Rullskidsäsongen 2018, allt från ett kul lyft till eländes djävla elände!

Inlägget är ren terapi för en frustrerad skadad och ger inte den som läser något direkt mervärde

Som det verkar kan säsongen sluta med att jag genomfört tre av de 17 rullskidtävlingar jag planerat att åka. Hur blev det så här?

Säsongen börjar så klart innan rullskidorna kommer fram och uppladdningen är inte superbra för mig som knappt åker på snö numer. Jag åkte ett enda pass på snö i januari och trodde nog att tennisarmbågen jag hade fått på höger arm skulle hindra skidåkning. Som tur är påverkar den inte alls, för jag har nämligen kvar skiten än idag. Övrig träning gick bra. Bra med styrketräning och intervall. Ungefär som föregående år. 17 A3-pass under jan-mar 2018, jämfört med 15 st samma period 2015.

Så kom det första bakslaget, 2/4 drar jag på mig en förkylning som visar sig vara väldigt långdragen Först ett virus och sedan bakterier. Lite halvfrisk ger jag mig ut på rullskidor 21/4 och konstaterar att det inte funkar. Sedan kommer bakslag nr 2. Det börjar göra asont i vänster underben. Efter ett tag kopplar jag ihop det med skateåkningen. Vilket senare visar sig vara felaktigt. Det troliga är för mycket promenerande i icke fotriktiga lågskor. Smärtan är kvar, men bättre och påverkas inte alls av skateåkning. Det tog ändå till 30/4 innan jag kunde träna frisk. Men då får jag ont i armbågarna av rullskidåkningen. Detta är dock helt normalt, jag måste nöta in armbågarna och det går bra om jag gör rätt. I april loggar jag alltså 28 sjukdagar och tappar mycket av den träning jag slitit med efter nyår. Några korta pass hinner jag med innan första rullskidtävlingen 5/5. Kvällen innan åker jag ett kort pass för att testa på tävlingsskidorna och får ont redan efter 25 min. Åker hem bedrövad, men magiskt nog har jag inte en enda känning under tävlingen och lyckas åka milen med en så hög snittpuls som 174. Det räcker dock bara till snittfart på 22,4 km/h. Jag hade en målsättning för säsongen att kunna hålla minst 24 km/h i minst 30 km, då jag gjort det på tävling förut.

Maj var däremot en bra månad med totalt nästan 40 h rullskidor. Träningar med Snö & Tö och Kenneth gav ett stort lyft. Det blir bättre sparring och är roligare när man inte är den enda som åker rullskidor inom 15 mils radie. Men inte ett enda pass skate, då jag trodde bensmärtan berodde på skateåkning. Den 16/5 var det Kyrkserie och det var en positiv upplevelse och högre snittfart med nästan 23 km/h. 30/5 var det kyrkserie nr 2 och ytterligare ett klart framflytt av positioner med snittfart 23,77 km/h. Avståndet till täten var halverat på knappt två månader. Fick dessutom insikten att jag tydligen är relativt stark på uppförsstakning, då jag öppnade rejäl lucka i de motlut som fanns på den banan. Några i klungan trodde jag försökte rycka då jag egentligen bara körde på som vanligt.

Så dags för bakslag nr 3 när jag den 2/6 vaknar upp och är sjuk igen. Hoppades så klart det ska gå att åka Rullskidgalejet 9/6, men det var chanslöst. Jag var sjuk t.o.m. 22/6 och med dessa 21 sjukdagar hade jag samlat ihop hela 49 sjukdagar under rullskidsäsongen. Missade även kyrkserien nr 3.

Efter så lång sjuktid måste jag även nöta in armbågarna på nytt, men det gick bra denna gång. Lyckades ändå rädda hem 15,5 h rullskidor under juni, varav tre pass skate.

Juli var desto bättre. Vädret tillät träning varje dag, även om det var snudd på för varmt några gånger. Det blev mer träning än jag tänkt och fördelat på lite för mycket A1. Det är ju A3 som ska bygga spets. Totalt 22,5 h skate och 39 h klassiskt, men endast 7 st pass med A3 träning. Tog några vilodagar i slutet på månaden och körde sedan betydligt mer sansad dos i början på augusti. I och med den extrema mängden träning i juli hade jag trots 49 sjukdagar 120 h rullskidor i utgången av månaden, att jämföra med det mesta jag producerat under samma tid, som var 122 h 2014 och 120 h 2016. Fanns antydan om att det gett resultat. Nästan osannolika pulsvärden i förhållande till fart. Men kroppen var sliten första dagarna i augusti. Fick nys om en tävling i Norrtälje den 5/8, men hoppade över den då jag tyckte efteranmälningsavgiften var väl hög och väderprognosen var ösregn. Det ångrar jag bittert, hade nog vunnit den och kammat hem ca 73 rankingpoäng på skidresultat.se

Bakslag nr 4 kom den 6/8 när jag körde intervaller. Fick lite ont i armbågen och trodde det var den vanliga grejen som går att åka på så fort den är smärtfri. Så jag åkte igen redan på kvällen och fick bryta. Sedan harvade jag på med alternativ träning och testade rullskidor då och då, i tron att jag måste nöta in armbågen. Den 11/8 körde vi ett intervallpass som gick bra i nästan en timme och jag åkte riktigt bra.

13/8 var det så dags för det dags för Snö & Tö träningstävling och jag kände på mig att det inte skulle funka. Men jag kände mig också piskad att försöka då det var kyrkserie 15/8 och Sockenrullen 18/8. När starten gick släppte jag iväg hela startfältet innan jag åkte iväg, för att markera för mig själv att det inte var tävling, utan teståkning i högt tempo. Men det gick bra och efter att ha rundat större delen av startfältet var jag nästan ikapp en klunga åkare jag brukar åka jämnt med. En forcering med över 26 km/h i tre km och jag var ikapp. Åkte med i 24 km/h och var då nere på A2-puls. Men så kom smärtan och jag bestämde mig för att bryta och körde då ytterligare en forcering till målet på tredje varvet, igen över 26 km/h. Analysen efteråt av förhållande puls/fart i de olika segmenten var smått chockerande. Träningen hade tagit bättre än någonsin, formen var bättre än någonsin och inte med lite heller. Med en ansträngning som på årets första tävling hade jag hållit en snittfart på minst 25,5 km/h. Ett ganska rejält kliv. Tre mil på 1:10:30 istället för 1:15:00 som var säsongsmålet. Men Nu var det ju rökt. Försökte något pass till för att se om det fanns något hopp, men Kyrkserien nr 4 och Sockenrullen brann inne. Sedan var jag på kurs en vecka och tog total träningsvila. När det efter det bara gick att åka 25 min var det bara inse att det är illa. Besök hos sjukgymnast 27/8 och bedömningen är att jag dragit på mig en bristning i sena eller muskelfäste och har 6 veckors läktid. Kanske får någon djävla ärrbildning som gör att jag måste se upp med konstiga smärtor även i framtiden. Ingen aning var det landar. Det kanske är helt kört. Klart är dock att jag sitter hemma och ser den bästa formen någonsin ebba ut i ingenting. Idag 2/9 missar jag Skoklosterrullen, igår missade jag Nybroskaten med SM-status och nästa helg missar jag UVK-rullen. Tidigare i veckan missade jag även Kyrkserien nr 5. Kanske kanske kan jag köra Dagges dubbel 22/9, då det bara är två korta lopp. Men det är ytterst tveksamt och om jag åker så är jag som bäst tillbaka på den form jag hade i slutet på maj. Det känns synnerligen bittert att lyckats få till så bra form och inte få ut ett enda resultat av det. Jag hade hoppats på att få ihop fyra tävlingar som ger rankingpoäng på skidresultat.se, då mina gamla resultat tappat mycket i värde, men det blir det inget av. Det finns inget som säger att jag någonsin mer i livet kommer kunna toppa formen på samma sätt.

När jag tittar tillbaka för att se varför det gått att slipa fram sådan form tror jag främsta skälet är att jag kört så mycket klassiskt. 2016 körde jag 66 h klassiskt fram till utgången av juli och i år har jag kört 93 h under samma period. Det andra är motivation som kommer av att det är kul att träna med andra, få bra sparring och att ha tävlingar att se fram emot. En tredje faktor är att jag med åldern blivit stelare i ryggen och faktiskt inte haft lika ont när jag åker, det har tidigare hämmat väldigt mycket i tävlingsfart. Återstår att se hur det funkar då det blir kallare och mer trögåkt, det brukar bli klart sämre då.

Jag gissar att nya skadan beror på att jag hamnat så digitalt i träningen, allt eller inget och så fort lyckats bli starkare än någonsin. Senor och muskelfästen hänger inte med i utvecklingen när muskelstyrka och uthållighet ökar snabbt. Så när jag lite mer utvilad orkade dunka på med rejäla intervaller brast det. Det som känns positivt är att jag inte alls har ont i vila, utan bara i speciella rörelser. När det är som med tennisarmbågen, där en inflammation härjar fritt och bara blir sämre trots att man vilar så mycket man kan, då är det värre.

Det är otroligt svårt att veta vilken typ av smärta som är ok och vad som kan bli långvarigt. Tricepsskadan för 7-8 år sedan började med lätt smärta och höll i sig i över två år. Tennisarmbågen har snart smärtat ett år och jag vet inte hur jag ska göra med den nu. Armbågarna smärtar numera alltid vid uppstart av skidsäsong, men enda sättet att få bort det är att träna lagom. Precis så man känner av det och sedan avbryta omedelbart. För mycket och det är rökt, för lite och det blir sämre. I sommar har jag fått lite ont i knäna av att stå statiskt på skidorna, men den smärtan har kommit efter en dryg timme och försvunnit efter varje pass och till slut har jag nött till det. Men inte att jag spenderat en hel del oro över det. Hälsenorna är bra ibland och gör fruktansvärt ont ibland. På tio år har jag inte lyckats hitta ett mönster i när det gör ont och har gett upp. När det inte gör ont kan jag träna löpning, ibland kan jag knappt gå i en trappa, så får det vara bra med det. När det kommer en ny smärta gäller det att vara vaksam. Ska man avbryta direkt eller gör det ont för att man tar i? Eller för den delen bara för att man gick omkring i skor med hård lädersula? Slutar man vid minsta smärta blir det ingen träning, lyssnar man inte på rätt signaler går det från toppform till skada på 15 minuter

Hoppas jag kan rädda hem någon tävling innan vintern tränger sig på, men jag är ganska less för närvarande.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Stakteknik i stakmaskin

Att vara på gymmet och i ögonvrån se någon stå och rycka i stakmaskinen, eller roddmaskinen för den delen kan ibland vara en ren tortyr. Jag tänker inte allt för sällan att jag med en minuts instruktion rent av skulle kunna dubbla verkningsgraden hos den som tränar. Men nästan alltid låter jag bli. Välmenande råd från självutnämnda experter är inte alltid det folk önskar när de tränar.

Jag skriver lite om de områden som vanligen har störst förbättringspotential istället.

Vad är det jag observerar då?

Utväxling

Det finns en skala 1 – 10 på stakmaskinerna, där 10 är högst utväxling. Det funkar som växlarna på en cykel, man kommer längre på varje drag, men det går tyngre i motsvarande grad. Exakt samma på roddmaskin. Många verkar tycka att ”jag tränar ju ändå tre gånger i veckan, så det är klart jag ska ha tungt” Smack i med tian, så det inte ser vekt ut. Gör inte det! Även de som orkar dra tyngre utväxling får inte nödvändigtvis bäst träning på hög utväxling. Det kan bli mer mjölksyra och därmed lägre puls istället. Man får prova sig fram till rätt belastningsnivå, i kombination med stakfrekvens. Ser man träningen som uthållighetsstyrketräning istället för konditionsträning, kör tungt då! Men är det stakträning t.ex. för vasan, så är rätt utväxling viktigt för att träna rätt. Tittar man på de som har för tungt så ser det ut som att de drar igång maskinen varje drag. De accelererar rörelsen till ändläget, vänder tillbaka och när de ska börja dra igen, blir det ett markant stopp i rörelsen och de får börja accelerera rörelsen igen. Man kan riktigt se hur de tar i lite extra i början för att inte parkera. Så får man inget flyt i rörelsen och tröttnar fort. Extra markant blir det för de som kombinerar högsta utväxling med dålig teknik, vilket är vanligt. Släpp prestigen och dra ned utväxlingen till ett, tills ni fått upp tekniken. Jag har sällan belastningen på över fem när jag kör.

Armvinkel

Nästa fenomen och det enskilt viktigaste att tänka på är att armarna ska vara vikta minst 90 grader i armbågen, genom nästan hela rörelsen. Många har nästan helt raka armar och handen beskriver då en cirkelbåge från startläget ned till slutläget i höjd med benet eller strax bakom. Med raka armar är man mycket svagare. Rörelsen blir mycket längre och därmed längre tid för ett drag. Jag drar i princip i snörets tangent rakt ned till i höjd med knäna. Testa att klättra uppför ett rep. Greppa och ta i så att du precis ska till att lyfta från golvet. Frys rörelsen och titta på armarna. De är krökta och repet är nära kroppen.

stakning

Tittar vi på bilden ser vi lätt krökta armar på bilden till vänster och rejält krökta på bilden till höger. Om belastningen i stakmaskinen är 100 N blir belastningen på triceps 1000 N med armvinkeln på vänstra bilden. Med armen som på högra bilden blir belastningen 500 N eftersom hävstången armbåge – stav halverats. Tänk då hur stor belastningen blir med helt raka armar. För att kraften ska gå ned i staven krävs att armen ska förbli vikt med den vinkel man börjar rörelsen med. Det krävs då att triceps orkar hålla emot. Mer kraft än triceps håller emot blir det inte ner i stavarna eller handtagen oavsett hur starka lats och mage man har. Även belastningen på axel och rygg minskas för en viss kraftutveckling, med mer krökta armar. Rörelsen tillbaka till nästa stavtag går också många gånger fortare, p.g.a. att rotationen blir annorlunda i axelleden.

Rörelsens längd

Det är en vanlig syn att se de som går upp och börjar staktaget i höjd med magen eller bröstet. Dessutom rätar de inte ut kroppen. Tror att det beror på att man har för hög belastning och vill inte gå högre än att man kommer med kroppstyngden över handtagen och får hjälp av gravitationen i draget. Det blir otroligt ineffektivt. Som att skruva i en skruv med spärrskaft i ett trångt utrymme. Ett eländigt rappande fram och tillbaka utan att så mycket händer. Att då avstå halva rörelselängden och ytterligare öka frekvensen blir inte effektivt. Staktaget ska börja högt. Åkaren ska vara upprätt och om man stakar riktigt hårt till och med gå upp på tå för att komma upp och fram med stavtaget. Lätt lutning framåt. Arrmarna ska höjas så att händerna är ungefär i höjd med pannan. Det är bra att koncentrera sig på den biten enskilt. Staka och tänk samtidigt medvetet att höften ska vara hög, kroppen rak och håll koll på att händerna vänder uppe vid pannan. Stanna rörelsen precis i vändläget längst upp, titta och känn hur det ser ut. Draget går sedan snett ned tills man kommit så långt att man ska till att passera låren. I modern stakning vänder man och går upp för att börja nästa staktag där. Många med äldre skolning fortsätter rörelsen tills armen är helt utsträckt bakåt. Där bak är det dock mest den svaga triceps som står för trycket i staven. Det är mer effektivt att vända tillbaka tidigt för att börja en ny stakcykel med de mycket starkare latsen som motor.

Sist men inte minst skaffa stavar hemma att öva på hur man trär på stavremmen, så vi slipper se ”stockholmsgreppet” i stakmaskinerna.

Avsnitten om armvinkel och rörelselängd är tillämpbara i skidspåret också.

Kör så det ryker!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Shtora-1

Shtora-1

T-90 med Shtora-1

Inledning

Systemet Shtora-1 dyker upp då och då i olika versioner och det spekuleras en del i vilken kapacitet det har och inte har. Det dyker också relativt ofta upp missförstånd angående vad det är och hur det fungerar. Därför har jag sammanställt information från öppna källor och tänker ge lite djupare information om systemet.

Det är möjligt att jag missförstått något eller att någon som läser det här sitter inne på ytterligare information om systemet. Det finns ingen källa som har en komplett systembeskrivning. Hör av er så rättar jag till.

Allmänt

Shtora-1 är ett varnar och motmedelssystem som har sitt ursprung från senare delen av 80-talet. Vissa källor anger att det togs i bruk ca 1988. Det tillverkas av NII Transmash i St.Petersburg i samarbete med Elers-Elektron in Moskva. Andra namnuppgifter på tillverkare förkommer också. Shtora-1 sågs först monterat på T-90 som togs i tjänst 1993. 1995 dök det även upp på T-80UK, ledningsversionen av T-80U.

Beståndsdelar översikt

Till att börja med ska jag gå igenom vilka beståndsdelar systemet består av, hur de ser ut och är placerade i olika konfigurationer. Systemets alla beståndsdelar väger ca 350 kg och består utanpå vagnen av:

  • Två laservarnare framåt med hög noggrannhet, TShU-1-11(M)
  • Två eller tre laservarnare riktade åt sidor och bakåt med lägre noggrannhet, TShU-1(M)
  • Vindsensor, TShU-1M
  • Två rökkastarbatterier om sex eldrör vardera, 3D17
  • Två IR-störare samt modulatorer till dessa. OTShU-1-7
  • Två modulatorer, MTShU-1-7
  • (Detektor av pansarvärnsrobots styrnings strålning)
1

Översiktsbild på komponenternas placering på T-90

 

 

Inne i vagnen finns:

  • Filter
  • Manöverpanel
  • Presentationspanel
  • Processor

Beståndsdelar i detalj

Laserdetektor TShU-1-11

2

T-90 med findetektorerna inringade

På T-90A sitter främre laservarnarna ovanför kanonen. De täcker vardera ett mätområde på 45° i sida med upplösning på 3,75°, vilket är dubbelt så hög upplösning som laserdetektorerna på vagnens sidor. Detta innebär att tornet kan vridas med en felmarginal av den storleken mot ett detekterat hot. Det torde räcka för att målet ska rymmas i skyttens synfält vid invisning. För att ge en något att jämföra med kan nämnas att en svensk armekikare har en streckplatta som är ca 4,6° bred

3

Laserdetektor med öppet skyddslock

Laserdetektor TShU-1

4

Två T-90 med höger detektor inringade. Bortre vagnen har svetsat torn och där sitter detektorn längre bak. Den hitre vagnen har gjutet torn och på den sitter detektorn direkt ovanför rökkastarna.

På T-90 sitter en detektor på höger och en på vänster sida. Detektorerna har en upplösning på 7,5°. Uppgifterna gällande mätområdets bredd skiljer sig i olika källor. Vissa anger 135°, vissa anger 90° för vardera av de två mätöppningarna. Alla källor är eniga om att systemet med grov och findetektorer detekterar laser varvet runt.

5

Närbild på grovdetektor

6

Vänster grovdetektor och vänster rökkastarbatteri. Vagnen är en T-90 med gjutet torn.

Infraröda störare OTShU-1-7

Data för OTShU-1-7

Störområde horisontellt ± 20 °
Spänning 27 V
Våglängdsområde 700-2700 nm
Effekt 1 kW
Bredd 350 mm
Höjd 350 mm
Djup 280 mm
Vikt 30 kg
7

T-90 med störstrålkastarna inringade. Det syns mycket tydligt på bilden att de är tända.

8

Närbild på störare monterad på BMP-3M

På bilden skymtas också en grovdetektor i annat utförande än för T-90 omedelbart bakom störaren. Lägg märke till hur kylningen är ordnad på störarens hölje, genom ett stort antal små ”pinnar”. Man kan också se hur några av de kylande pinnarna brytits loss. Störarens värmestrålning är sannolikt lätt att se i IRV-sikten. Störaren på BMP-3M eleveras inte med kanonen.

9

Vänster störstrålkastare och länkage till T-90

På T-90 är störarna mekaniskt länkade till kanonen och eleverar med den.

Rökkastare 3D17

10

T-90 med gjutet torn, höger rökkastarbatteri

T-90 har två rökkastarbatterier om 6 rör. Rökkastarna är placerade på höger respektive vänster sida om tornet.

Modulatorer MTShU-1-7

Modulatorerna sitter på T-90 en på vardera sidan av tornets främre del, ovanpå den inre ERP-modulen. Modulatorernas roll i systemet är sannolikt kopplat till IR-störarnas kraftförsörjning.

11

Modulator på stridsvagnens vänstra sida. T-90

”Detektor av pansarvärnsrobots styrnings strålning”

robotskottsdetektor

BMP-3 med misstänkt ”robotskottsvarnare” markerad i blått.

På Kurganmashzavod hemsida finns den här bilden som anger att vagnen (BMP-3) är utrustad med ” Detection sensor of ATGM guidance radiation” Färgkodningen på sidan är ihopblandad, men uteslutningsmetoden ger att det är den blå masten som är denna sensor. En pansarvärnsrobot typ TOW utstrålar inget framåt. Roboten strålar riktat bakåt mot robotföljaren. En laserledstrålestyrd robot torde detekteras av laserdetektorerna. Jag spekulerar därför i att detta kan vara en robotskottsdetektor som detekterar den UV-strålning som bildas vid utskjutning av robot. Som alternativ förklaring kan det vara en detektor för att upptäcka radioledstrålestyrda robotar. Detektorn verkar inte vara monterad på någon vagn som fastnat på kort. Undantaget är möjligen T-72BZ, som i sitt torns bakre två hörn har två mindre mastmonterade detektorer. Åter igen spekulerar jag bara i funktionen på dessa detektorer. Kanske någon kan upplysa mig?

T-72BZ

T-72BZ från Russian Arms Expo 9 sept 2015

Manöverpanel och presentationspanel

Manöver- och presentationspanel finns i olika utföranden. Genom att titta på dessa får man också en viss uppfattning om hur systemet används i de olika konfigurationerna.

12

Manöverpanelen längst upp och presentationspanel längst ned, monterade i BMP-3

13

Detaljbild på manöverpanel i BMP-3

14

Detaljbild på presentationspanel BMP-3.

15

Manöver och kontrollpanel monterad i T-90. (Den svartvita panelen snett ovanför och till höger om panelen till Shtora-1 är för övrigt panel till ESSA mörkersiktet.)

16

Detaljbild manöver och kontrollpanel till T-90.

Kontrollpanelen är klart förenklad jämfört med panelerna till BMP, t.ex. presenteras bara laserbelysning i fyra zoner.

Funktion

Systemet fungerar antingen i automatisk eller halvautomatisk mod.

I automatisk mod detekteras laser i någon av sensorerna och tornet vrids mot hotet. Träffar lasern någon av findetektorerna vrids tornet mot hotet med en hög upplösning. Träffar lasern först någon av grovdetektorerna vrids tornet tills en findetektor kan detektera lasern. Är det bara fråga om en kort laser avståndsmätning så kommer alltså inte findetektorerna få något att mäta på om mätning sker mot vagnens sidor. Varning går ut på vagnens lokalnät och display med lysdioder presenterar i vilken sektor eller riktning hotet finns. Har systemet vinddetektor beräknas hur tornet ska vridas för att få bra täckning av röken med hänsyn till vinden. Systemet filtrerar oönskade reflexer av solljus o.s.v för att inte få oönskade larm. Vagnchefen kan också välja att inrikta pjäsen för att bekämpa eller för att störstrålarna ska bära. Beroende på hot.

I halvautomatisk mod sker detektering och larm via display och ljud på lokalnät. Vagnchefen beslutor om invisning och rökskjutning.

Störstrålarna kan användas oberoende av övriga systemet och förutom som störare kan de användas som IR-strålkastare.

Systemet går att stänga av.

Laserdetektering

Laserdetektering sker varvet runt. De främre detektorerna jobbar inom en sektor om 45° vardera. Detektorerna på sidorna har ett uppgivet detektionsområde på 135° per detektor alternativt 90° per detektionsfönster. Sensorerna detekterar strålning inom våglängdsområdet 650 – 1550 nm. Exempel på våglängd för typisk neodymlaser, för avståndsmätning är 1064 nm.

Shtora sidtäckning

Exempel på laserdetektorernas mätområden på T-90

Bilden visar 90° mätområde per mätfönster med viss överlappning, för grovdetektorerna, som totalt ger detektionsområde om ca 150° per detektor.

Bild3

Laserdetektorernas höjdtäckning T-90

I höjd sker laserdetektering 25° över och 5° under horisontallinjen

19

Laserdetektorernas täckning T-90MS

Bilden visar 45° täckning för findetektorerna och 135° täckning för grovdetektorerna i siffror. Figuren visar dock grafiskt betydligt större täckning än 135° T-90MS har grovdetektorer med dubbel öppning.

Robotskottsdetektering

I en källa har jag hittat beskrivning av något som skulle kunna vara en robotskottsdetektor kopplat till systemet. Robotskottsdetektorer fungerar normalt så att de detekterar ultraviolett strålning som uppstår vid skottögonblicket. Finns en sådan detektor på vagnen ger den sannolikt en invisning liknande den som laserdetektorerna ger. En sådan detektor är egentligen mer relevant än laserdetektor om man ser pansarvärnsrobot som primärt hot, då ett system som Rbs 55 normalt inte använder sig av avståndsmätning före skott.

Störstrålare

Bild1

Störstrålkastare störområde i sida T-90

Störarnas störområde i sida är ±20° utifrån tornets riktning

Bild2

 

Störarnas störområde i höjd är ±4° utifrån kanonens elevation eller på BMP-3 utifrån vagnens lutning då störarna är fast monterade. För T-90 kan detta innebära att vid skjutning av spränggranat med hög elevation, kan inte störning ske samtidigt, då de är eleverade utanför störområdet .

Störstrålarna verkar genom att blända robotföljaren till semiaktiva pansarvärnsrobotsystem. TOW/Rbs 55 är ett exempel på sådant. Robotföljaren detekterar ljus från en IR-lampa bak på roboten. IR-lampans felläge i förhållande till läget på hårkorset i siktet omvandlas till styrkommando. När störstrålarna lyser, detekterar robotföljaren flera och starkare ljuskällor och kommer beräkna felaktiga styrkommandon. Roboten styrs då bort från målet trots att skytten håller hårkorset mitt på målet. Detta är ett fenomen som också kan ske om två robotsystem står för nära varandra och skjuter samtidigt. Rbs 55C har en kodad signal och sägs av vissa källor vara immun mot Shtoras störstrålare. Andra källor hävdar att störarnas höga effekt bländar robotföljaren så kraftigt att den inte kan urskilja roboten IE-lampa. Just den frågan är föremål för mycket spekulation. Det är endast semiaktiva system med robotföljare som kan störas. Laserledstrålestyrda robotar kan inte påverkas, vilket många tror i och med att varningssystemet aktiveras av laser.

Rökkastare

22

Rökkastarnas täckning T-90

Rökkastarna är av 8,1 cm kaliber och skjuter rök på ett avstånd av 50 – 80 m från vagnen. Röken utvecklas på 3 sek och har en varaktighet på ca 20 sek. Molnet har en bredd på 20 m och en höjd på 15 m. Röken skyddar förutom inom visuellt våglängdsområde, även inom 0,4 – 14 µm våglängd. Detta ger i så fall täckning inom både nära och termiska infraröda områdena. Som med alla andra rökkastare så beror täckningen väldigt mycket på hur det blåser och vagnar med vindsensor kan till viss del kompensera för vind genom att placera röken m.h.t. vinden, när tornet vrids mot hotet.

Shtora-1 i strid

Den 26/2 2016 blev en syrisk T-90 träffad av en BGM-71 TOW. På filmen kan man se hur skytten lämnar vagnen efter träffen. Det går inte avgöra om träffen leder till penetration, men den leder inte till brand eller total utslagning. Shtora-1 varnare kan vara påslagna. Eftersom BGM-71 inte använder sig av laser aktiveras varken störare, invisning eller rökkastare, även om systemet är påslaget.

23

Stillbild från filmupptagningen av när den syriska T-90 blir träffad av TOW.

Bilden är tagen precis innan träffen. Roboten syns som en gul/orange prick i höjd med tornets övre del och till höger i bild. Eldrörets mynning har markerats med den vita cirkeln, för att visa att tornet var uppvridet mot roboten, vilket annars syns dåligt. Eldröret pekar ut över vagnens främre vänstra hörn. Bilden visar att IR-störarna inte är påslagna

24

T-90 skiss där gul prick visar var roboten sannolikt träffade

Träffen sker precis invid den vänstra laserdetektorn, uppe på frontpansaret. I området finns inga reaktiva pansarmoduler.

25

Bild på den T-90 som blev träffad av en TOW-2.

På bilden syns att vänster IR-störare delvis slitits loss. Den vänstra av de främre laserdetektorerna ser skadad ut och höger IR-störare har skador på frontglaset.

Den 8/7 2015 kom Den så kallade ”Potomacrapporten” ut. Där står följande att läsa om striderna i Ukraina.

26

Utdrag ur ”Potomacrapporten”

Här blandar rapportförfattaren alltså ihop vad som verkar vara funktionen hos Shtora med funktionen hos Arena. Systemen har bara observerats ihop på försöksvagnar, t.ex. T-80UM1 och T-72M1M. Det är möjligt att man använt vagnar med båda systemen i Ukraina och lyckats hemlighålla det. Det är också möjligt att texten avser olika tillfällen. Det är i alla fall så att just den inklippta texten medfört en del missförstånd angående funktionen på Shtora. Många blandar ihop det med ARENA.

Det har förekommit andra rapporter om T-90 som slagits ut i Syrien. Den 23/1 2017 ska vagnen nedan blivit nedkämpad, i provinsen Aleppo. Jag känner inte till någonting om händelsen. Det är bara en bild, tagen från ett filmklipp, på en T-90 med tornet bakåt och brand som står upp genom vagnchefens lucka. Vagnen har Shtora, men det går inte ens spekulera om systemet haft någon roll i striden.

Brinnande T-90

Brinnande T-90

Under senhösten 2017 har bild på en förstörd T-90 förekommit på internet. Bilderna visar bl.a. ett torn som ligger på marken och ett chassie utan torn och med lössliten tornring. Ett påstående är att IS ska ha sprängt vagnen för att göra propaganda av bilderna. Vagnen har Shtora, men det går inte säga någonting om hur systemet använts eller om det fungerat. Mest intressant här är väl att det är en T-90 med svetsat torn.

T-90 torn

T-90 torn i svetsat utförande, findetektorerna syns snett upp bakom eldröret.

Installationer och observationer av Shtora-1

1995 visas Shtora för första gången på annat fordon än T-90. Det är då modellen T-80UK som visas, vilken är en ledningsversion av T-80U

27

T-80UK och närbild på störstrålaren

Under mässan IDEX 95 visas Ukrainska T-84 upp. Den har likheter med T-80UD. Skillnaden är bl.a. att den har svetsat torn och är utrustad med Shtora

28

T-84

1997 visas vagnen T-80UM1 som är utrustad med både Shtora och Arena Shtora är dock i en version utan IR-störare. Laserdetektorerna sitter ovanför kanonen.  ARENA identifieras genom den stora masten på tornets bakkant och kransen med verkansdelar runt tornet.

29

T-80UM1

T-80UM1 liten

T-80UM1

Under samma mässa 1997 visades T-80U med det aktiva skyddssystemet Drozd. Vagnen benämns T-80U-M2 i vissa källor. Den har visserligen inte Shtora, men är intressant då det även finns ett koncept där Drozd och Shtora kombineras.

30

31.jpg

T-80 konceptskiss på vagn med både Drozd och Shtora

 

T-80UE är ytterligare en förbättrad variant på T-80U som försetts med Shtora Finns också bilder på T-80UE utan Shtora.

32.jpg

T-80UE

 

T-72M1M har en kombination av Shtora-1 och Arena

T-72M1M 2

T-72M1M

Under mässan IDEX 2003 uppvisades en BMP-3 med Shtora

33

BMP-3

34.jpg

BMP-3 närbild på installation av komponenter.

Man slås av hur hemmabyggt allting ser ut. IR-störarna sitter på tornets sidor. Baksidan på den vänstra syns i bildens nedre vänstra hörn. Bakom störaren sitter en grovsensor med bara en mätöppning (jämfört med två på T-90 grovdetektorer) Fastsvetsningen i tornpansaret med distanser ser minst sagt tillfällig ut. Bakom detta sitter det som kan vara en modulator. På tornet sitter en kopplingsbox med en mängd kablar där kopplingarna är helt exponerade. På tornets baksida sitter det som troligen är en bakåtriktad grovdetektor för laser. Ovanpå tornets bakkant sitter den gröna vädermasten. På tornets framkant sitter de två rökkastarbatterierna. Innanför dessa finns två laserdetektorer med högre upplösning. Det är möjligt att just denna konfiguration är en funktionsrigg för att visa på mässan att Shtora kan monteras på pansarskyttefordon.

På mässan RAE 2006 uppvisas en version av T-90 med minrivare, minstörare och Nakidka maskeringssystem. Vagnen har Shtora, men det är första gången T-90 visas utan IR-störare. Det har senare blivit känt att vagnen heter T-90SA. Ytterligare skillnad mot T-90A är att denna vagn har mer ERP på tornfronten då IR-störarnas frånvaro gett mer plats. Vagnen har också ett AC-aggregat i tillbehörslådan på vänster sida av tornet.

35

T-90SA

T-72BZ är en version uppgraderad för strid i bebyggelse. Bilden är från Russian Arms Expo (RAE) utställningen i september 2015. T-72BZ har Shtora utan IR-störare, samt eventuellt kompletterat med ultravioletta skottvarnare.

t-72bz-2.jpg

T-72BZ

T-90MS är en exportversion av T-90 Vagnen har Shtora, men utan IR-störare. I november 2016 offentliggjordes att Indien ska köpa 464 T-90MS.

36.jpg

T-90MS

Under 2017 har en moderniserad T-90 dykt upp. Den har likheter med exportmodellen T-90MS. T-90M ska brukas av ryska armen och man har sannolikt valt att ta delar av de förbättringar T-90MS hade. T-90M har dessutom ett nät i nedre framkant av tornet. Vagnen saknar i likhet med flera andra versioner störstrålare. Dessa har ersatts av ett betydligt mer heltäckande ERP.

T90M liten

T-90M

T-90M vänster tornsida

T-90M närbild på vänstra delen av tornet. Fin- och grov-detektor är inringade.

På denna och andra bilder ser monteringen av näten ut att vara klumpigt utförd. Delar av findetektorerna ser ut att vara skymda eller kunna bli skymda i motlut.

T90M höger tornsida

T-90M Höger grovdetektor.

Ytterligare exempel på tillämpningar med Shtora finns, nedan följer tre av dem.

M-84AB1

Serbisk M-84AB1

kinesisk-stridsvagn-med-shtora.jpg

Kinesisk stridsvagn Type 96G med Shtora störstrålare monterad ovanför rökkastarna

T-84_Oplot-M_3

T-84 Oplot-M

Slutsatser

Min tanke med inlägget är egentligen inte att göra någon större analys av Shtoras förmåga, det skulle mest bli gissningar. Jag ser dock ingen anledning till varför laserdetektion och rökkastare skulle fungera bra vid laserbelysning. Hur bra störstrålarna fungerar är däremot något som det har spekulerats i ändå sedan början på 90-talet. Jag kan dock konstatera att de flesta konfigurationer av Shtora numer saknar störstrålare. Det kan finnas flera anledningar till det. Man kan ha kommit fram till att allt färre moderna robotar inte är mottagliga för den sorts störning som störstrålarna avger. Man kanske litar på att pansaret ska klara träffarna och eftersom modernt ERP dessutom har verkan mot pilar blir det viktigare med heltäckande ERP. Vilket i sin tur kan innebära att det blir för krångligt att montera störstrålarna utanpå. Det kan helt enkelt vara så att man tycker att tekniken är för dyr för att vara kostnadeffektiv, eller tekniska begränsningar som gör att det inte är värt vad det kostar att ha störstrålarna i drift på bredden.

Källor

Listan innehåller de källor där huvuddelen av informationen kommer från.

FMV, Teknisk und.

kotsch88.de

ointre.se

army-guide.com

defense-update.com

fofanov.armor.kiev.ua

deagel.com

kurganmash.ru

defence-blog.com

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

9040 och det förträffliga paraplyläget

9040

Omvärldsuppfattning.

En viktig faktor för stridsfordons möjlighet att verka och vinna dueller är omvärldsuppfattningen. Vagnchefen står genom sin observation ofta för en huvuddel av denna. Det finns olika sätt att uppnå god omvärldsuppfattning. Till stor del rör det sig om att kunna se runt omkring vagnen. Den möjligheten är olika i olika vagnar. I rysk taktik har inte enskild vagns möjlighet till verkan varit prioriterat och därför har man inte lagt kraft på att vagnchefen ska ha bra möjlighet till observation. Detta syns exempelvis på prismaperiskopens placering på BMP-2, BMP-3 och T-72. Det är framåt som är intressant!

BMP-2 tornPå BMP-2 har vagnchefen endast sikt i en sektor framåt genom prismorna

BMP-3 vc kupolBMP-3 har bredare synfält, men ändå med stark begränsning bakåt.

På västvagnar är detta högre prioriterat och vår egen 9040 är ett skolboksexempel på vagn med bra sikt för vagnchefen.

vagnchefshuv 90 baksida

Stridsfordon 9040 har en vagnchefskupol där prismorna sitter tätt och medger sikt i princip hela varvet. Vagnchefens kupol är också placerad högre än skyttens lucka för att medge sikt över denna.

M1 vc kupolEtt annat exempel är M1 vagnchefskupol, med stora och tätt placerade prismor.

Men även om prismorna är placerade bra kommer man att få en mycket bättre omvärldsuppfattning om man öppnar luckan och tittar över kanten.

Krigserfarenheter från Oktoberkriget 1973 visade också att Centurionvagnens höjd i sig gav möjlighet till god överblick, jämfört med motsvarande möjligheter för de lägre sovjetbyggda vagnarna. De israeliska vagncheferna tog också extremt stora risker och uppträdde uppluckat, vilket enligt många vittnesmål gav avgörande fördelar i dueller. Förfaringssättet gav oerhört höga förluster bland vagnchefer, men riskerna man tog visar hur viktigt omvärldsuppfattning är för att vinna dueller.

centurion från oktoberkrigetCenturion från Oktoberkriget 1973. Vagnchefen uppluckad för att få god omvärldsuppfattning.

Skyddsåtgärder

Det bästa är så klart om man kan få en bra omvärldsuppfattning utan att exponera sig för fiendens eld i onödan. Det finns några olika tankesätt för att ge ökat skydd för uppluckad vagnchef.  På T-72, kan luckan fällas upp som en sköld framför vagnchefen.

commander t-72T-72 vagnchefslucka.

På nyare vagnar använder man en allt större del sensorer för att kunna skapa bra omvärldsuppfattning utan att exponera sig. Man kan dock fråga sig om vissa sensorer ger lika bra möjligheter till observation som en uppluckad vagnchef.

T-14 kameror 2 T-14 har kameror åt alla håll, två av dem är inringade på bilden.

Vårt stridsfordon 90 har en funktion som heter paraplyläge. Paraplyläget ger vagnchefen möjlighet att se över luckkanten samtidigt som luckan skyddar mot splitter från zonbrisad och även regn för den delen. Paraplyläget gör det också svårt för kulor eller splitter som inte rör sig absolut horisontellt att nå genom springan och träffa vagnchefen. Samma möjlighet till observation kan fås genom att ställa luckan rakt upp, men skyddet mot splitter försvinner då och luckan medför till och med ökad målarea genom att ”fånga” granater.

Paraplyläge skissVagnchefens lucka på stridsfordon 90. 1. Stängd lucka, 2. Paraplyläge, 3. Gläntläge, 4. Öppen

Otto Carius beskriver i sin bok ”Tiger im schlamm” hur en spränggranat träffar en öppen lucka och dödar vagnchef som sitter med huvudet nere under kanten.

 

Schlacht um Kursk, Panzer VI (Tiger I)Tiger i tidigt utförande. Vagnchefskupolen har endast smala springor att se genom och en lucka som står upp i öppet läge.

Bl.a. såna stridserfarenheter som Carius beskriver leder till en modifiering av Tigern och senare byggda vagnar får en vagnchefskupol med ordentliga prismaperiskop och en lucka som svängs ut åt sidan istället för en som ställs upp.

tiger vc kupolTiger i senare utförande, med nya vagnchefskupolen. 

Hur använder vi paraplyläget?

Vi har vissa fredsmässiga säkerhetsbestämmelser som innebär att paraplyläget inte får användas i vissa situationer. Det handlar främst om trånga passager, när vagnchefen behöver ha bättre sikt riktigt nära vagnen. T.ex. vid passage av väg och backning av vagnen ska vagnchefen uppträda uppluckat. I övrigt påstår jag att paraplyläget eller möjligen gläntläget ska användas. T.ex. vid marsch längs väg. Så ser det tyvärr inte ut när vi övar. Då syns allt som oftast vagnchefer som står med luckan öppen, som en fångstanordning för spränggranater och olika stor del av överkroppen ovanför torntaket. Det händer till och med att vagnchefer står på stolen och kommer så högt upp att byxbältet är ovanför torntaket. De visar alltså halvfigur och tar bort stora delar av det skydd det dyra stridsfordonet är tänkt att ge. Helt barockt, bli infanterist då! Varför? Några vill synas och tycks ha någon sorts ”Pattonsyndrom”. Men det finns andra och bättre tillfällen att visa hur stolt man är över att vara vagnchef, t.ex. genom att vårda vagnen noga. Det är inte ovanligt att det finns en koppling till stress. Ju mer som händer, desto mindre klarar en allt mer stressad vagnchef att göra enkla åtgärder som att justera stolen, och manövrera luckan. Luckan åker upp i en trång passage och så händer något på radion. Vagnchefen glömmer då att återgå till paraplyläge. En annan anledning är att man faktiskt får lite bättre omvärldsuppfattning om man ställer sig upp och i ett stressat läge kan det tydligen vara svårt att stå emot en impuls att öppna och komma upp en halvmeter till.

Så här ska vi så klart inte ha det, skyddet ska nyttjas. Vagncheferna ska utbildas så att de förstår att de självklart inte kan visa halva kroppen utanför pansaret i den splitterfyllda miljön. Ta bild på dem, visa och fråga hur de ser på riskerna. Vid grundläggande vagnsutbildning måste det anmärkas så fort vagncheferna slarvar. Ta ur dem villfarelsen att det är coolt att stå upp som en general på segerparad. Vid stridsutbildning måste vi döma ut de som slarvar. Är vagnchefen uppe och artillerield skjuts mot förbandet, döm ut! Öva mot förband med prickskyttar och döm ut! Berätta om dyrköpta stridserfarenheter i andra länder.

Låt oss titta på några exempel:

9040 paraplyläge närbildVagnchef observerar i paraplyläge. Rätt!

9040 under anfallTvå stycken 9040 bryter in i anfallsmålet i Kvarn, med vagncheferna i paraplyläge. Rätt!

9040 gläntläge9040 med vagnchefens lucka i gläntläge. Men var är vagnchefen? Sitter denne med huvudet vänt ner mot kartan? Då får vi hoppas att det inte är en eldställning eller observationsställning, för då är detta fel!

9040 besättning uppe.Stri 90 med både vagnchef och skytt uppluckade. Är ledningsplatsen under framryckning eller har gjort observationshalt är detta fel! Skyttarna ska normalt aldrig någonsin vara uppluckade vid framryckning. Skyttluckan är inte ens gjord för den typ av belastning den utsätts för under framryckning i öppet läge.

9040 kolonn med uppluckade vagnchefer9040 under marsch med låg stridsberedskap eftersom siktsvisiren är nedfällda. Här har vi tre vagnchefer som kanske har en Patton-känsla och står upp som det vore parad. Det här ska bort! Spelar ingen roll att det är låg stridsberedskap, här ska vagncheferna uppträda i paraply och öva in rätt beteende.

9040 rangerar på BT-kloss

Vagnchefer uppluckade för att leda sina vagnar in på linje kloss. Rätt! Här är det trångt och därför viktigt att lucka upp så man ser var vagnens hörn är.

9040 med jättehög vagnchef9040 som stannat och släppt ut skytte. Sannolikt vid en minering som man ska försvara. Vagnchefen står så högt att denne till och med visar hela huvudet bakifrån. Fel!

9040 Öppen lucka vc nere9040 som gjort observationshalt eller står i eldställning, med vagnchefsluckan öppen och vagnchef som kikar över kanten. Bättre än halvfigur, men ändå fel! Luckan ska dras ned i paraplyläge.

En vagnchef som rätt nyttjar vagnchefsluckans möjlighet till paraplyläge ger möjlighet att få den omvärldsuppfattning som behövs för att vinna duellstrid och minimerar samtidigt riskerna.

Framåt!

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ski Skett Speed Reducer för rullskidor. Del två, provåkning.

Bild7

Nu har jag åkt en sväng på skidorna med bromsen och det var tydligt att den är effektiv.

tänkte åka från rullskidbanans högsta punkt ned till den lägsta, vilket ger ca 30 höjdmeter på drygt 500 m. stående rakt upp och ned rullar jag nedför backen på 84 sek med mina Elpex Evolution med gummitvåor. Nästan exakt samma tid blev det på mina Sewnor skate med Elpex PU tvåor. Farten är då ganska precis 24 km/h. När jag sedan åkte samma sträcka på mina Sweski 610 tog det 107 sek (17,5 km/h) I två flacka partier tog farten slut helt, så jag fick staka igång. Fick också ta tiden tidigare för att jag höll på att stanna. Därför blev det meningslöst att testa bromsen där. Men det är lite intressant att ha med som referens. Det går 22% fortare i fartställning jämfört med att stå upp raklång. En av kurvorna i backen är lite svår att ta i fartställning. I samma kurva tog farten helt slut när jag rullade på fyrorna. Jämför 22% med en fartminskning på 30 – 40 %

Då den långa backen inte funkade fick jag nöja mig med två kortare backar, 90 m respektive 140 m. Blir så klart större fel på en sån mätning. Om man famlar en sekund efter mellantidsknappen, så utgör den sekunden en större procent av backen. Det är emellertid väldigt tydlig riktning på mätningarna. I den kortare backen gick det 18 km/h med broms och 24 km/h utan broms. I den längre gick det 17 km/h jämfört med 28 km/h. Det är stor skillnad, kanske hade varit något mindre i den längre om jag tagit tiden 10 m tidigare. Mellan tvåor och fyror skiljer det bara 3 – 4 km/h. Även det är stor skillnad i känsla. Tar man av fyrorna och tar på tvåorna så får man känslan av att man ska ramla bakåt för att skidorna vill rulla iväg. så stor är skillnaden där.

Att notera är att jag inte heller skruvat åt bromsen max. Det hade allt gått att dra en del till och det skulle troligen ge ytterligare effekt. Tillverkarens påstående om en hastighetsminskning med 30- 40 % skulle jag säga är klart rimligt.

Framöver ska jag montera tvåor på skidorna och testa om det ger lika god bromseffekt med gummi av annan hårdhet.

I tabellen finns mätvärdena från min Garmin 735XT.

Backe Motstånd Tid (s) Sträcka (m) Snittfart (km/h)
1 4:or 107 515 17,48
1 4:or + broms
1 2:or skate 84,9 567 24,0
1 2:or klassiskt 84,7 569 24,16
1 2:or klassiskt fartställning 68,5 563 29,51
2 4:or + broms 18,1 92 18,18
2 4:or 12,7 85 24,0
2 2:or klassiskt 11,1 83 27,07
3 4:or + broms 29,7 140 16,98
3 4:or 17,7 137 27,91
3 2:or klassiskt 15,4 136 31,58

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ski Skett Speed Reducer för rullskidor

För att kunna träna seriöst och få till riktigt tung träning behöver man ibland åka i långa och branta uppförsbackar. Upp tar man sig alltid, bara olika fort beroende på hur vältränad man är. Ner är dock en helt annan grej. Tyvärr går många backar bort för att det blir för farligt att åka tillbaka nedför. Att ta av skidorna och gå i skidpjäxor är för omständigt. Är man inte elitåkare så kan man inte heller räkna med att bli skjutsad ned.

speed-reducer

Det finns olika sorters bromsar som man manövrerar genom att dra fram ena skidan så att man kommer åt bromsens hävstång med vaden. De är främst till för att bromsa tillfälligt under färd och efter att ha kört lite med en sådan, tycker jag det funkar rätt dåligt. Här en länk till Funbeat, där jag skriver om en sådan broms Funbeat test av rullskidbroms

Skidmärket Ski Skett har dock sin Speed Reducer som är gjord för att passa på Ski Sketts skidor. Den funkar så att när det är dags att åka utför får man böja sig ned och skruva åt bromsen. Bromsen består av en rulle som man skruvar med tryck mot hjulet och enligt tillverkarens uppgift ska farten reduceras med 30- 40%

Jag tänkte att rullskidor är rätt lika varandra så det borde gå att montera bromsen på något par skidor och beställde ett par bromsar. 60 Euro och en dyr frakt på 15 Euro.

Bild2

Bilden ovan visar hur förpackningen ser ut. Två bromsar, två gummimattor att lägga mellan broms och skida och sex skruvar. Kvalitetsmässigt ger grejerna ett bra intryck

Gick ganska fort att konstatera att bromsarna inte funkar på Elpex Evolution eller Eagle XT beroende på hur gaffeln är infäst i stommen, med förband som omsluter stommens ändar. De passar inte heller på några skateskidor. På skateskidor är utrymmet för litet, då bindningarna täcker större delen av skidornas ovandel. Elpex 610 eller mina snarlika jättegamla Sweski 610 funkar dock med bromsen efter lätt modifiering.

Jag hade vägarna förbi Alewalds i Stockholm, tog med bromsen och kollade på lite olika skidor för att se på vilka den passar. Vad det verkar som så passar den bäst Marwes klassiska och Swenors alutech. Beroende på hur gaffeln sitter infäst kan man få förskjuta bromsen lite i längsled, för att gaffelns fästskruvar inte ska vara i vägen för bromsarnas skruvar. Toleranserna för att förskjuta i höjd eller längd är dock ganska små. Man hamnar lätt i ändläge så att rullen inte går att få i kontakt med hjulet i yttersta läget. Det hade varit önskvärt med en längre justerskruv på bromsen.

Montering.

Monteringsanvisningen finns att ladda ned på hemsidan och ser ut så här.

riduttore per internet

För att montera på Elpex 610 eller mina Swedski behöver man någon form av distanser för att höja bromsen över de två skruvskallar som finns längst fram och sticker upp ca 5 mm. Toleranserna tillåter inte att bromsen monteras med lutning, eller bakom skruvskallarna. Jag hittade brickor och packningar hemma som förhoppningsvis gör jobbet.

Bild3

Aluminiumstommarna var lätta att borra i och 3,5 mm borr funkade bra. Fästskruvarna passade bra och med hjälp av spänsten i packningarna jag använt låser det förhoppningsvis lite. Lite försiktig får man vara när man drar, det går att buckla bromsen eller dra sönder godset i skidans stomme. Som alternativ lösning t.ex.om skruvarna vibrerar upp, får man köra med genomgående skruvar och låsmutter under skidan.

Bild5

Monterade på skidan får man en glipa på 3 mm mellan hjul och rulle i ytterläget.

Bild8

På bilden nedan syns att det finns en del gänga kvar att justera bromseffekten med, när rullen går emot hjulet. Det går också att justera marginalerna märkbart med en smal bricka under bromsen i någon ände.

Bild9

De verktyg som behövs är en 3,5 mm borr, två 8 mm blocknycklar för axeln i bromsen, en rits att märka ut var det ska borras och en kraftig stjärnmejsel.

Bromseffekten då man bara snurrar hjulet för hand känns rejäl. Men det behöver inte betyda så mycket.

Bild7

Nästa steg blir att testa om det blir tillräcklig bromseffekt och det återkommer jag med inom en snar framtid.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur vi handskas med terrängen i våra ordrar

kompanianfall-slo

I manöverkrigföring är tempo oerhört viktigt. Extra viktigt för svenska förband, eftersom vår numerär gör att vi bara kan bli lokalt överlägsna. För att uppnå lokal överlägsenhet krävs kraftsamling. Det är lätt att förstå att högt tempo för att snabbt samla förband till en given punkt medför kraftsamling. Tempot måste dessutom vara högre än fiendens, så inte denne hinner vidta motåtgärder. Det är också lätt att se fördelen med bepansrade fordon som möjliggör högt tempo och dessutom tillåter oss att ta upp strid utan dröjsmål när vi tagit förbanden till punkten där vi kraftsamlar. För att kunna nyttja god rörligheten krävs en snabb beslutscykel. Det hjälper inte att ha bra möjligheter till rörelse om förbandet bara står stilla och väntar på att få order. Därför jobbar jag målmedvetet för att korta beslutscykeln i alla led, den blir ofta en flaskhals. I det här inlägget tänker jag ta en titt på hur vi handskas med terrängen i våra bedömanden och vid ordergivning. Jag menar att vi har en del att effektivisera här. Åsikterna i inlägget är mina och representerar inte något officiellt konsensus. Det finns lite olika synsätt. Andra lägger stor vikt vid att förklara och motivera för direkt underställda chefer. Jag lägger stor vikt vid enkelhet och tempo, genom snabb beslutscykel. Tidstjuvarna ska bort, vi kan inte köra ikapp förlorad tid!

Ordergivning

Vid ordergivningar har det under senare år börjat pratas en hel del om terrängen. Men oftast inte riktigt på det sätt jag förväntar mig och i ganska långrandigt format. Till del kan vi förkorta detta genom att sortera ut vad som är vad i ordergivningen.

orderbricka

Ordernamnbricka kompani. Längst upp har vi terrängorientering och längst ned på bilden terräng/minor/sikt

Terrängorienteringen är till för att beskriva och namnge den terräng man kan överblicka, d.v.s. att ge terrängbenämningar. Syftet med det är att kunna effektivisera ordergivning och senare stridsledning genom att man varje gång man utgår från ett objekt i terrängen kan referera till det namn man gett det, istället för att beskriva det i sin helhet. Syns inte terrängen beskriver man istället terrängbenämningar på karta eller skiss, med samma syfte. I undantagsfall är terrängorienteringen till för att man ska kunna läsa in sig och förstå vilken plats man är på. Det bör man ha koll på innan ordergivning, men efter längre transport kanske man inte hunnit få det. Här brukar en del som inte förstår mallens uppbyggnad uppehålla sig vid terrängen lite längre genom att beskriva terrängen i allmänna ordalag också, gör inte det.

Längre ned på ordermallen kommer punkten terräng/minor/sikt och här tenderar det att bli lite konstigt också. Terrängen beskrivs igen och det kan se lite olika ut. För det första blir det kaka på kaka om man repeterar det man sagt under punkten terrängorientering, vilket är rätt vanligt. Både under terrängorientering och senare punkten terrängen är det vanligaste att det som beskrivs är vad var och en kan utläsa från sin egen karta. Dessutom sällan med fokus på terrängen som är relevant för den strid som ordergivningen ska handla om. Nästan alla gör sig skyldiga till sådana beskrivningar, t.ex.

”terrängen i vårt område är småbruten, med inslag av skog och har två genomgående vägar.”

Ibland försöker den som ger ordern spetsa till det med någon slutsats ur bedömandet. Det är bättre, men inte alls säkert att det är önskvärt att ha med, t.ex.

 ”Höjden i mitten av området medger goda möjligheter till stridsställningar och vi ska använda den i vår försvarsstrid”

Det här beskrivandet kan pågå under en längre stund. Jag brukar klocka och tror att rekordet är nio minuter planlöst prat under denna orderrubrik. Vid ett ”normalt” anfallstempo på 500 m/minut hinner man 4,5 km på samma tid.

Vad ska finnas med under den här orderpunkten då? Det är inte lika solklart som under punkten terrängorientering. För att komma fram till det ska vi titta lite på bedömandet och sedan återkomma till ordergivningen.

Bedömandet.

I bedömandet analyseras en rad saker och en av de sakerna är terrängen, de andra lämnar vi därhän i detta blogginlägg. Man börjar med att konstatera hur det ser ut genom att observera i terräng och läsa kartan. Vi tar ett exempel.

  1. Kompanichefen konstaterar att det på kartan finns en markant höjd i mitten av området, med öppen terräng från höjden och i den riktning fienden förväntas komma ifrån.
  2. Att det finns en höjd, med god sikt där, innebär att vapensystem kan verka mellan vägen och höjden.
  3. Slutsatsen blir att förbandet ska använda höjden i striden då det därifrån finns goda möjligheter att verka mot vägen.
  4. Åtgärden som chefen vidtar utifrån slutsatsen är att först väga den mot alla andra slutsatser. Om den fortfarande är giltig efter jämförelse inarbetas den i planen. Det innebär att hur och i vilket skede höjden ska nyttjas, beskrivs i beslutet, t.ex. ”Inledningsvis grupperas en pluton på höjden, en pluton på… ” och order formuleras för de förband som ska nyttja höjden, t.ex. ”Adam Quintus tar stridsställning höjden, eld mot vägen, beredd…”

Vad innebär då detta? Det innebär att slutsatser om terrängen, som är inarbetade i planen, har omhändertagits i ordern. Därför behöver inte chefen beskriva tankarna runt den slutsatsen under punkten terrängen. Jag brukar säga: ”Vi har inte ordergivning för att chefen ska förklara hur denne tänkte då planen togs fram.”

Varefter slutsatser om terrängen tas omhand i ordern, stryks dessa. De slutsatser som blev kvar värderas. Några kanske blivit irrelevanta för att planen tog en helt annan riktning, p.g.a. andra slutsatser i bedömandet. Dessa slutsatser tas inte heller med i ordern. De som är kvar vägs. Någon kanske kan tillföra något under punkten terrängen. Men det finns en anledning att de slutsatserna inte hade tyngd nog att komma med i planen. Sannolikt går de därför också utanför ramen för det ordern ska avhandla. Det är troligen lämpligare att chefen sparar de kvarvarande slutsatserna i minnet, för de fall där striden senare går i annan väg än planen. Då kan någon av de tidigare ”ratade” men hågkomna slutsatserna bli vägledande för stridsledning eller en ny order. På bataljonsnivå skrivs ofta de slutsatser ned, som man ser kan bli aktuella vid viss händelseutveckling. Hur mycket kraft man ska lägga på denna dokumentation, kontra att ha detta i de tränade chefernas hjärnor är också omdebatterat.

Tillbaka till ordergivningen.

Tillbaka i ordergivningen tittar vi på det tidigare exemplet, med tankarna från bedömandet i minnet:

”Höjden i mitten av området medger goda möjligheter till stridsställningar och vi ska använda den i vår försvarsstrid”

 Den texten blir bara en förklaring av hur planen växte fram eftersom det senare i ordergivningen kommer styras:

”Inledningsvis grupperas en pluton på höjden, en pluton på… ” och ännu längre ned i indelning/gruppering/uppgifter kommer: ”Adam Quintus tar stridsställning höjden, eld mot vägen, beredd…”

Påståendet under punkten terrängen är omhändertagen i ordern och därför blir det överflödig att nämna i punkten terrängen. Det är uppenbart för den som får ordern, när de ser helheten. Alla DUC som just fått ordern och kan läsa karta kommer förstå logiken bakom, när de lägger ihop ett och ett. Just denna slutsats borde ha strukits i det ögonblick planen formulerades.

Är det så att stridsplanen innehåller någonting som går helt i en annan riktning än hur man normalt ser på terrängen kanske det behöver förklaras. Man råkar veta att fast det ser ut som Nildeltat på kartan går det att vada med stridsfordon. Säg det då, alla kommer ändå fråga när de får den synbart korkade ordern att anfalla över ”Nildeltat” där det inte finns en bro.

Vad ska nämnas i punkten terrängen då?

Saker som inte går att utläsa av kartan och som kan påverka striden, som i exemplet med ”Nildeltat”. Man kanske har varit och rekat, har lokalkännedom, eller fått information av lokalt boende personer, t.ex.

”Det som är ett skogsparti här på kartan är i själva verket ett kalhygge, därför kommer kompaniet samordnas till den här linjen, som motsvarar hyggeskanten.”

”Den här bron håller inte för stridsfordon, därför ska pluton som anfaller i den här terrängen istället nyttja vadet som byggts här av första ingkomp.”

för att bolla med tankarna kan man också tänka sig att ta hand om det andra exemplet genom att först ange vadet som utgångspunkt i terrängen och i beslutet ange ”…därefter anfaller en pluton över vadet, en plut…”Det som då missas är att bron inte håller och någon plutons initiativ riskerar att bli meningslöst. Se till att få med allt på något ställe, men inget på två ställen.

Utveckling av orderformatet.

Ordermallen längre upp inbjuder till att upprepa sig. Därför har vi på försök gått lite bakåt i tiden till ett delvis äldre utseende på mallen. Rubriken längst upp heter ”terrängbenämningar och utgångspunkter i terrängen” istället för ”terrängorientering”, så det blir tydligare vad som ska finnas här. Förhållningssättet är också att terrängen, är en konstant som man måste förhålla sig till. Den går inte att ändra nämnvärt med ont om tid. Till detta hör normalt också minor. Därför kommer de punkterna tidigt och på den eventuellt nya mallen längst upp i orderns orienteringsdel.

orderbricka-1

Möjligt nytt upplägg på ordermall.

Sammanfattning

Jag tror att redan en ökad förståelse för ordermallens uppbyggnad kommer ge bättre precision i vad som tas med under respektive orderpunkt.

I bedömandet gäller det att formulera och väga slutsatser, för att sedan göra ett aktivt val angående hur de ska tas omhändertas. Som jag ser det omhändertas slutsatserna på något av följande sätt.

  • In i planen och som del av orderpunkter, t.ex. beslut, terrängbenämning och indelning/gruppering/uppgifter (IGU)
  • In i minnet, för att ta fram när kriget går utanför planens ramar. (omfall)
  • In under punkten terräng, som information till DUC
  • In i papperskorgen då annan slutsats gjort denna slutsats irrelevant.

När chefen tittar på det denne tänkt berätta angående terrängen finns några frågor som kan vara bra att ställa sig. t.ex.

  • Är detta redan reglerat med order?
  • Går detta att utläsa av kartan?
  • Är detta en fakta och inte en slutsats?
  • Går detta utanför ramen på vad ordern ska avhandla?
  • Har annan tyngre vägande slutsats gjort detta inaktuellt?

Blir det ja på någon av frågorna behöver chefen stryka eller göra om i det som ska förmedlas under ordergivningen.

Förhoppningsvis blir orderarbetet effektivare och ordergivningarna kortare till förmån för tempo. Vi lyckas kraftsamla och vinner tack vare vår upprepade lokala överlägsenhet!

Lycka till i orderarbetet!

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Hur vi gör språket till ett vapen mot oss själva!

 Ibland misshandlar vi svenska språket och gör saker extremt svåra för oss själva. Jag tänker på några speciella fenomen inom försvarsmakten, men också en del civila konstigheter.

Vanliga ord som tilldelas en innebörd i otakt med vanligt språkbruk.

Det första jag vill ta upp är hur ord som är vanligt förekommande i dagligt tal, i försvarsmakten, ges en mycket specifik betydelse. En betydelse som gör att de inte längre kan användas med den normala svenska betydelsen i det militära språket, oavsett sammanhang. Har man som militär inte koll på dessa speciella begrepp eller är civilist som försöker göra sig förstådd i militära sammanhang blir det fel. Militär parlör behövs.

Inget konstigt med att ord kan betyda olika saker i olika sammanhang. T.ex. stridsuppgifterna ”ta” och ”slå” är väldigt vanligt förekommande ord i svenskan. Men det militära språkbruket lägger inga krokben för normalt språkbruk. Jag har då aldrig behövt genomlida ett sånt här samtal:

”Nu tänker jag ta på regnstället”

”Så kan du inte säga, ta betyder stridsuppgift som syftar till att besätta viss terräng eller objekt i visst syfte!”

Det är nämligen mycket tydligt när man använder ta eller slå i betydelsen stridsuppgift, jämfört med när man använder orden i dess normala betydelse.

Däremot är vi nog många som genomlidit samtal liknande detta:

Min bedömning är att fienden kommer att kraftsamla i den här rikt…”

”Du menar väl att MOTSTÅNDAREN kommer att kraftsamla…”

”suck!”

Det är alltså så knäppt i försvarsmakten att två ord som är helt synonyma med varandra språkligt, har fått olika betydelser. Söker man i Word efter synonym till fiende så hamnar motståndare högst upp på listan. Men ändå finns det de som finner det nödvändigt att påpeka att man inte får använda fiende. Hur blev det så här?

Just vad gäller orden fiende och motståndare var det tydligen så att någon såg ett behov av att likrikta användandet i våra reglementen. En instans översåg ordens användande. I PM:et som blev resultat av översynen finns det fyra sidor med jämförelse av olika reglementen och lagtexter. Det räknas hur många gånger de olika orden används m.m. Här följer ett citat ur texten som återkommer två gånger och är huvudskälet till att ordet fiende nu närmast blivit bannlyst i militära skrifter.

Det faktum att ordet fiende förekommer i svensk lagstiftning i anslutning till lagar och förordningar vars tillämpning gäller i krig eller eljest, gör att begreppet verkar vara djupt förknippat med tillståndet krig och dessutom ha en juridisk innebörd. Ordet fiende bör därför undvikas i reglementssammanhang, om inte texten är en återgivning av lagtext.”

Jag frågar mig: Varför skulle det vara försvårande att ordet fiende används i lagtext? Många ord har flera betydelser och det framgår av sammanhanget vad de betyder på den plats de återfinns. Tänk om någon hade skrivit ”Ta är en stridsuppgift och det är mycket viktigt att förväxling inte sker när det är fråga om stridsuppgift eller inte. Därför är det direkt olämpligt att använda ordet ta i militär text om inte stridsuppgiften avses” Helt orimligt! Hakar också upp mig på ordet ”verkar” i den citerade texten, det visar att hela slutsatsen bygger på ett antagande. Jag är också starkt kritisk till hur man kan slå upp ordet i ett tiotal reglementen, fyra lagar och två utländska reglementen, men uppenbarligen missa att slå upp orden i en vanlig svensk ordbok. Det kanske hade kunnat ge lite balans att se hur orden är synonyma. Tyvärr får jag känslan att det var förutbestämt vilket resultat översynen skulle få. Så här lyder en mening i analysen:

”Intressant är att notera att även om AR 2 är nyare (1995) biter man sig fast i begreppet fiende.”

Vadå biter sig fast? Det fanns väl ingen diskussion 1995 om hur vi skulle använda fiende och motståndare? Det verkar ha gått bra ändå till 2009. Lagarna det hänvisas till i PM:et är från 40-, 50- och 60-talet och det innebar ingen begreppsmässig dikeskörning vad gäller fiende och motståndare.

Mest bekymrande är nog ändå att vi köpte detta utan tillräcklig kritisk granskning och nu genomsyrar synen i ett PM skrivet av en person användandet av orden i alla militära texter. I daglig användning förbehåller jag mig rätten att använda orden fiende och motståndare på ett helt vanligt svenskt sätt och det är inte läge att rätta mig.

Ett annat ord jag använde i ett exempel ovan är ”bedömning”. Det brukade förut resultera i att någon säger ”bara bataljonchef kan göra bedömande” Tänk om man då hade kunnat skilja på att göra ett bedömande, som i att ta fram en stridsplan för bataljon, jämfört med att bedöma som i att ”granska” ”värdera” eller ”uppskatta” Helt vanligt språkbruk med andra ord.

Någon som varit med om den här? Övningsledaren målspelar vid starten på en skarpskjutning: ”Ni hör motorbuller!… Plötsligt dyker fientliga skyttar upp på åskrönet!…” och så kommer målen upp på åsen. Senare får övningsledaren feedback ”Fienden ”dyker” inte upp, dyker gör ubåtar” ”Dyker upp” är ett är ett idiomatiskt uttryck, jag vill slippa höra såna här anmärkningar fler gånger.

Nästa vanliga ord som vi är på väg att tränga in i ett hörn är ”fastställa”

Hade i förbandshandboken skrivit något i stil med ”… spaningen syftar då till att fastställa fientlig utbredning” Helt normalt språkbruk i militär skrift tycker jag. Men jag fick påpekat för mig att fastställa får jag inte använda sådär. Fastställa kräver tydligen att en chef med rätt befogenhet i sammanhanget tar del av de inhämtade underrättelserna. Denne kan sedan fastställa att de innebär att fiend… förlåt, motståndaren, har en viss utbredning. Klarlägga var ordet jag tilldelades istället för fastställa. Jag blev förbannad (inte på budbäraren, som bara berättade vad som gäller nu), men det hjälpte inte mot den här väderkvarnen heller.

Vi fortsätter. Ordet ”verkan” avser ofta det resultat beskjutning av ett mål får, eller effekten av beskjutningen i vanligt svenskt tal. ”effekt” används i en del militära skrifter för att beskriva den påverkan man får på fienden och dennes operationer. Eller om man så vill, vilken verkan vi fått. I några skrifter skriver man om våra vapens verkan och vill även beskriva vilken effekt vapnens verkan får på fienden i förlängningen. Ser man de två orden som två begrepp med olika innebörd blir det då så knäppt att man radar upp dem i samma mening, som i följande exempel.

Insatsmiljön påverkar funktionen indirekt bekämpning på olika sätt vilket kan resultera i att indirekt bekämpning måste taktik- och teknikanpassas för att på bästa sätt kunna leverera efterfrågad verkan och effekt.”

Men snälla någon, hur ser det där ut rent språkligt? Verkan och effekt är helt synonyma så i meningen ovan blir det en obehagligt ful kaka på kaka effekt. Det är inte direkt vanligt att man hör någon säga ”dagens träningspass består av att löpa och springa” Men så här går det då vi ger vanliga ord någon sorts innebörd som inte taktar mot vanlig språklig innebörd, men ändå försöker använda orden i löpande text.

Hur vi skapar nya begrepp av ren lathet.

Det verkar som att det ibland kan vara för jobbigt att uttrycka sig i hela meningar. Men jag vill påstå att det inte sker utan konsekvenser, om vi inte tänker oss för.

T.ex. kan man i text beskriva att det finns ”artilleri med lång räckvidd” Inget konstigt, läsaren förstår att det syftar på de system som skjuter långt. Man kan också förkorta bort ett ord genom att skriva ”långräckviddigt artilleri” Vad skulle då vara problemet med det? Jag menar att när man uttrycker sig så ger ”långräckviddigt” intryck av att vara ett begrepp man slänger sig med. Andra refererar till texten och slänger sig med uttrycket de snappat upp och jag upplever att vi gör det ganska okritiskt. Alla vill hänga med och använda de rätta militära modeorden. Det är dock problematiskt att slänga sig med ett begrepp man inte känner till definitionen på. Då riskerar man nämligen bli den som betecknar stridsfordon 90 som ”stridsvagn”. Eftersom begreppen det rör sig om bara är ett kortare sätt att uttrycka sig och inte ett tänkt som begrepp saknar de definition, som då självklart blir omöjlig att känna till. Än så länge är det ingen fara på taket. Blir på sin höjd pinsamt när åhörare lyssnar på någon som tror sig använda ett fastställt begrepp. Men det slutar inte där. Har man ett begrepp är det naturligt att vilja ha en definition av det. Det börjar spekuleras och en definition växer fram likt en vandringssägen. Ett typexempel på detta är begreppet ”höghastighetsvapen” som jag bloggat om tidigare. Till slut fastställs i värsta fall en definition, ingen vet riktigt hur och granskar man den så är den helt grundlös. Tyvärr är vi ofta inte tillräckligt bra på att granska. Men i en lojal försvarsmakt får vi lov att använda definitionen sam var en vandringssägen från början.

Ett exempel på begrepp är ”marktaktisk kontroll” som dök upp som bubblare runt 2005, gick direkt in på topplistan och användes som uppgift till förband. Alla undrade: ”vad fan är marktaktisk kontroll?!” Men färre vågade ifrågasätta det, rädda att visa sig vara i otakt med den nya trenden lågintensiva konflikter.

Ser vi behov av nya begrepp ska sådana skapas och samtidigt definieras, det ska inte lämnas åt slumpen att utveckla vår begreppsflora.

Normalisering av det onormala

Att slentrianmässigt förkorta text kan också innebära att man med skapande av nya begrepp normaliserar eller förskönar det onormala och det här fenomenet ser vi i nyheterna dagligen. Jag har några exempel jag tycker väldigt illa om och jag ska exemplifiera med två av dem.

”skolskjutning” är ett förenklat sätt att beskriva att en gärningsperson beskjutit personer på en skola. En avsevärd förkortning i skrift. Men vad innebär det när jag läser mellan raderna? Det innebär att vi som samhälle erkänner våldsbrott, med skjutvapen på skolor som en så vanlig företeelse att den ges ett eget begrepp. Samhället ska inte acceptera en sådan företeelse, den ska utrotas! Genom att normalisera den med ett eget begrepp uppnås ingenting positivt. Skriv vad det är frågan om utan att förkorta.

”barnsexturism” Det är så enkelt att hela begreppet är bara fel! Barn har inte sex! Vuxna åker utomlands och våldtar barn. Begreppet låter för tusan som att det finns resebolag som anordnar resor. Det vore önskvärt att detta begrepp försvann och hemskheterna benämns på ett mer rättvisande sätt.

Avslutningsvis.

Språket är ett mäktigt vapen. Det finns exempel på spioner som t.ex. i roll som talskrivare eller myndighetspersoner verkat genom att förvanska språk. Ett ”och” som ersätts av ett ”eller” ett komma på fel ställe, eller en särskrivning. Svårt att upptäcka och ännu svårare att bevisa att någon gjort det med flit. Men betydelsen av den förvanskade texten kanske helt ändrar skepnad. Genom oaktsamhet, lättja och bristande analyser gör vi språket till ett vapen riktat mot oss själva. Jag hoppas i alla fall mitt inlägg kan bidra till medvetenhet runt detta och att vi reflekterar över det vi skrivit.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ni förstår väl att äpplen inte är samma sak som målbekämpning!?

elvis3

Man hör nästan på namnet att elduppgifter och bekämpningsmetoder inte är samma saker. Ändå verkar det som att det är väldigt svårt att skilja dessa begrepp från varandra. Man skulle rent av kunna säga att det är förbannat irriterande att det ska vara så svårt att förstå att ”målbekämpa” inte är en elduppgift. Nu ska jag i alla fall reda ut den här begreppsfloran. Efter detta inlägg är publicerat kommer jag skicka Elviskopior med Spas-tolvor och termobariska laddningar efter alla som använder begreppen fel.

Elduppgifter

En elduppgift anger syftet med elden till den som får uppgiften att skjuta. Vanligtvis är det kompanichef som ger elduppgiften till eldledningsgrupp, när vi talar om indirekt eld. Det fina med elduppgifter är att de genom ett enda ord berättar vad som ska lösas med elden! Hur kan de göra det? Jo det är så finurligt att de har ett fördefinierat syfte som finns skrivet i skjutreglementet. För att det ska fungera ställs så klart krav på att man vet vad skjutreglementet säger om innebörden för den elduppgift man fått. Utifrån den uppgift man fått, faller det sedan ut hur man ska göra avseende val av sätt att skjuta på, val av ammunition, hur mycket som ska skjutas o.s.v. Det finns fem olika elduppgifter att ha koll på, dessa är:

  • Nedkämpa
  • Nedhålla
  • Avskärma
  • Förblinda
  • Belys

Jag avser inte beskriva innebörden av elduppgifterna, läs skjutR. Under en period har det även funnits några engelskklingande elduppgifter, men de ska strykas. Fem olika elduppgifter kan bli rätt trubbigt och det är svårt att få dem att passa på alla slagfältets situationer. För att öka möjligheten till dynamiskt skjutande används också två elduppgifter för direktriktad eld, vid skjutning med indirekt eld, nämligen:

  • Eld mellan … och … T.ex. ”eld mellan stenen och granen”
  • Eld mot … T.ex. ”eld mot fältet”

Dessa två har inte ett definierat syfte på samma sätt som de andra fem utan anger endast var skjutning ska ske. Därför kompletteras de med ett syfte som den som ställer uppgiften formulerar fritt. Att komma ihåg för den som formulerar syftet till dessa elduppgifter är att syftet inte får vara samma som till någon av de övriga fem. I såna fall ska man välja någon av dem, för att det i så fall blir enklare då inget syfte behöver formuleras och förmedlas. Syftet måste också vara realistiskt. Man kan inte ge uppgiften ”Erik Johan eld mot dungen i syfte att skyttarna där ska bralla på sig och supa sig fulla för att döva ångesten”

Ett trick för att ytterligare öka flexibiliteten i tilldelande av elduppgifter är att ge ramar i form av tid, t.ex. ”Helge Johan nedhåller dungen från nu i tre minuter, nedhåller därefter…”

Begreppet ”inrikta” ska inte användas som en elduppgift, vilket många felaktigt gör. Att ge elduppgiften nedhåll som beredduppgift medför att skjutande förband inriktas av eldledningsgrupp och är rätt sätt för chef att styra det. t.ex. ”Filip Ludvig, nedhåller svackan, beredd nedhålla höjden” Inrikta från kompanichef är mikromanagement.

”Bekämpa” är inte heller en elduppgift. Begreppet kan vara en rapport som betyder att man skjutit mot något, men inte kunnat se vilken verkan man fått. Det kan också vara ett sätt att prata om att man tänkt skjuta mot något, men med en ännu icke specificerad ambition eller elduppgift. ”I senare skede ska fiendens artilleri bekämpas inom området…”

Bekämpningsmetoder

För att på ett ändamålsenligt sätt fördela resursen indirekt eld har det utarbetats tre olika metoder som styr upp hur och vem som nyttjar indirekt eld.

De tre metoderna är:

  • Skjutning från ledningsplats
  • Skjutning med eldtillstånd
  • Målbekämpning

Skjutning från ledningsplats används när den nivå –bataljon eller brigad- som själv är ägare till artilleriet väljer att använda detta för att ordna understöd. Metoden används när situationen kräver att understående förbands strid samordnas av högre chef. Då är det också nödvändigt att indirekt eld samordnas av högre chef. Metoden används också när chef vill behålla handlingsfrihet med sitt förband för indirekt eld. Ungefär samma tänