som det borde och kändes lite konstigt.

Torsdagen 16/9 teknikträning med skidklubben.

Då var det helt havererat. Pulsen spikade upp och ville knappt gå ned, kroppen kändes helknasig. Jag avbröt träningen och tänkte att sjukdom var på gång. Jag började även höra min egen puls när jag skulle sova. Det höll i sig och till slut åkte jag till vårdcentralen 28/9.

Tisdagen 28/9 förhöjt blodtryck och avvikande EKG.

Läkaren hittade förhöjt blodtryck och något knas på EKG. Remiss för ultraljudsundersökning av pumpen den 29/10 En månads väntan i ovisshet. Kanske det skulle vara färdigtränat på någon högre nivå. Under den här tiden såg jag det inte som någon självklarhet att vakna dagen efter. Helt tokiga pulsvärden och totalt uppstressad kropp. 1-2/10 skulle jag också gå skidcoachutbildning i Skövde. Vi bestämde att åka dit och genomföra. Min tränarkollega kunde ju HLR. Så de praktiska momenten blev mest att jag försökte genomföra med så låg puls det bara gick. Det löste sig. Hela oktober sen innehöll bara ett tiotal lätta styrkepass och tankar som malde. Det var så knas i kroppen att det gick inte göra någonting seriöst. Jag gjorde 24 h blodtrycksmätning och det var för högt, men ingen medicinering då.

Fredag 29/10 ultraljudsundersökning av pumpen.

Ultraljudet visade inget fel, vilket gav en något bättre sömn.

Fredag 5/11 Arbets-EKG.

Skönt att det gick fort att få komma och göra detta. Var ganska nervös, utifall det skulle visa något som skulle göra att det är stopp för seriös träning för alltid. Men det gick också bra. Jag körde tills mjölksyran i benen satte stopp och vid 6 slag från maxpuls såg pumpens elsystem ok ut. EKG-avvikelsen som synts tidigare, sa läkaren är en normalvariation. Då borde jag kunna börja träna?

Glöm det!

Några timmar efter arbets-EKG får jag en smärtande och ful knöl på halsen.

Måndag 8/11 vårdcentralen.

Läkaren är inte mer säker på sin sak än att jag får både en kur med antivirus-medicin och antibiotika. Så det blir ingen träning förrän 20/11, då knölen och smärtan oavsett vad det var hade lagt sig. Det var nog maxansträngningen under arbets-EKG som utlöste något skit i kroppen. Månadens träning blir totalt 8 styrkepass och tre korta pass i stakmaskin. Kroppen är fortfarande stressad, så inte ens styrketräning går bra att köra, pulsen går inte under 100 mellan set t.ex. Pulsljuden sabbar fortsatt sömn. Men det är ändå en smula avstressande att kunna tro på att man kommer vakna när man går och lägger sig.

In i december vågar jag i alla fall börja träna. Men det är på ruta noll, efter att inte ha kört träning med kvalitet sedan i augusti och då dessutom en smula utbränd.

Lördagen 11/12, Första passet på snö och ont i armbågen.

Vi stakar runt på konstsnö efter klubbens ledarmöte. Efter en timme precis får jag riktigt vass smärta i armbågen och det är ingen nyhet. Jag har problem med klämning av nerv i axeln och även p.g.a. stel underarm. Brukar gå över så jag kan köra igen, men jag får lägga av när det kommer åter och massera regelbundet. Men se här är jag fel ute, när det är en massa olika smärtor som uppträder på nästan samma ställe.

Lördagen 18/12 Träningstävling i Norberg och mer armbågssmärta.

Hänger med på en träningstävling i Norberg mest av sociala skäl och tvingas bryta efter 20 km, smärtan kommer tvärt. Men inte alls oväntat. Men ganska surt, då jag för första gången 10 år tänkt försöka hålla i skidträningen även på snö.

Fortsätter med något pass då och då. Det funkar sämre och sämre. 18/1 är jag hos naprapat med armbågen. Efter det och resten av vintern genomför jag all skidträning som skate och med en arm. Träning i ren desperation för att i alla fall få någon träning.

Helgen 12-13/2 certifiering skidcoach i Falun.

Då är jag tvungen att köra med båda stavarna. Jag åker omkring och kör även några tunga pass i de branta backarna. Helt smärtfritt. Lika oväntat som glädjande. Dock grusas förhoppningarna då smärtan är åter på nästa pass. Ett nytt besök hos naprapat 20/2. Men det hjälper inte, vi är inte rätt på det. Så jag ber att få göra en ultraljudsundersökning.

Fredagen 11/3, Ultraljudsundersökning av armbåge.

Undersökningen visar på förkalkning i senan och det låter lite som att det här kommer kanske aldrig bli bra. Det börjar nu vara lite svårt med motivationen. Jag har samlat nästan 50 h skate med en arm och på så vis minskat förlusterna av kondition. Men i mars blir det en svacka när konstsnön försvinner. Bara 8 h träning i mars. 21/3 börjar vi stötvågsbehandling av senan som sedan fortsätter med 6 – 7 behandlingar

Tisdagen 26/4 ultraljudsundersökning med glädjande besked.

Efter stötvågsbehandlingen visar nytt ultraljud att det ser ganska bra ut i armbågen. Jag har börjat komma igång med rullskidor och startat om styrketräning. Men bara långsam ökning av belastning. Är också så otränad att jag inte orkar köra hårt. Har insett att träningen måste läggas om, så jag har tagit fram min MTB för att köra på den och också börja cykla till jobbet för att få lite volym.

Lördagen 7/5 Nu är det axelns tur.

Jag hinner åka 5 – 6 pass, precis så att jag slutar åka och vara orolig för att armbågen ska göra ont, innan den gamla axelskadan börjar bråka. Det nyper runt bicepssenan, strålar och smärtar. Så det blir uppehåll på skidor igen, men bara någon dryg vecka. 14/5 är jag igång igen, men kör bara skate och är hemskt otränad. Är väldigt försiktig och kör korta pass. Små planerade upphåll från cykling för att vänja knän m.m. Får ihop 32 h träning i maj, trots upptrappning.

Juni 2022.

Upptrappningen fortsätter och det är fortsatt rätt usel nivå, inget annat att förvänta. Men jag har ändå börjat få lite timmar utan att nöta för mycket skidor. 17/6 har jag helt plötsligt ett skatepass där jag åker hur bra som helst. Börjar känna att det kanske finns hopp för veteran-SM skate, som i år går 10/9 i storvreta. Om jag fortsätter pumpa benen med mina 35-40 min pass till/från jobbet och fokuserar mycket på skate med fokus på att orka 35 min all in, då skaten brukar vara 15 km. I år är det dock 20, så jag behöver sikta på ca 45 min. Passen går lättare och jag får inte längre märkligt ont i musklerna efter en dryg timme. Det går bra att köra 90 min. Dags att börja höja till en mer seriös träning. Jag står nu på tröskeln till att kunna träna som jag vill och inte som skadorna tillåter

Fredagen 24/6, Midsommaraftons-skate.

Ute och kör ett lugnt skatepass och märker att det inte går så lätt. Efter drygt 40 min går det fruktansvärt dåligt och jag fattar ingenting. Bara vända och åka hem. Åkningen är som Jörgen Brinks kollaps i Val di Fiemme. Det hela fick sin förklaring någon timme senare. En förkylning. Det höll i sig över helgen, men sen satte sig skiten i bihålorna och har nått ett jämviktsläge, så nu sitter jag här och är sjuk drygt två veckor senare utan någon som helst antydan till förbättring. Semestern som skulle blivit ett träningsläger riskerar att bli raka motsatsen och så åter på ruta noll.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kan man prickskjuta stridsfordon med indirekt eld?

2S22 Bohdana, ukrainas nya 15,5 cm artilleripjäs.

I klipp efter klipp från Ukraina ser vi filmer från drönare där fordon träffas med vad som påstås vara indirekt eld. Går det att från 10 – 20 km eller ännu längre avstånd skjuta så att man träffar ett mål som en stridsvagn med ett fåtal skott? Svaret är definitivt nej vad gäller ostyrd ammunition. Men alla filmer som tycks visa motsatsen verkar cementera den motsatta uppfattningen hos de som följer kriget. T.ex. har jag flera gånger fått frågan om vad det är som gått fel när ett filmklipp faktiskt visar helt normal artillerield. Det är dags att försöka öka förståelsen för hur artillerield fungerar.

Det ska vi göra genom att titta på egenspridning.

Egenspridning.

Egenspridning innebär att om ett vapen teoretiskt riktas mot exakt samma punkt på målet kommer det ändå bli så att skotten inte träffar på exakt samma ställe. Detta beror på små skillnader i t.ex. vibrationer, variation i projektilvikt, förbränning o.s.v. Alla kombinationer av vapen och ammunition ger upphov till någon form av egenspridning. För ett gevär kan det röra sig om ett par cm på 100 m avstånd. För en automatkanon kan det röra sig om en halvmeter på 1000 m avstånd.

Även ett vapen som är fastskruvat skjuter kulorna med en liten spridning. Utan egenspridning skulle det endast vara ett kulhål i tavlan

Hur ser det ut för artilleri då? Då skjutavstånden är upp till flera mil ger små skillnader upphov till betydligt större spridning än för andra vapen. Artilleripjäser sprider generellt mycket mer i längd än i sida, då det finns fler parametrar som sprider elden i längd än i sida. I Sverige talar vi t.ex. om spridning i längd (L50) och sida (B50). L50 och B50 är de mått i längd och sida inom vilket 50 % av skotten faller. Dubblas de måtten 2L50 och 2B50 erhålls genom normalfördelning en yta inom vilket 67,25 % av skotten faller. Den ytan är det som kallas verkansområde. 32,75 % av skotten sprider alltså så mycket att de kan räknas bort från den del som ger verkan. Teoretisk grund som inte ger någon klarhet.

Jag ska försöka visualisera vad detta innebär i praktiken. I exemplen som följer är det en haubits med 39 kalibrars eldrör som skjuter basflödesgranat. I extremfallet 27 km skjutavstånd blir L50 200 m och B50 33 m, verkansområdet blir alltså 400 x 66 m, eller 2,6 hektar, eller ungefär fyra fotbollsplaner. Chansen att träffa en stridsvagn med ett skott är då knappt 3 promille om den finns i mitten av målområdet. Med 10 skott blir chansen drygt 2,5 %, eller en knapp procent om den finns i den yttre delen av området. Vi ska istället titta närmare på ett mindre extremt exempel. Samma pjäs och ammunition men 20 km skjutavstånd. Jag brukar ofta prata om att gränsen går ungefär vid 20 km för när det går att få tillräckligt god precision. Där är vädrets påverkan på egenspridningen den mindre delen av problemet. Det stora problemet är att problem med att förutse vädret i banan flyttar hela medelträffpunkten många hundra meter på ett sätt vi inte klarar att förutse tillräckligt bra. På 20 km blir L50 120 m och B50 21 m och verkansområdet då 242 x 43 m.

På 20000 m avstånd blir verkansområdet för en pjäs 43 x 242 m stort

Chansen att få träff i stridsvagn med ett skott blir då ungefär 0,7 %, med 10 skott ca 6,5 % och med 100 skott 49 %. Förutsatt att målet finns i den inre delen av verkansområdet.

10 skott mot en stridsvagn i målområdets mittre del ger ca 6,5 % chans till träff

Står fordonet i den yttre delen blir sannolikheten 0,2 %, 2,1 respektive 19 % Vilket också pekar på vikten av att måuttaget blir korrekt.

Är måluttaget fel med 50 m minskar träffsannolikheten till nästan ingenting.

Nu skjuter man sällan med en artilleripjäs, utan oftare med batteri och helst med bataljon. Vid skjutning med ett batteri siktar normalt inte pjäserna på samma punkt, utan elden sprids ut 120 m i sida för att få en bättre avvägd verkan. Verkansområdet ser då ut så här.

Verkansområde för artilleribatteri med 120 m eldbredd, på 20000 m skjutavstånd

Skjuter då batteriets sex pjäser var sitt skott på 20 km och målet är en pluton där två av tre vagnar står i målområdet, blir chansen för en fullträff ca 1,2 % Skjuter förbandet två eldstötar, vilket är ett normalt eldöppnande erhålls en sannolikhet på knappt 5 %. 20 skott per pjäs ger knappt 22 % sannolikhet för en fullträff.

Batteri med 6 pjäser som skjuter 24 skott mot tre vagnar, varav två i verkansområdet har 5 % chans att få en träff

Vid skjutning mot ett punktmål med ett känt läge brukar målbredden noll användas, vilket innebär att alla pjäserna skjuter mot samma målpunkt. Om man gör på detta sätt krävs 100 skott för att uppnå 50 % och 300 skott för knappt 90 % chans till träff i stridsvagnen som står där. Känns det som att det är vad vi brukar se i klippen från Ukraina?

Går det att minska egenspridningen? Ja med bankorrigerande tändrör. Sidspridningen är redan ganska bra, men 50 % längdspridning kan t.ex. antas minska till 30 m. Då räcker det att batteriet skjuter två eldstötar med totalt 24 skott för att närma sig 50 % chans till en fullträff. Men det är fortfarande inte vad vi ser på film. Ett annat sätt är att minska skjutavståndet. Att minska från 20 km till 10 km nästan tredubblar sannolikheten för en träff sett till spridning.

Halverat skjutavstånd ger nästan 3 ggr högre chans att få en träff, genom minskad spridning.

Kan moderna västpjäser eller ammunition påverka? Ja lite, men det är på marginalen i sammanhanget. Det är inte så att det skett något tekniksprång vad gäller eldrörsartilleri.

Haubits m 777 har levererats till Ukraina i betydande antal.

Excalibur då? Även den har en liten egenspridning, så att träffa en så liten yta som en stridsvagn gör den inte varje gång. Snarare 20 % träffsannolikhet. Den granaten ställer också extrema krav på inmätning av målet, annars är det ingen ide att skjuta den.

Istället kan det se mycket värre ut. Allt jag beskrivit i texten så långt handlar om chansen att träffa något när man riktar rätt mitt i målet och har full koll på vädrets påverkan. Så bra är sällan verkligheten, utan fellägen kommer att uppstå. Det är extremt utmanande att försöka ha koll på t.ex. vinden ändå från pjäsen, upp på kanske 10 km höjd och ändå fram till målet. Det är också svårt för den som talar om var målet står att få det helt rätt. Om den som målanger använder en karta 1:50000 och mätskiva M21 får man räkna med 40 m radiellt fel, även om man gör helt rätt. Bara det utgör lika mycket som måttet 2B50 i exemplet på 20 km. Det kan innebära att bara någon strögranat träffar rätt område. Det kan liknas vid att en gevärsskytt klämmer kornet lite, eller att rödpunkten i siktet är lite stor t.ex. Lite felmarginal i siktet gör att man inte riktar precis där man tänkt sig. Miss i vädermätningen kan liknas vid att skidskytten läser av vimplarna fel och trots att skjutskickligheten gör att denne skjuter nästan lika bra som vapnets egenspridning, hamnar alla skotten utanför pricken i en tät gruppering. Med artilleri blir det inte kant ut, utan på över 20 km kan det bli mer än 500 m fel.

Har man inte tagit hänsyn till vädret längs banan hjälper det inte med en låg egenspridning. Träffen hamnar inte i målmitt.

Vad är det vi ser då?

Det kan vara bildredigering där man endast visar just det skottet som träffar.

UAV som släpper en granat eller skjuter en robot

Kamikazedrönare som t.ex. Switchblade

Switchblade 600

Pansarvärnsrobot

Direktriktad eld.

Laserstyrda artillerigranaten Kvitnyk-E eller liknande

Kombination av ovanstående

Kvitnyk-E

Att det inte är ostyrd artillerield är i alla fall helt säkert. Artilleri är i grunden ett ytvapen och trots att artilleri har en betydande egenspridning är det alltså normalt att öka på spridningen, bl.a. för att man normalt skjuter mot mål som har en yta, t.ex. ett förband med ett antal soldater eller fordon. Men också för att täcka in måluttag som alltså normalt kan ligga 50 m fel.

Lite om beräkningarna

Sannolikheten för nedslag är störst i mitten och minskar gradvis ut mot kanterna på spridningsbilden. Jag har räknat med jämn sannolikhet i respektive område. Det ger inte en helt sann bild. Med bra måluttag kan lite bättre sannolikhet nås. Men med normala måluttag kommer målets uppträdande i verkansområdet bli slumpartat, så inte någon högre sannolikhet i mitten kan påräknas. I alla händelser visar storleksordningen på sannolikheterna att artilleri inte är något prickskyttevapen.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Detaljerad träningsplan eller gå på känn?

Vad gäller många saker är jag rätt strukturerad. Gillar att ha någon sorts plan för och uppföljning för det mesta. Men när det kommer till styrketräning har jag aldrig haft någon vidare struktur. Jag har en grundläggande koll på styrkeövningar, genom att läsa mig till kunskapen, se hur andra gör och på så sätt över tid skapa en större övningsbank. När jag kör regelbunden styrketräning med kanske upp till 5 pass/vecka har jag ganska snabbt hamnat i att det är två till tre muskelgrupper per pass som ska tränas. Passen får inte bli längre än att fokus och energi räcker och muskelgrupperna behöver få återhämta sig mellan passen. Utöver detta har jag mer eller mindre godtyckligt bestämt vad jag ska träna. Ganska ofta genom att känna efter var jag har minst träningsvärk och ta något annat än det jag körde sist. Jag har ofta byggt på med att koncentrera träning till något område där jag haft extra behov av att utveckla styrka. T.ex. genom att bestämma att varannat pass ska innehålla marklyft, eller rehab för någon skada. Uppenbar risk att det blir övervikt mot träning som jag tycker är rolig.

Jag har aldrig haft någon struktur i antal set, antal reps och vikt. Den tanke jag haft är att variera allt från några få strikta reps, till upprepade set till fail, för uttröttning av muskler. Vilken vikt och hur många set, har fått regleras av dagsform. Variation är bra, men samtidigt styr då dagens motivation och inte bara disciplin och struktur. Jag har aldrig sett något värde i att skriva upp vad man genomförde, som jag ser att många gör under sina pass. Däremot är det bra att räkna reps, även om man inte orkar göra alla man tänkt. Men min erfarenhet är att om jag går på känn när jag tänkt göra ca 10 reps, då blir det kanske bara sju.

Den mest strukturerade träningen jag genomfört var när jag la in koncentrerad träning för att öka i marklyft. Ett sex veckors program utifrån en målvikt, med tre pass i veckan. En lathund tejpad på vattenflaskan utgjorde hjälp att hamna rätt

Minneslapp för ökning i marklyft

Jag har sett behov av att skapa mer struktur och gjort en plan med indelning i sex olika träningspass. Passen var koncentrerade till två eller tre muskelgrupper och innehöll mellan nio och 16 övningar, där varje pass även hade en tanke angående reps, set och vikt, samt om övningen syftar mot teknik, explosiv, max, eller uthållighetsstyrka. Jag utformade en fusklapp för varje pass, som jag hade i träningsväskan. Hög ambition, men jag tror inte jag utförde ett enda av de passen fullt ut. Man får säga att det var själva planeringen som gav ett värde.

Minneskort för träningspass

Ju mer jag kört har jag hamnat i att jag vill köra stora övningar, som övar stor del av kroppen och inte en massa övningar i maskin, eller finlir. Så jag har hamnat i att jag kanske kör tre till fyra övningar per pass, mot runt 10 övningar tidigare. Kanske delvis p.g.a. att jag alltid utöver styrketräningen har en del rehab som tar tid och kraft.

Känner fortfarande ett behov av att få träningen mer strukturerad. Delvis beroende på att styrketräningen hamnar i skuggan av rullskidträningen och att ett viktigt syfte med träningen är att nå längre på skidor. Så jag gör nu ett nytt försök att planera träningen som ska genomföras efter Corona. Utgångspunkten är att grunden ska utgöras av tunga basövningar. Det ska genomföras som tung träning, med sex reps eller mindre, för de övningar där det går. Svårt t.ex. att hitta magövningar som är så tung att man bara orkar sex reps. Ingen traditionell uthållighetsstyrka med många reps i cirkelträningsformat. Jag har behov av stark rygg och mage i skidåkning och i vardag. Då jag inte bedrivit någon styrketräning på snart nio månader har jag tydligt märkt att jag saknar maxkraft från magen i stakningen, men även från latsen. I skateåkning saknas även benstyrka och jag drar på mig mjölksyra väldigt snabbt i låren när jag trycker på. Det blir därför Ben, rygg och mage som prioriteras. Utöver det behöver jag regelbunden träning för axlar och skuldror, för att hålla skadeläget under kontroll. Bl.a. motverka den framåtrotation i axlar som skidåkning medför. Bröstträning, än så länge lågt prioriterad då den visat sig förvärra axelproblemen. Då jag genomfört minst 100 styrkepass/år i 15 år, ser jag inget behov av att styra reps, set och vikt utöver att normalfallet bör vara runt 3 x 5 – 4 x 6. vikten kommer att variera med dagsform och utveckling och det har jag i huvudet. Antalet övningar får inte vara för stort. Passen får inte bli för långa och ska gå att kombinera med stor volym av skidträning.

Jag har då landat i ett program med fyra olika pass, där de prioriterade muskelgrupperna finns med i två av passen och övriga är fördelade på ett pass av fyra. Jag övervägde om jag skulle försöka göra ett program som skulle hållas varje vecka. Men kom fram till att jag kommer inte träna på det viset. På vintern kan det bli 5 – 7 pass/vecka. Mitt i sommaren finns perioder då jag bara tränar styrka då det störtregnar. Visserligen något jag tänkt ändra, men det är bättre att ha fasta pass som jag rullar än så länge tror jag. Passen innehåller fem eller sex övningar, jag tänker mig också att ”situp” eller ”cablecross skuldra” egentligen kommer vara en variation av vilka övningar som helst. Jag vet syftet. Chins är chins, men jag varierar regelbundet mellan viktade, explosiva, olika breda grepp, lågt antal reps, reps till fail o.s.v. Men ser inte behov av att styra det.

Enkelt styrkeprogram om fyra pass med fem eller sex övningar.

Utöver detta har jag några extraövningar per pass, som jag tar in från avbytarbänken och kör istället för någon av de övningar jag har på bilden ovan. Återstår att se var detta landar. Förhoppningsvis tillräckligt strukturerat för att kunna jobba systematiskt mot ett mål, men tillräckligt enkelt för att följa utan att bli bakbunden i onödan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ett orimligt brigadartilleri

WNSweden_47-46_TAK120_Land_pic

Bofors 12 cm Lvakan 9501

I en framtida växande arme finns det många som tycker att haubits 08 bäst passar som artilleri på divisionsnivå. En rimlig tanke av skäl som diskuterats på flera ställen, men som inte kommer utvecklas mer här.

Med haubits 08 på divisionsnivå skulle det uppstå ett tomrum på brigadnivå då vi inte har några haubits 77 att ta ur malpåse. Så vad ska vi ha istället då?

Tittar man på olika former av önskemål på ett pjässystem för brigadnivån kan det se ut ungefär så här.

  • Momentan eldkraft som medger att förband av storleken X skjuter ett eldmoment på under 10 sek
  • Precision som är kopplat till att träffa med eldmomentet där målet är.
  • Elduthållighet som medger att förbandet kan understödja under tiden x
  • Skydd som medger uppträdande tillsammans med brigadens förband
  • Rörlighet som medger att förbandet förflyttar sig i områden där brigaden strider.
  • Hög tillgänglighet

I klartext kan kraven ovan innebära att pjäsen måste ha en viss teknisk eldhastighet framför allt inledningsvis. Elduthållighet uppnås genom att medföra mycket ammunition, ha ett snabbt förfarande för omladdning, effektiv logistikkedja och även tålighet för eldrörsvärme.

Skydd handlar om splitterskydd, men även låg signatur och snabba omgrupperingar efter skjutning. När det gäller rörlighet blir det lätt att hamna i en diskussion om band eller hjul. En avvägning mellan att kunna flytta sig snabbt för att ta sig mellan bataljonsområden och framkomlighet för att ta sig till lämpliga eldställningar i terrängen. Väldigt få överväger idag att använda dragna pjäser, då det medför längre grupperingstider.

Hög tillgänglighet kan innebära teknisk tillgänglighet. Kan också vara kopplat till rörlighet, men kanske framför allt räckvidd.

När kraven bryts ned i detaljer kommer man förr eller senare till frågan vilken kaliber som ska väljas och det är ämnet för dagen.

Vilken kaliber ska ett framtida system ha?

15,5 cm så klart det är NATO-standard och en kaliber som fungerat bra minst sedan andra världskriget. Vi kan inte gå ifrån NATO-standard själva. Vi har ett arv av ammunition som behöver kunna skjutas. Så snabbt kan den analysen gå. Det är nu jag tänker bli lite orimlig och ifrågasätta det. Är verkligen 15,5 ett självklart val för att understödja brigadens stridande förband? Texten som följer är helt och hållet att betrakta som ett militärtekniskt ”kåseri”

Tittar vi på egenskaper för några pjäser i standardkalibrarna 15,2 och 15,5 cm ser det ut så här.

 

Pjäs Vikt (ton) Dmax (km) Medförd am Skott/min Eldrör Besättning
2S19 42 24,7 50 6-8 L47 5
K-9 47 30 52 6-8 L52 5
M-109A7 35 24 39 4 L39 4
Pzhaubits 2000 56 30 60 10 L52 5
Haub 08 33,5 30 21 8-9 L52 2-4

Räckvidderna i tabellen är för standardammunition utan basflöde o.s.v.

2S19 omladdning

2S19 Msta-S dockad för omladdning

K-9 thunder

K-9 Thunder i finskt utförande

M109A7-army

M109A7

Panterhowitzer-H2000_Dutch

Panzerhaubits 2000

Haubits 08

Haubits 08

Vid jämförelse med större kalibrar som 20,3 cm är fördelen att 15,5 cm ammunitionen är mer hanterbar för både människa och maskin. Granaterna väger ca 45 kg jämfört med minst det dubbla för 20,3. Rekylkrafterna blir också det dubbla för 20,3. Det blir en orimligt stor pjäs. Den kommer också att ha kort räckvidd om man inte vill ha ett 2,5 m längre eldrör än de redan långa 52 kalibrars 15,5 cm eldrören. Tung och stor ammunition leder också till låg eldhastighet. M-110 haubitsen har ett 25 kalibrars eldrör som ger 17 km räckvidd med standardammunition. Vid 28 ton har den bara med sig två granater. Det krävs alltså ammunitionstillförsel utifrån under skjutning och eldhastigheten är ett skott i minuten som bäst.

m110

20,3 cm haubits M110

Den ryska 2S7 är större och väger hela 46,5 ton, har ett 56,2 kalibrars eldrör som ger V0 på 960 m/s och gör att den skjuter hela 37,5 km med granater som väger 110 kg. Men den medför endast 8 skott och kan som bäst skjuta 2,5 skott/min. 2S7 är 13 m lång och har en besättning på 7 pers.

2S7_Pion_M-1975_SO-203_203mm_self-propelled_gun_Russia_Russian_army_equipment_defense_industry_011

20,3 cm haubits 2S7 Pion

Den här typen av kalibrar är orimliga för lättrörligt fältartilleri som ska understödja brigadförband. De passar bättre för att bearbeta bunkrar.

I öst använder man också kalibern 12,2 cm. Den vanligaste pjäsen 2S1, skjuter 21,7 kg granater 15,3 km ur ett L36 eldrör, väger 16 ton, har 4 pers besättning, medför 40 skott.

2s1-03

2S1 Gvozdika

Det finns också en nyare version 2S34 med en 12 cm kombinationspjäs som skjuter 14 km.

2S34

2S34 Hosta

Samma pjäs sitter i 2S31 Vena. 2S31 medför dock 70 skott och väger 19,5 ton.

2S31 Vena

2S31 Vena

I Sverige hade vi 12/80, en 12 cm version av haubits 77. Med 55 kalibrars eldrör sköt den lika långt med laddning 2 som haubits 77 sköt som mest med sitt 38 kalibrars eldrör.

ka2_historia_3

12 cm Rörlig KA-pjäs 12/80. Det automatiska laddsystemet mitt i bilden

Kalibern 10,5 cm är något som normalt återfunnits på bataljons nivå. Ett exempel på ett modernt system är Hawkeye som baseras på HMMWV. Vikten är bara 4,4 ton. Med 27 kalibrars eldrör skjuter systemet en 15 kg granat 11,5 km. Mängden medförd ammunition är enligt en källa 8 skott.

hawkeye 10,5 cm

10,5 cm haubits Hawkeye

Det finns också långskjutande 10,5. T.ex. svenska tornautomatpjäsen 10,5/50 som med 54 kalibrars eldrör skjuter 20 km

10,5 m50

10,5 cm tornautomatpjäs m/50

Det är särskilt intressant att ett antal länder håller fast vid och utvecklar pjäser med 12 cm kaliber. Jag ska därför jämföra 12 och 15,5 cm avseende några som jag tycker kritiska egenskaper för artilleri på brigadnivå.

Räckvidd, less is more!

Vid en jämförelse förefaller 15,5, cm att ha en fördel vad gäller räckvidd. 15,3 km ur L36 eldrör mot 24 km ur L39 om man jämför 2S1 och M-109. 2S1 använder sig dock av en modest 3,8 kg krutladdning för att med V0 på 680 m/s komma 15,3 km. I andra änden av skalan använder 12 cm tornautomatpjäs 9101 (12/70) ett 62 kalibrars eldrör och når tack vare detta 27 km med en utgångshastighet på 880 m/s. 12 cm 9501 (12/80 Karin) når 21,1 km med laddning 2 och har då en utgångshastighet på 800 m/s 15,5 pjäser med 800 m/s utgångshastighet når ca 22 km, skillnaden är m.a.o. liten. 12 cm har goda ballistiska egenskaper. Vid ca 50 kalibrars eldrör kommer en 12 cm pjäs förbränna ca 5-6 kg krut och en 15,5 cm 12-15 kg krut för att nå V0 runt 800 m/s. 62 kalibrars 12 cm eldrör är dessutom 60 cm kortare än 52 kalibrars 15,5. Så en ganska liten fördel i potentiell räckvidd för 15,5 uppvägs av möjlighet att ha långa eldrör som ändå är hanterbara för en fältpjäs.

1280px-Landsort_ERSTA_2011a

12 cm tornautomatpjäs 12/70

En annan aspekt av räckvidd spelar också stor roll i sammanhanget och det är den här delen som innebär att less is more. När skjutavstånden närmar sig och överstiger 20 km kommer granaten att gå så högt och vara så länge i luftrummet att vädrets inverkan gör precisionen oacceptabel. Oacceptabel dels för att det är svårt att nå verkan utan föregående provskjutning och att det krävs att fler skott skjuts för att få rätt koncentration i målet. Dels för att större spridning innebär större risker för de egna förband man vill understödja. Basflöde och reatiler som används för att nå ökad räckvidd ökar dessutom både spridning och kostnad. För att ta hand om ökad spridning när nu räckvidder kryper mot 40 km krävs tekniska hjälpmedel som styrda granater och bankorrigerande tändrör. Dessa åtgärder är mycket dyra och kan svårligen användas till de stora volymer av eld som krävs vid understöd av markstrid. Att skjuta 30-40 km får också andra konsekvenser. Minst dubblat gastryck och V0 som närmar sig 1000 m/s. Vilket medför kraftigt ökad förslitning och krav på material. Min tanke är att om fysikens lagar gör det till en dålig, eller i alla fall dyr ide att understödja på längre skjutavstånd än strax över 20 km, då ska vi inte lägga kraft och pengar på att skjuta så mycket längre än det med ett system som är tänkt att understödja markstrid. För att nå 20+ km räcker 12 cm bra.

Verkan

Anta att en eldstöt om 24 15,5 cm granater skulle ersättas av en enda stor granat med dess samlade massa om drygt 1000 kg, mitt i målområdet. Det säger sig självt att verkan skulle bli dålig i huvuddelen av verkansområdet och överdrivet bra nära jättegranaten. Normalt strävar man efter att sprida verkan jämnt över hela verkansområdet. Detta bevisas bla. av bruket av substridsdelar. Innan förbud mot substridsdelar infördes fanns projekt för införande av 12 cm grkgranater med substridsdelar. I Ryssland som struntar i förbudet tilltar bruket av substridsdelar. Mot befästa mål är dock tyngre granater att föredra. Vid en jämförelse av fördelningen i målet någonstans mellan en stor smäll och tusentals substridsdelar kan man viktmässigt jämföra 24 st 15,5 cm med 45 st 12 cm eller 72 st 10,5 granater. Bäst verkan kommer i det fallet 72 st 10,5 ge. En fingervisning om detta ger också vårt eldmoment som jämställer 24 st 12 cm grkgranater med 18 st 15,5 cm granater. Vikten på grkgranaterna motsvarar dessutom mer en 10,5 artgranat. Verkan av en 12 cm artgranat är mycket nära den som en 15,5 cm granat ger. Problemet består i att man skjuter längst med en stor granat, men helst skulle man dela upp den i många små när de når målet för att få bäst verkan. Så länge vi inte tillåter substridsdelar ökar anledningen att sträva efter en kaliber som ger bra verkan i målet. Tekniska framsteg gör också att mindre granater än tidigare har tillräcklig plats för målsökare, det skulle dock vara svårt att få lika bra verkan ur en t.ex. 12 cm bonusgranat som en 15,5 cm dito.

Logistik

För att jämföra logistiskt avtryck gör jag antagandet att 24 st 15,5 cm granater verkansmässigt ersätts av 30 st 12 cm granater. Ett komplett skott 15,5 väger ungefär 60 kg fördelat på 45 kg granat och 15 kg krut. Ett komplett skott 12 cm väger ca 32 kg fördelat på 25 kg granat och 7 kg krut. 12 cm eldstöten väger då 2/3 av 15,5 eldstöten. Lägger man till patronhylsor för att kunna få en ammunition som kan hanteras automatiskt landar komplett skott 12 cm på ca 40 kg, vilket innebär att eldstöten väger 83% av 15,5 eldstöten. Patronerad ammunition tar dock stor plats logistiskt sett, ca 20 % mer än 15,5 cm. Men vid jämförelse patronerad mot patronerad väger 15,5 ca 70% mer och tar 40% större plats. Fördelen med patronerad ammunition är att som Bkan och 12/80 ha en högre grad av automatiserad skjutning och hantering. Vilket i sin tur ger högre eldhastighet och därmed bättre verkan. Slutsatsen är att man inom ett likvärdigt logistiskt avtryck alltså får lätthanterad ammunition och att man kan skjuta fler granater som sammanlagt ger samma eller bättre verkan jämfört med 15,5 cm. Praktiskt hanteringsmässigt väger en maxladdad 12 cm patron under 40 kg, vilket utan problem kan lyftas och bäras från fordon till fordon. En 15,5 cm patron väger 85 kg och kräver 2 personer för att lyftas, inte minst p.g.a. den sneda viktfördelningen. Kan automatladdare hantera den typ av brännbara hylsor som stridsvagnsammunition har, bör 12 cm skotten kunna bantas några kg.

Bkan laddram

Bkan 1 med den gamla laddanordningen och laddram med 14 st 15,5 cm patroner. På Bkan 1C togs laddbommen bort och den nya amdumperns kran lyfte i laddramen i magasinet. Lägg märke till 15,5 cm patronernas storlek.

Maskinell och manuell hantering

För att kunna uppnå hög verkan är hög eldhastighet ett bra verktyg, för att uppnå hög eldhastighet spelar ammunitionen och dess hantering stor roll. 15,5 cm haubitser har normalt en eldhastighet som varierar mellan 3 – 10 skott/min med delad ammunition. De har då allt ifrån helt manuell laddning, till delvis automatisk och med olika typer av mekanism. Några har förmåga att skjuta några snabba skott, för att sedan gå ned till en lägre kontinuerlig eldhastighet. T.ex. haubits 77A som skjuter de tre första skotten på under 10 sek. Det gör den pjäsen tack vare att laddningarna läggs i hylsa som medger användning av en snabb vertikalkilmekanism. Granat och hylsa läggs på för sig och ansätts maskinellt. För att skjuta riktigt snabbt behövs dock patronerad ammunition T.ex. Bkan som skjuter med en teknisk eldhastighet om 18 sk/min. Kanon 12/80 är ett annat exempel fast med 12 cm kaliber. 12/80 har automatiskt laddsystem som skjuter 16 sk/min. Det finns ännu snabbare svensktillverkade pjäser. 12 cm luftvärnsautomatkanonen 4501 som har en eldhastighet på hela 80 Sk/min. Den 23 ton tunga pjäsen rymmer 52 skott.

Rjge3S3

12 cm lvakan 4501

En annan svensk snabbskjutare, fast i 10,5 cm, är stridsvagn 103. Om jag minns rätt har pjäsen en teknisk eldhastighet på 26-27 sk/min och magasinet rymmer 50 skott. Att notera här är att den enda snabbskjutande 15,5 cm fältpjäsen är Bkan. Det beror bl.a. på att mekanism blir väldigt stor och tung. Den får inte heller med sig mer än 14 skott. Detta är nog ett av skälen till att de 15,5 cm pjäser vi ser idag har delad ammunition. Det andra och kanske ännu större skälet är att man vill kunna välja laddning för varje skott istället för att ha ett antal skott av varje laddning, i en ratio som är bestämd redan när ammunitionen tillverkas. I 12 cm kaliber går det dock att bygga automatiserade pjäser som kan nyttja den patronerade ammunitionens hanterbarhet och få med sig ett större antal skott, utan att bli för stora.

Automatisk hantering är dock inget självändamål, förutom när det gäller skjutandet. 12 cm ammunition är som jag tidigare varit inne på betydligt smidigare att lyfta för hand. Även patronerad sådan, med vikt under 40 kg kan den t.ex. hanteras på det sätt som ammunitionen fylldes på i stridsvagn 103.

Kommer det bli något annat än 15,5 cm om vi köper nytt?

Det har jag mycket svårt att tro, 15,5 cm är nog mer standard än vad 7,62 är till och med. Det är därför jag pratar om orimligt brigadartilleri.  Skulle man däremot börja på blankt papper, skulle man nog med dagens tekniska möjligheter kunna komma fram till att en kaliber än 15,5 cm bäst lämpar sig för att understödja brigadförband med indirekt eld. Kanske med några av de skäl jag angett.

Det är nog bara inse att man inte börjar med ett blankt papper, det är många saker som blir gränssättande för vad som går att göra. Samtidigt måste det som är vedertaget ifrågasättas med jämna mellanrum. T.ex. gör miniatyrisering av elektronik att allt mindre granater kan ges ”smarta” egenskaper. Hade skälet för 15,5 cm varit behovet av tillräckligt stora granater för att kunna använda smarta granater, hade man kunnat omvärdera det nu. Men med tiden kan istället sådana krav som standardisering bli viktiga och styra till fortsatt användande av 15,5.

Strävar vi i väst efter rätt egenskaper?

Som en liten utvikning med lös anknytning till ämnet val av kaliber ska jag beröra två egenskaper som det skett en enligt mitt tycke onödig fixering vid. Kapplöpning i räckvidd och extrem precision.

För varje ny pjäs kommer det nya lösningar för att nå längre, från 39 kalibrars eldrör som standard, 52 kalibrar och nu pratas det om 58 kalibrars eldrör för t.o.m en sån pjäs som M777.

m777 l58

M777 med långt och kort eldrör

Basflöde, reatiler och ramjet är andra sätt att nå längre. Det är lätt att kunna se generell nytta av att skjuta långt och lätt att formulera som krav eller ha som säljargument, därför hamnar det i fokus. Men räckvidden hotar att bli artilleriets motsvarighet till att kravställa en 24 cm högre kabin, extremt kostnadsdrivande. Ökad räckvidd ställer indirekta krav på kraftfullt ökad precision, det räcker inte med en välskjutande pjäs. Tekniken för den ökade precisionen är och kommer fortsätta vara dyr. Vilket gör att den ammunition man skjuter långt och med tillräcklig precision med, blir för dyr att använda som mängdammunition. Det extremaste exemplet är 15,5 kanonerna på Zumwalt-klassen som skulle få granater som sköts 153 km. Granaterna landade in på närmare en miljon dollar/granat istället för målet på 35000 dollar. Köpet hävdes och nu finns ingen ammunition som Zumwalts kanoner kan använda.

Zumwalt AGS

Zumwalt AGS-pjäs med 62 kalibrars eldrör under eldgivning. Den över 2 m långa LRLAP avbildad precis ovanför eldröret.

Det behöver ske en analys av vad pjäsen ska kunna. För ett multiverktyg som ska lösa allt, som man kan säga att haubits 08 har tvingats att bli, behövs lång räckvidd. Är det ett verktyg som ska understödja på bataljonsnivå, kan slutsatsen vara att granatkastare med 8 km räckvidd är tillräckligt. Ska understöd av brigadens stridande bataljoner ske, bör kraven matcha de behoven, inte nödvändigtvis ett multiverktygs. Hade de verkligen tänkt rätt när det kravställde 150 km räckvidd på Zumwalts 15,5 cm pjäser? Borde man valt något annat system om behovet var 150 km?

Precision drivs till del av strävan efter räckvidd, men också av någon sorts teknisk fascination för det perfekta. Precision är superbra när man har mätt in fiendens ledningsplats eller fienden har en eldställning nära ett sjukhus. Men i grunden är artilleri ett ytvapen och det räcker att träffa i det som är målområdet, inte sträva efter ”fullträff” med varje skott för att klämma ur varje uns av verkan. Jag är orolig att vi i väst håller på att glömma bort det. Jag vet inte hur många gånger man har hört ”Det är väl jättebra med hög precision, så kan man få samma verkan med färre granater” Jag försöker tala om att det räcker att vara i rätt område och att det är viktigare att kunna skjuta mycket på många platser så att chansen ökar att fiende kan nedhållas på flera platser. Ofta baserar sig skjutning på en bedömning av fienden och terrängen, inte en observation. Kan man se fienden, kan både vi och fienden skjuta direkt och det är ju förlusterna det leder till vi vill undvika. Varför då sträva efter att få några få svindyra fullträffar och helt strunta i mängdskjutning? När man för de resonemanget är det nästan alltid som att tala med en vägg. Jag fortsätter dock spotta på stenen.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Rullskidsäsongen 2018, allt från ett kul lyft till eländes djävla elände!

Inlägget är ren terapi för en frustrerad skadad och ger inte den som läser något direkt mervärde

Som det verkar kan säsongen sluta med att jag genomfört tre av de 17 rullskidtävlingar jag planerat att åka. Hur blev det så här?

Säsongen börjar så klart innan rullskidorna kommer fram och uppladdningen är inte superbra för mig som knappt åker på snö numer. Jag åkte ett enda pass på snö i januari och trodde nog att tennisarmbågen jag hade fått på höger arm skulle hindra skidåkning. Som tur är påverkar den inte alls, för jag har nämligen kvar skiten än idag. Övrig träning gick bra. Bra med styrketräning och intervall. Ungefär som föregående år. 17 A3-pass under jan-mar 2018, jämfört med 15 st samma period 2015.

Så kom det första bakslaget, 2/4 drar jag på mig en förkylning som visar sig vara väldigt långdragen Först ett virus och sedan bakterier. Lite halvfrisk ger jag mig ut på rullskidor 21/4 och konstaterar att det inte funkar. Sedan kommer bakslag nr 2. Det börjar göra asont i vänster underben. Efter ett tag kopplar jag ihop det med skateåkningen. Vilket senare visar sig vara felaktigt. Det troliga är för mycket promenerande i icke fotriktiga lågskor. Smärtan är kvar, men bättre och påverkas inte alls av skateåkning. Det tog ändå till 30/4 innan jag kunde träna frisk. Men då får jag ont i armbågarna av rullskidåkningen. Detta är dock helt normalt, jag måste nöta in armbågarna och det går bra om jag gör rätt. I april loggar jag alltså 28 sjukdagar och tappar mycket av den träning jag slitit med efter nyår. Några korta pass hinner jag med innan första rullskidtävlingen 5/5. Kvällen innan åker jag ett kort pass för att testa på tävlingsskidorna och får ont redan efter 25 min. Åker hem bedrövad, men magiskt nog har jag inte en enda känning under tävlingen och lyckas åka milen med en så hög snittpuls som 174. Det räcker dock bara till snittfart på 22,4 km/h. Jag hade en målsättning för säsongen att kunna hålla minst 24 km/h i minst 30 km, då jag gjort det på tävling förut.

Maj var däremot en bra månad med totalt nästan 40 h rullskidor. Träningar med Snö & Tö och Kenneth gav ett stort lyft. Det blir bättre sparring och är roligare när man inte är den enda som åker rullskidor inom 15 mils radie. Men inte ett enda pass skate, då jag trodde bensmärtan berodde på skateåkning. Den 16/5 var det Kyrkserie och det var en positiv upplevelse och högre snittfart med nästan 23 km/h. 30/5 var det kyrkserie nr 2 och ytterligare ett klart framflytt av positioner med snittfart 23,77 km/h. Avståndet till täten var halverat på knappt två månader. Fick dessutom insikten att jag tydligen är relativt stark på uppförsstakning, då jag öppnade rejäl lucka i de motlut som fanns på den banan. Några i klungan trodde jag försökte rycka då jag egentligen bara körde på som vanligt.

Så dags för bakslag nr 3 när jag den 2/6 vaknar upp och är sjuk igen. Hoppades så klart det ska gå att åka Rullskidgalejet 9/6, men det var chanslöst. Jag var sjuk t.o.m. 22/6 och med dessa 21 sjukdagar hade jag samlat ihop hela 49 sjukdagar under rullskidsäsongen. Missade även kyrkserien nr 3.

Efter så lång sjuktid måste jag även nöta in armbågarna på nytt, men det gick bra denna gång. Lyckades ändå rädda hem 15,5 h rullskidor under juni, varav tre pass skate.

Juli var desto bättre. Vädret tillät träning varje dag, även om det var snudd på för varmt några gånger. Det blev mer träning än jag tänkt och fördelat på lite för mycket A1. Det är ju A3 som ska bygga spets. Totalt 22,5 h skate och 39 h klassiskt, men endast 7 st pass med A3 träning. Tog några vilodagar i slutet på månaden och körde sedan betydligt mer sansad dos i början på augusti. I och med den extrema mängden träning i juli hade jag trots 49 sjukdagar 120 h rullskidor i utgången av månaden, att jämföra med det mesta jag producerat under samma tid, som var 122 h 2014 och 120 h 2016. Fanns antydan om att det gett resultat. Nästan osannolika pulsvärden i förhållande till fart. Men kroppen var sliten första dagarna i augusti. Fick nys om en tävling i Norrtälje den 5/8, men hoppade över den då jag tyckte efteranmälningsavgiften var väl hög och väderprognosen var ösregn. Det ångrar jag bittert, hade nog vunnit den och kammat hem ca 73 rankingpoäng på skidresultat.se

Bakslag nr 4 kom den 6/8 när jag körde intervaller. Fick lite ont i armbågen och trodde det var den vanliga grejen som går att åka på så fort den är smärtfri. Så jag åkte igen redan på kvällen och fick bryta. Sedan harvade jag på med alternativ träning och testade rullskidor då och då, i tron att jag måste nöta in armbågen. Den 11/8 körde vi ett intervallpass som gick bra i nästan en timme och jag åkte riktigt bra.

13/8 var det så dags för det dags för Snö & Tö träningstävling och jag kände på mig att det inte skulle funka. Men jag kände mig också piskad att försöka då det var kyrkserie 15/8 och Sockenrullen 18/8. När starten gick släppte jag iväg hela startfältet innan jag åkte iväg, för att markera för mig själv att det inte var tävling, utan teståkning i högt tempo. Men det gick bra och efter att ha rundat större delen av startfältet var jag nästan ikapp en klunga åkare jag brukar åka jämnt med. En forcering med över 26 km/h i tre km och jag var ikapp. Åkte med i 24 km/h och var då nere på A2-puls. Men så kom smärtan och jag bestämde mig för att bryta och körde då ytterligare en forcering till målet på tredje varvet, igen över 26 km/h. Analysen efteråt av förhållande puls/fart i de olika segmenten var smått chockerande. Träningen hade tagit bättre än någonsin, formen var bättre än någonsin och inte med lite heller. Med en ansträngning som på årets första tävling hade jag hållit en snittfart på minst 25,5 km/h. Ett ganska rejält kliv. Tre mil på 1:10:30 istället för 1:15:00 som var säsongsmålet. Men Nu var det ju rökt. Försökte något pass till för att se om det fanns något hopp, men Kyrkserien nr 4 och Sockenrullen brann inne. Sedan var jag på kurs en vecka och tog total träningsvila. När det efter det bara gick att åka 25 min var det bara inse att det är illa. Besök hos sjukgymnast 27/8 och bedömningen är att jag dragit på mig en bristning i sena eller muskelfäste och har 6 veckors läktid. Kanske får någon djävla ärrbildning som gör att jag måste se upp med konstiga smärtor även i framtiden. Ingen aning var det landar. Det kanske är helt kört. Klart är dock att jag sitter hemma och ser den bästa formen någonsin ebba ut i ingenting. Idag 2/9 missar jag Skoklosterrullen, igår missade jag Nybroskaten med SM-status och nästa helg missar jag UVK-rullen. Tidigare i veckan missade jag även Kyrkserien nr 5. Kanske kanske kan jag köra Dagges dubbel 22/9, då det bara är två korta lopp. Men det är ytterst tveksamt och om jag åker så är jag som bäst tillbaka på den form jag hade i slutet på maj. Det känns synnerligen bittert att lyckats få till så bra form och inte få ut ett enda resultat av det. Jag hade hoppats på att få ihop fyra tävlingar som ger rankingpoäng på skidresultat.se, då mina gamla resultat tappat mycket i värde, men det blir det inget av. Det finns inget som säger att jag någonsin mer i livet kommer kunna toppa formen på samma sätt.

När jag tittar tillbaka för att se varför det gått att slipa fram sådan form tror jag främsta skälet är att jag kört så mycket klassiskt. 2016 körde jag 66 h klassiskt fram till utgången av juli och i år har jag kört 93 h under samma period. Det andra är motivation som kommer av att det är kul att träna med andra, få bra sparring och att ha tävlingar att se fram emot. En tredje faktor är att jag med åldern blivit stelare i ryggen och faktiskt inte haft lika ont när jag åker, det har tidigare hämmat väldigt mycket i tävlingsfart. Återstår att se hur det funkar då det blir kallare och mer trögåkt, det brukar bli klart sämre då.

Jag gissar att nya skadan beror på att jag hamnat så digitalt i träningen, allt eller inget och så fort lyckats bli starkare än någonsin. Senor och muskelfästen hänger inte med i utvecklingen när muskelstyrka och uthållighet ökar snabbt. Så när jag lite mer utvilad orkade dunka på med rejäla intervaller brast det. Det som känns positivt är att jag inte alls har ont i vila, utan bara i speciella rörelser. När det är som med tennisarmbågen, där en inflammation härjar fritt och bara blir sämre trots att man vilar så mycket man kan, då är det värre.

Det är otroligt svårt att veta vilken typ av smärta som är ok och vad som kan bli långvarigt. Tricepsskadan för 7-8 år sedan började med lätt smärta och höll i sig i över två år. Tennisarmbågen har snart smärtat ett år och jag vet inte hur jag ska göra med den nu. Armbågarna smärtar numera alltid vid uppstart av skidsäsong, men enda sättet att få bort det är att träna lagom. Precis så man känner av det och sedan avbryta omedelbart. För mycket och det är rökt, för lite och det blir sämre. I sommar har jag fått lite ont i knäna av att stå statiskt på skidorna, men den smärtan har kommit efter en dryg timme och försvunnit efter varje pass och till slut har jag nött till det. Men inte att jag spenderat en hel del oro över det. Hälsenorna är bra ibland och gör fruktansvärt ont ibland. På tio år har jag inte lyckats hitta ett mönster i när det gör ont och har gett upp. När det inte gör ont kan jag träna löpning, ibland kan jag knappt gå i en trappa, så får det vara bra med det. När det kommer en ny smärta gäller det att vara vaksam. Ska man avbryta direkt eller gör det ont för att man tar i? Eller för den delen bara för att man gick omkring i skor med hård lädersula? Slutar man vid minsta smärta blir det ingen träning, lyssnar man inte på rätt signaler går det från toppform till skada på 15 minuter

Hoppas jag kan rädda hem någon tävling innan vintern tränger sig på, men jag är ganska less för närvarande.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Stakteknik i stakmaskin

Att vara på gymmet och i ögonvrån se någon stå och rycka i stakmaskinen, eller roddmaskinen för den delen kan ibland vara en ren tortyr. Jag tänker inte allt för sällan att jag med en minuts instruktion rent av skulle kunna dubbla verkningsgraden hos den som tränar. Men nästan alltid låter jag bli. Välmenande råd från självutnämnda experter är inte alltid det folk önskar när de tränar.

Jag skriver lite om de områden som vanligen har störst förbättringspotential istället.

Vad är det jag observerar då?

Utväxling

Det finns en skala 1 – 10 på stakmaskinerna, där 10 är högst utväxling. Det funkar som växlarna på en cykel, man kommer längre på varje drag, men det går tyngre i motsvarande grad. Exakt samma på roddmaskin. Många verkar tycka att ”jag tränar ju ändå tre gånger i veckan, så det är klart jag ska ha tungt” Smack i med tian, så det inte ser vekt ut. Gör inte det! Även de som orkar dra tyngre utväxling får inte nödvändigtvis bäst träning på hög utväxling. Det kan bli mer mjölksyra och därmed lägre puls istället. Man får prova sig fram till rätt belastningsnivå, i kombination med stakfrekvens. Ser man träningen som uthållighetsstyrketräning istället för konditionsträning, kör tungt då! Men är det stakträning t.ex. för vasan, så är rätt utväxling viktigt för att träna rätt. Tittar man på de som har för tungt så ser det ut som att de drar igång maskinen varje drag. De accelererar rörelsen till ändläget, vänder tillbaka och när de ska börja dra igen, blir det ett markant stopp i rörelsen och de får börja accelerera rörelsen igen. Man kan riktigt se hur de tar i lite extra i början för att inte parkera. Så får man inget flyt i rörelsen och tröttnar fort. Extra markant blir det för de som kombinerar högsta utväxling med dålig teknik, vilket är vanligt. Släpp prestigen och dra ned utväxlingen till ett, tills ni fått upp tekniken. Jag har sällan belastningen på över fem när jag kör.

Armvinkel

Nästa fenomen och det enskilt viktigaste att tänka på är att armarna ska vara vikta minst 90 grader i armbågen, genom nästan hela rörelsen. Många har nästan helt raka armar och handen beskriver då en cirkelbåge från startläget ned till slutläget i höjd med benet eller strax bakom. Med raka armar är man mycket svagare. Rörelsen blir mycket längre och därmed längre tid för ett drag. Jag drar i princip i snörets tangent rakt ned till i höjd med knäna. Testa att klättra uppför ett rep. Greppa och ta i så att du precis ska till att lyfta från golvet. Frys rörelsen och titta på armarna. De är krökta och repet är nära kroppen.

stakning

Tittar vi på bilden ser vi lätt krökta armar på bilden till vänster och rejält krökta på bilden till höger. Om belastningen i stakmaskinen är 100 N blir belastningen på triceps 1000 N med armvinkeln på vänstra bilden. Med armen som på högra bilden blir belastningen 500 N eftersom hävstången armbåge – stav halverats. Tänk då hur stor belastningen blir med helt raka armar. För att kraften ska gå ned i staven krävs att armen ska förbli vikt med den vinkel man börjar rörelsen med. Det krävs då att triceps orkar hålla emot. Mer kraft än triceps håller emot blir det inte ner i stavarna eller handtagen oavsett hur starka lats och mage man har. Även belastningen på axel och rygg minskas för en viss kraftutveckling, med mer krökta armar. Rörelsen tillbaka till nästa stavtag går också många gånger fortare, p.g.a. att rotationen blir annorlunda i axelleden.

Rörelsens längd

Det är en vanlig syn att se de som går upp och börjar staktaget i höjd med magen eller bröstet. Dessutom rätar de inte ut kroppen. Tror att det beror på att man har för hög belastning och vill inte gå högre än att man kommer med kroppstyngden över handtagen och får hjälp av gravitationen i draget. Det blir otroligt ineffektivt. Som att skruva i en skruv med spärrskaft i ett trångt utrymme. Ett eländigt rappande fram och tillbaka utan att så mycket händer. Att då avstå halva rörelselängden och ytterligare öka frekvensen blir inte effektivt. Staktaget ska börja högt. Åkaren ska vara upprätt och om man stakar riktigt hårt till och med gå upp på tå för att komma upp och fram med stavtaget. Lätt lutning framåt. Arrmarna ska höjas så att händerna är ungefär i höjd med pannan. Det är bra att koncentrera sig på den biten enskilt. Staka och tänk samtidigt medvetet att höften ska vara hög, kroppen rak och håll koll på att händerna vänder uppe vid pannan. Stanna rörelsen precis i vändläget längst upp, titta och känn hur det ser ut. Draget går sedan snett ned tills man kommit så långt att man ska till att passera låren. I modern stakning vänder man och går upp för att börja nästa staktag där. Många med äldre skolning fortsätter rörelsen tills armen är helt utsträckt bakåt. Där bak är det dock mest den svaga triceps som står för trycket i staven. Det är mer effektivt att vända tillbaka tidigt för att börja en ny stakcykel med de mycket starkare latsen som motor.

Sist men inte minst skaffa stavar hemma att öva på hur man trär på stavremmen, så vi slipper se ”stockholmsgreppet” i stakmaskinerna.

Avsnitten om armvinkel och rörelselängd är tillämpbara i skidspåret också.

Kör så det ryker!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Shtora-1

Shtora-1

T-90 med Shtora-1

Inledning

Systemet Shtora-1 dyker upp då och då i olika versioner och det spekuleras en del i vilken kapacitet det har och inte har. Det dyker också relativt ofta upp missförstånd angående vad det är och hur det fungerar. Därför har jag sammanställt information från öppna källor och tänker ge lite djupare information om systemet.

Det är möjligt att jag missförstått något eller att någon som läser det här sitter inne på ytterligare information om systemet. Det finns ingen källa som har en komplett systembeskrivning. Hör av er så rättar jag till.

Allmänt

Shtora-1 är ett varnar och motmedelssystem som har sitt ursprung från senare delen av 80-talet. Vissa källor anger att det togs i bruk ca 1988. Det tillverkas av NII Transmash i St.Petersburg i samarbete med Elers-Elektron in Moskva. Andra namnuppgifter på tillverkare förkommer också. Shtora-1 sågs först monterat på T-90 som togs i tjänst 1993. 1995 dök det även upp på T-80UK, ledningsversionen av T-80U.

Beståndsdelar översikt

Till att börja med ska jag gå igenom vilka beståndsdelar systemet består av, hur de ser ut och är placerade i olika konfigurationer. Systemets alla beståndsdelar väger ca 350 kg och består utanpå vagnen av:

  • Två laservarnare framåt med hög noggrannhet, TShU-1-11(M)
  • Två eller tre laservarnare riktade åt sidor och bakåt med lägre noggrannhet, TShU-1(M)
  • Vindsensor, TShU-1M
  • Två rökkastarbatterier om sex eldrör vardera, 3D17
  • Två IR-störare samt modulatorer till dessa. OTShU-1-7
  • Två modulatorer, MTShU-1-7
  • (Detektor av pansarvärnsrobots styrnings strålning)

1

Översiktsbild på komponenternas placering på T-90

 

 

Inne i vagnen finns:

  • Filter
  • Manöverpanel
  • Presentationspanel
  • Processor

Beståndsdelar i detalj

Laserdetektor TShU-1-11

2

T-90 med findetektorerna inringade

På T-90A sitter främre laservarnarna ovanför kanonen. De täcker vardera ett mätområde på 45° i sida med upplösning på 3,75°, vilket är dubbelt så hög upplösning som laserdetektorerna på vagnens sidor. Detta innebär att tornet kan vridas med en felmarginal av den storleken mot ett detekterat hot. Det torde räcka för att målet ska rymmas i skyttens synfält vid invisning. För att ge en något att jämföra med kan nämnas att en svensk armekikare har en streckplatta som är ca 4,6° bred

3

Laserdetektor med öppet skyddslock

Laserdetektor TShU-1

4

Två T-90 med höger detektor inringade. Bortre vagnen har svetsat torn och där sitter detektorn längre bak. Den hitre vagnen har gjutet torn och på den sitter detektorn direkt ovanför rökkastarna.

På T-90 sitter en detektor på höger och en på vänster sida. Detektorerna har en upplösning på 7,5°. Uppgifterna gällande mätområdets bredd skiljer sig i olika källor. Vissa anger 135°, vissa anger 90° för vardera av de två mätöppningarna. Alla källor är eniga om att systemet med grov och findetektorer detekterar laser varvet runt.

5

Närbild på grovdetektor

6

Vänster grovdetektor och vänster rökkastarbatteri. Vagnen är en T-90 med gjutet torn.

Infraröda störare OTShU-1-7

Data för OTShU-1-7

Störområde horisontellt ± 20 °
Spänning 27 V
Våglängdsområde 700-2700 nm
Effekt 1 kW
Bredd 350 mm
Höjd 350 mm
Djup 280 mm
Vikt 30 kg

7

T-90 med störstrålkastarna inringade. Det syns mycket tydligt på bilden att de är tända.

8

Närbild på störare monterad på BMP-3M

På bilden skymtas också en grovdetektor i annat utförande än för T-90 omedelbart bakom störaren. Lägg märke till hur kylningen är ordnad på störarens hölje, genom ett stort antal små ”pinnar”. Man kan också se hur några av de kylande pinnarna brytits loss. Störarens värmestrålning är sannolikt lätt att se i IRV-sikten. Störaren på BMP-3M eleveras inte med kanonen.

9

Vänster störstrålkastare och länkage till T-90

På T-90 är störarna mekaniskt länkade till kanonen och eleverar med den.

Rökkastare 3D17

10

T-90 med gjutet torn, höger rökkastarbatteri

T-90 har två rökkastarbatterier om 6 rör. Rökkastarna är placerade på höger respektive vänster sida om tornet.

Modulatorer MTShU-1-7

Modulatorerna sitter på T-90 en på vardera sidan av tornets främre del, ovanpå den inre ERP-modulen. Modulatorernas roll i systemet är sannolikt kopplat till IR-störarnas kraftförsörjning.

11

Modulator på stridsvagnens vänstra sida. T-90

”Detektor av pansarvärnsrobots styrnings strålning”

robotskottsdetektor

BMP-3 med misstänkt ”robotskottsvarnare” markerad i blått.

På Kurganmashzavod hemsida finns den här bilden som anger att vagnen (BMP-3) är utrustad med ” Detection sensor of ATGM guidance radiation” Färgkodningen på sidan är ihopblandad, men uteslutningsmetoden ger att det är den blå masten som är denna sensor. En pansarvärnsrobot typ TOW utstrålar inget framåt. Roboten strålar riktat bakåt mot robotföljaren. En laserledstrålestyrd robot torde detekteras av laserdetektorerna. Jag spekulerar därför i att detta kan vara en robotskottsdetektor som detekterar den UV-strålning som bildas vid utskjutning av robot. Som alternativ förklaring kan det vara en detektor för att upptäcka radioledstrålestyrda robotar. Detektorn verkar inte vara monterad på någon vagn som fastnat på kort. Undantaget är möjligen T-72BZ, som i sitt torns bakre två hörn har två mindre mastmonterade detektorer. Åter igen spekulerar jag bara i funktionen på dessa detektorer. Kanske någon kan upplysa mig?

T-72BZ

T-72BZ från Russian Arms Expo 9 sept 2015

Manöverpanel och presentationspanel

Manöver- och presentationspanel finns i olika utföranden. Genom att titta på dessa får man också en viss uppfattning om hur systemet används i de olika konfigurationerna.

12

Manöverpanelen längst upp och presentationspanel längst ned, monterade i BMP-3

13

Detaljbild på manöverpanel i BMP-3

14

Detaljbild på presentationspanel BMP-3.

15

Manöver och kontrollpanel monterad i T-90. (Den svartvita panelen snett ovanför och till höger om panelen till Shtora-1 är för övrigt panel till ESSA mörkersiktet.)

16

Detaljbild manöver och kontrollpanel till T-90.

Kontrollpanelen är klart förenklad jämfört med panelerna till BMP, t.ex. presenteras bara laserbelysning i fyra zoner.

Funktion

Systemet fungerar antingen i automatisk eller halvautomatisk mod.

I automatisk mod detekteras laser i någon av sensorerna och tornet vrids mot hotet. Träffar lasern någon av findetektorerna vrids tornet mot hotet med en hög upplösning. Träffar lasern först någon av grovdetektorerna vrids tornet tills en findetektor kan detektera lasern. Är det bara fråga om en kort laser avståndsmätning så kommer alltså inte findetektorerna få något att mäta på om mätning sker mot vagnens sidor. Varning går ut på vagnens lokalnät och display med lysdioder presenterar i vilken sektor eller riktning hotet finns. Har systemet vinddetektor beräknas hur tornet ska vridas för att få bra täckning av röken med hänsyn till vinden. Systemet filtrerar oönskade reflexer av solljus o.s.v för att inte få oönskade larm. Vagnchefen kan också välja att inrikta pjäsen för att bekämpa eller för att störstrålarna ska bära. Beroende på hot.

I halvautomatisk mod sker detektering och larm via display och ljud på lokalnät. Vagnchefen beslutor om invisning och rökskjutning.

Störstrålarna kan användas oberoende av övriga systemet och förutom som störare kan de användas som IR-strålkastare.

Systemet går att stänga av.

Laserdetektering

Laserdetektering sker varvet runt. De främre detektorerna jobbar inom en sektor om 45° vardera. Detektorerna på sidorna har ett uppgivet detektionsområde på 135° per detektor alternativt 90° per detektionsfönster. Sensorerna detekterar strålning inom våglängdsområdet 650 – 1550 nm. Exempel på våglängd för typisk neodymlaser, för avståndsmätning är 1064 nm.

Shtora sidtäckning

Exempel på laserdetektorernas mätområden på T-90

Bilden visar 90° mätområde per mätfönster med viss överlappning, för grovdetektorerna, som totalt ger detektionsområde om ca 150° per detektor.

Bild3

Laserdetektorernas höjdtäckning T-90

I höjd sker laserdetektering 25° över och 5° under horisontallinjen

19

Laserdetektorernas täckning T-90MS

Bilden visar 45° täckning för findetektorerna och 135° täckning för grovdetektorerna i siffror. Figuren visar dock grafiskt betydligt större täckning än 135° T-90MS har grovdetektorer med dubbel öppning.

Robotskottsdetektering

I en källa har jag hittat beskrivning av något som skulle kunna vara en robotskottsdetektor kopplat till systemet. Robotskottsdetektorer fungerar normalt så att de detekterar ultraviolett strålning som uppstår vid skottögonblicket. Finns en sådan detektor på vagnen ger den sannolikt en invisning liknande den som laserdetektorerna ger. En sådan detektor är egentligen mer relevant än laserdetektor om man ser pansarvärnsrobot som primärt hot, då ett system som Rbs 55 normalt inte använder sig av avståndsmätning före skott.

Störstrålare

Bild1

Störstrålkastare störområde i sida T-90

Störarnas störområde i sida är ±20° utifrån tornets riktning

Bild2

 

Störarnas störområde i höjd är ±4° utifrån kanonens elevation eller på BMP-3 utifrån vagnens lutning då störarna är fast monterade. För T-90 kan detta innebära att vid skjutning av spränggranat med hög elevation, kan inte störning ske samtidigt, då de är eleverade utanför störområdet .

Störstrålarna verkar genom att blända robotföljaren till semiaktiva pansarvärnsrobotsystem. TOW/Rbs 55 är ett exempel på sådant. Robotföljaren detekterar ljus från en IR-lampa bak på roboten. IR-lampans felläge i förhållande till läget på hårkorset i siktet omvandlas till styrkommando. När störstrålarna lyser, detekterar robotföljaren flera och starkare ljuskällor och kommer beräkna felaktiga styrkommandon. Roboten styrs då bort från målet trots att skytten håller hårkorset mitt på målet. Detta är ett fenomen som också kan ske om två robotsystem står för nära varandra och skjuter samtidigt. Rbs 55C har en kodad signal och sägs av vissa källor vara immun mot Shtoras störstrålare. Andra källor hävdar att störarnas höga effekt bländar robotföljaren så kraftigt att den inte kan urskilja roboten IE-lampa. Just den frågan är föremål för mycket spekulation. Det är endast semiaktiva system med robotföljare som kan störas. Laserledstrålestyrda robotar kan inte påverkas, vilket många tror i och med att varningssystemet aktiveras av laser.

Rökkastare

22

Rökkastarnas täckning T-90

Rökkastarna är av 8,1 cm kaliber och skjuter rök på ett avstånd av 50 – 80 m från vagnen. Röken utvecklas på 3 sek och har en varaktighet på ca 20 sek. Molnet har en bredd på 20 m och en höjd på 15 m. Röken skyddar förutom inom visuellt våglängdsområde, även inom 0,4 – 14 µm våglängd. Detta ger i så fall täckning inom både nära och termiska infraröda områdena. Som med alla andra rökkastare så beror täckningen väldigt mycket på hur det blåser och vagnar med vindsensor kan till viss del kompensera för vind genom att placera röken m.h.t. vinden, när tornet vrids mot hotet.

Shtora-1 i strid

Den 26/2 2016 blev en syrisk T-90 träffad av en BGM-71 TOW. På filmen kan man se hur skytten lämnar vagnen efter träffen. Det går inte avgöra om träffen leder till penetration, men den leder inte till brand eller total utslagning. Shtora-1 varnare kan vara påslagna. Eftersom BGM-71 inte använder sig av laser aktiveras varken störare, invisning eller rökkastare, även om systemet är påslaget.

23

Stillbild från filmupptagningen av när den syriska T-90 blir träffad av TOW.

Bilden är tagen precis innan träffen. Roboten syns som en gul/orange prick i höjd med tornets övre del och till höger i bild. Eldrörets mynning har markerats med den vita cirkeln, för att visa att tornet var uppvridet mot roboten, vilket annars syns dåligt. Eldröret pekar ut över vagnens främre vänstra hörn. Bilden visar att IR-störarna inte är påslagna

24

T-90 skiss där gul prick visar var roboten sannolikt träffade

Träffen sker precis invid den vänstra laserdetektorn, uppe på frontpansaret. I området finns inga reaktiva pansarmoduler.

25

Bild på den T-90 som blev träffad av en TOW-2.

På bilden syns att vänster IR-störare delvis slitits loss. Den vänstra av de främre laserdetektorerna ser skadad ut och höger IR-störare har skador på frontglaset.

Den 8/7 2015 kom Den så kallade ”Potomacrapporten” ut. Där står följande att läsa om striderna i Ukraina.

26

Utdrag ur ”Potomacrapporten”

Här blandar rapportförfattaren alltså ihop vad som verkar vara funktionen hos Shtora med funktionen hos Arena. Systemen har bara observerats ihop på försöksvagnar, t.ex. T-80UM1 och T-72M1M. Det är möjligt att man använt vagnar med båda systemen i Ukraina och lyckats hemlighålla det. Det är också möjligt att texten avser olika tillfällen. Det är i alla fall så att just den inklippta texten medfört en del missförstånd angående funktionen på Shtora. Många blandar ihop det med ARENA.

Det har förekommit andra rapporter om T-90 som slagits ut i Syrien. Den 23/1 2017 ska vagnen nedan blivit nedkämpad, i provinsen Aleppo. Jag känner inte till någonting om händelsen. Det är bara en bild, tagen från ett filmklipp, på en T-90 med tornet bakåt och brand som står upp genom vagnchefens lucka. Vagnen har Shtora, men det går inte ens spekulera om systemet haft någon roll i striden.

Brinnande T-90

Brinnande T-90

Under senhösten 2017 har bild på en förstörd T-90 förekommit på internet. Bilderna visar bl.a. ett torn som ligger på marken och ett chassie utan torn och med lössliten tornring. Ett påstående är att IS ska ha sprängt vagnen för att göra propaganda av bilderna. Vagnen har Shtora, men det går inte säga någonting om hur systemet använts eller om det fungerat. Mest intressant här är väl att det är en T-90 med svetsat torn.

T-90 torn

T-90 torn i svetsat utförande, findetektorerna syns snett upp bakom eldröret.

Installationer och observationer av Shtora-1

1995 visas Shtora för första gången på annat fordon än T-90. Det är då modellen T-80UK som visas, vilken är en ledningsversion av T-80U

27

T-80UK och närbild på störstrålaren

Under mässan IDEX 95 visas Ukrainska T-84 upp. Den har likheter med T-80UD. Skillnaden är bl.a. att den har svetsat torn och är utrustad med Shtora

28

T-84

1997 visas vagnen T-80UM1 som är utrustad med både Shtora och Arena Shtora är dock i en version utan IR-störare. Laserdetektorerna sitter ovanför kanonen.  ARENA identifieras genom den stora masten på tornets bakkant och kransen med verkansdelar runt tornet.

29

T-80UM1

T-80UM1 liten

T-80UM1

Under samma mässa 1997 visades T-80U med det aktiva skyddssystemet Drozd. Vagnen benämns T-80U-M2 i vissa källor. Den har visserligen inte Shtora, men är intressant då det även finns ett koncept där Drozd och Shtora kombineras.

30

31.jpg

T-80 konceptskiss på vagn med både Drozd och Shtora

 

T-80UE är ytterligare en förbättrad variant på T-80U som försetts med Shtora Finns också bilder på T-80UE utan Shtora.

32.jpg

T-80UE

 

T-72M1M har en kombination av Shtora-1 och Arena

T-72M1M 2

T-72M1M

Under mässan IDEX 2003 uppvisades en BMP-3 med Shtora

33

BMP-3

34.jpg

BMP-3 närbild på installation av komponenter.

Man slås av hur hemmabyggt allting ser ut. IR-störarna sitter på tornets sidor. Baksidan på den vänstra syns i bildens nedre vänstra hörn. Bakom störaren sitter en grovsensor med bara en mätöppning (jämfört med två på T-90 grovdetektorer) Fastsvetsningen i tornpansaret med distanser ser minst sagt tillfällig ut. Bakom detta sitter det som kan vara en modulator. På tornet sitter en kopplingsbox med en mängd kablar där kopplingarna är helt exponerade. På tornets baksida sitter det som troligen är en bakåtriktad grovdetektor för laser. Ovanpå tornets bakkant sitter den gröna vädermasten. På tornets framkant sitter de två rökkastarbatterierna. Innanför dessa finns två laserdetektorer med högre upplösning. Det är möjligt att just denna konfiguration är en funktionsrigg för att visa på mässan att Shtora kan monteras på pansarskyttefordon.

På mässan RAE 2006 uppvisas en version av T-90 med minrivare, minstörare och Nakidka maskeringssystem. Vagnen har Shtora, men det är första gången T-90 visas utan IR-störare. Det har senare blivit känt att vagnen heter T-90SA. Ytterligare skillnad mot T-90A är att denna vagn har mer ERP på tornfronten då IR-störarnas frånvaro gett mer plats. Vagnen har också ett AC-aggregat i tillbehörslådan på vänster sida av tornet.

35

T-90SA

T-72BZ är en version uppgraderad för strid i bebyggelse. Bilden är från Russian Arms Expo (RAE) utställningen i september 2015. T-72BZ har Shtora utan IR-störare, samt eventuellt kompletterat med ultravioletta skottvarnare.

t-72bz-2.jpg

T-72BZ

T-90MS är en exportversion av T-90 Vagnen har Shtora, men utan IR-störare. I november 2016 offentliggjordes att Indien ska köpa 464 T-90MS.

36.jpg

T-90MS

Under 2017 har en moderniserad T-90 dykt upp. Den har likheter med exportmodellen T-90MS. T-90M ska brukas av ryska armen och man har sannolikt valt att ta delar av de förbättringar T-90MS hade. T-90M har dessutom ett nät i nedre framkant av tornet. Vagnen saknar i likhet med flera andra versioner störstrålare. Dessa har ersatts av ett betydligt mer heltäckande ERP.

T90M liten

T-90M

T-90M vänster tornsida

T-90M närbild på vänstra delen av tornet. Fin- och grov-detektor är inringade.

På denna och andra bilder ser monteringen av näten ut att vara klumpigt utförd. Delar av findetektorerna ser ut att vara skymda eller kunna bli skymda i motlut.

T90M höger tornsida

T-90M Höger grovdetektor.

Ytterligare exempel på tillämpningar med Shtora finns, nedan följer tre av dem.

M-84AB1

Serbisk M-84AB1

kinesisk-stridsvagn-med-shtora.jpg

Kinesisk stridsvagn Type 96G med Shtora störstrålare monterad ovanför rökkastarna

T-84_Oplot-M_3

T-84 Oplot-M

Slutsatser

Min tanke med inlägget är egentligen inte att göra någon större analys av Shtoras förmåga, det skulle mest bli gissningar. Jag ser dock ingen anledning till varför laserdetektion och rökkastare skulle fungera bra vid laserbelysning. Hur bra störstrålarna fungerar är däremot något som det har spekulerats i ändå sedan början på 90-talet. Jag kan dock konstatera att de flesta konfigurationer av Shtora numer saknar störstrålare. Det kan finnas flera anledningar till det. Man kan ha kommit fram till att allt färre moderna robotar inte är mottagliga för den sorts störning som störstrålarna avger. Man kanske litar på att pansaret ska klara träffarna och eftersom modernt ERP dessutom har verkan mot pilar blir det viktigare med heltäckande ERP. Vilket i sin tur kan innebära att det blir för krångligt att montera störstrålarna utanpå. Det kan helt enkelt vara så att man tycker att tekniken är för dyr för att vara kostnadeffektiv, eller tekniska begränsningar som gör att det inte är värt vad det kostar att ha störstrålarna i drift på bredden.

Källor

Listan innehåller de källor där huvuddelen av informationen kommer från.

FMV, Teknisk und.

kotsch88.de

ointre.se

army-guide.com

defense-update.com

fofanov.armor.kiev.ua

deagel.com

kurganmash.ru

defence-blog.com

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

9040 och det förträffliga paraplyläget

9040

Omvärldsuppfattning.

En viktig faktor för stridsfordons möjlighet att verka och vinna dueller är omvärldsuppfattningen. Vagnchefen står genom sin observation ofta för en huvuddel av denna. Det finns olika sätt att uppnå god omvärldsuppfattning. Till stor del rör det sig om att kunna se runt omkring vagnen. Den möjligheten är olika i olika vagnar. I rysk taktik har inte enskild vagns möjlighet till verkan varit prioriterat och därför har man inte lagt kraft på att vagnchefen ska ha bra möjlighet till observation. Detta syns exempelvis på prismaperiskopens placering på BMP-2, BMP-3 och T-72. Det är framåt som är intressant!

BMP-2 tornPå BMP-2 har vagnchefen endast sikt i en sektor framåt genom prismorna

BMP-3 vc kupolBMP-3 har bredare synfält, men ändå med stark begränsning bakåt.

På västvagnar är detta högre prioriterat och vår egen 9040 är ett skolboksexempel på vagn med bra sikt för vagnchefen.

vagnchefshuv 90 baksida

Stridsfordon 9040 har en vagnchefskupol där prismorna sitter tätt och medger sikt i princip hela varvet. Vagnchefens kupol är också placerad högre än skyttens lucka för att medge sikt över denna.

M1 vc kupolEtt annat exempel är M1 vagnchefskupol, med stora och tätt placerade prismor.

Men även om prismorna är placerade bra kommer man att få en mycket bättre omvärldsuppfattning om man öppnar luckan och tittar över kanten.

Krigserfarenheter från Oktoberkriget 1973 visade också att Centurionvagnens höjd i sig gav möjlighet till god överblick, jämfört med motsvarande möjligheter för de lägre sovjetbyggda vagnarna. De israeliska vagncheferna tog också extremt stora risker och uppträdde uppluckat, vilket enligt många vittnesmål gav avgörande fördelar i dueller. Förfaringssättet gav oerhört höga förluster bland vagnchefer, men riskerna man tog visar hur viktigt omvärldsuppfattning är för att vinna dueller.

centurion från oktoberkrigetCenturion från Oktoberkriget 1973. Vagnchefen uppluckad för att få god omvärldsuppfattning.

Skyddsåtgärder

Det bästa är så klart om man kan få en bra omvärldsuppfattning utan att exponera sig för fiendens eld i onödan. Det finns några olika tankesätt för att ge ökat skydd för uppluckad vagnchef.  På T-72, kan luckan fällas upp som en sköld framför vagnchefen.

commander t-72T-72 vagnchefslucka.

På nyare vagnar använder man en allt större del sensorer för att kunna skapa bra omvärldsuppfattning utan att exponera sig. Man kan dock fråga sig om vissa sensorer ger lika bra möjligheter till observation som en uppluckad vagnchef.

T-14 kameror 2 T-14 har kameror åt alla håll, två av dem är inringade på bilden.

Vårt stridsfordon 90 har en funktion som heter paraplyläge. Paraplyläget ger vagnchefen möjlighet att se över luckkanten samtidigt som luckan skyddar mot splitter från zonbrisad och även regn för den delen. Paraplyläget gör det också svårt för kulor eller splitter som inte rör sig absolut horisontellt att nå genom springan och träffa vagnchefen. Samma möjlighet till observation kan fås genom att ställa luckan rakt upp, men skyddet mot splitter försvinner då och luckan medför till och med ökad målarea genom att ”fånga” granater.

Paraplyläge skissVagnchefens lucka på stridsfordon 90. 1. Stängd lucka, 2. Paraplyläge, 3. Gläntläge, 4. Öppen

Otto Carius beskriver i sin bok ”Tiger im schlamm” hur en spränggranat träffar en öppen lucka och dödar vagnchef som sitter med huvudet nere under kanten.

 

Schlacht um Kursk, Panzer VI (Tiger I)Tiger i tidigt utförande. Vagnchefskupolen har endast smala springor att se genom och en lucka som står upp i öppet läge.

Bl.a. såna stridserfarenheter som Carius beskriver leder till en modifiering av Tigern och senare byggda vagnar får en vagnchefskupol med ordentliga prismaperiskop och en lucka som svängs ut åt sidan istället för en som ställs upp.

tiger vc kupolTiger i senare utförande, med nya vagnchefskupolen. 

Hur använder vi paraplyläget?

Vi har vissa fredsmässiga säkerhetsbestämmelser som innebär att paraplyläget inte får användas i vissa situationer. Det handlar främst om trånga passager, när vagnchefen behöver ha bättre sikt riktigt nära vagnen. T.ex. vid passage av väg och backning av vagnen ska vagnchefen uppträda uppluckat. I övrigt påstår jag att paraplyläget eller möjligen gläntläget ska användas. T.ex. vid marsch längs väg. Så ser det tyvärr inte ut när vi övar. Då syns allt som oftast vagnchefer som står med luckan öppen, som en fångstanordning för spränggranater och olika stor del av överkroppen ovanför torntaket. Det händer till och med att vagnchefer står på stolen och kommer så högt upp att byxbältet är ovanför torntaket. De visar alltså halvfigur och tar bort stora delar av det skydd det dyra stridsfordonet är tänkt att ge. Helt barockt, bli infanterist då! Varför? Några vill synas och tycks ha någon sorts ”Pattonsyndrom”. Men det finns andra och bättre tillfällen att visa hur stolt man är över att vara vagnchef, t.ex. genom att vårda vagnen noga. Det är inte ovanligt att det finns en koppling till stress. Ju mer som händer, desto mindre klarar en allt mer stressad vagnchef att göra enkla åtgärder som att justera stolen, och manövrera luckan. Luckan åker upp i en trång passage och så händer något på radion. Vagnchefen glömmer då att återgå till paraplyläge. En annan anledning är att man faktiskt får lite bättre omvärldsuppfattning om man ställer sig upp och i ett stressat läge kan det tydligen vara svårt att stå emot en impuls att öppna och komma upp en halvmeter till.

Så här ska vi så klart inte ha det, skyddet ska nyttjas. Vagncheferna ska utbildas så att de förstår att de självklart inte kan visa halva kroppen utanför pansaret i den splitterfyllda miljön. Ta bild på dem, visa och fråga hur de ser på riskerna. Vid grundläggande vagnsutbildning måste det anmärkas så fort vagncheferna slarvar. Ta ur dem villfarelsen att det är coolt att stå upp som en general på segerparad. Vid stridsutbildning måste vi döma ut de som slarvar. Är vagnchefen uppe och artillerield skjuts mot förbandet, döm ut! Öva mot förband med prickskyttar och döm ut! Berätta om dyrköpta stridserfarenheter i andra länder.

Låt oss titta på några exempel:

9040 paraplyläge närbildVagnchef observerar i paraplyläge. Rätt!

9040 under anfallTvå stycken 9040 bryter in i anfallsmålet i Kvarn, med vagncheferna i paraplyläge. Rätt!

9040 gläntläge9040 med vagnchefens lucka i gläntläge. Men var är vagnchefen? Sitter denne med huvudet vänt ner mot kartan? Då får vi hoppas att det inte är en eldställning eller observationsställning, för då är detta fel!

9040 besättning uppe.Stri 90 med både vagnchef och skytt uppluckade. Är ledningsplatsen under framryckning eller har gjort observationshalt är detta fel! Skyttarna ska normalt aldrig någonsin vara uppluckade vid framryckning. Skyttluckan är inte ens gjord för den typ av belastning den utsätts för under framryckning i öppet läge.

9040 kolonn med uppluckade vagnchefer9040 under marsch med låg stridsberedskap eftersom siktsvisiren är nedfällda. Här har vi tre vagnchefer som kanske har en Patton-känsla och står upp som det vore parad. Det här ska bort! Spelar ingen roll att det är låg stridsberedskap, här ska vagncheferna uppträda i paraply och öva in rätt beteende.

9040 rangerar på BT-kloss

Vagnchefer uppluckade för att leda sina vagnar in på linje kloss. Rätt! Här är det trångt och därför viktigt att lucka upp så man ser var vagnens hörn är.

9040 med jättehög vagnchef9040 som stannat och släppt ut skytte. Sannolikt vid en minering som man ska försvara. Vagnchefen står så högt att denne till och med visar hela huvudet bakifrån. Fel!

9040 Öppen lucka vc nere9040 som gjort observationshalt eller står i eldställning, med vagnchefsluckan öppen och vagnchef som kikar över kanten. Bättre än halvfigur, men ändå fel! Luckan ska dras ned i paraplyläge.

En vagnchef som rätt nyttjar vagnchefsluckans möjlighet till paraplyläge ger möjlighet att få den omvärldsuppfattning som behövs för att vinna duellstrid och minimerar samtidigt riskerna.

Framåt!

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ski Skett Speed Reducer för rullskidor. Del två, provåkning.

Bild7

Nu har jag åkt en sväng på skidorna med bromsen och det var tydligt att den är effektiv.

tänkte åka från rullskidbanans högsta punkt ned till den lägsta, vilket ger ca 30 höjdmeter på drygt 500 m. stående rakt upp och ned rullar jag nedför backen på 84 sek med mina Elpex Evolution med gummitvåor. Nästan exakt samma tid blev det på mina Sewnor skate med Elpex PU tvåor. Farten är då ganska precis 24 km/h. När jag sedan åkte samma sträcka på mina Sweski 610 tog det 107 sek (17,5 km/h) I två flacka partier tog farten slut helt, så jag fick staka igång. Fick också ta tiden tidigare för att jag höll på att stanna. Därför blev det meningslöst att testa bromsen där. Men det är lite intressant att ha med som referens. Det går 22% fortare i fartställning jämfört med att stå upp raklång. En av kurvorna i backen är lite svår att ta i fartställning. I samma kurva tog farten helt slut när jag rullade på fyrorna. Jämför 22% med en fartminskning på 30 – 40 %

Då den långa backen inte funkade fick jag nöja mig med två kortare backar, 90 m respektive 140 m. Blir så klart större fel på en sån mätning. Om man famlar en sekund efter mellantidsknappen, så utgör den sekunden en större procent av backen. Det är emellertid väldigt tydlig riktning på mätningarna. I den kortare backen gick det 18 km/h med broms och 24 km/h utan broms. I den längre gick det 17 km/h jämfört med 28 km/h. Det är stor skillnad, kanske hade varit något mindre i den längre om jag tagit tiden 10 m tidigare. Mellan tvåor och fyror skiljer det bara 3 – 4 km/h. Även det är stor skillnad i känsla. Tar man av fyrorna och tar på tvåorna så får man känslan av att man ska ramla bakåt för att skidorna vill rulla iväg. så stor är skillnaden där.

Att notera är att jag inte heller skruvat åt bromsen max. Det hade allt gått att dra en del till och det skulle troligen ge ytterligare effekt. Tillverkarens påstående om en hastighetsminskning med 30- 40 % skulle jag säga är klart rimligt.

Framöver ska jag montera tvåor på skidorna och testa om det ger lika god bromseffekt med gummi av annan hårdhet.

I tabellen finns mätvärdena från min Garmin 735XT.

Backe Motstånd Tid (s) Sträcka (m) Snittfart (km/h)
1 4:or 107 515 17,48
1 4:or + broms
1 2:or skate 84,9 567 24,0
1 2:or klassiskt 84,7 569 24,16
1 2:or klassiskt fartställning 68,5 563 29,51
2 4:or + broms 18,1 92 18,18
2 4:or 12,7 85 24,0
2 2:or klassiskt 11,1 83 27,07
3 4:or + broms 29,7 140 16,98
3 4:or 17,7 137 27,91
3 2:or klassiskt 15,4 136 31,58

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar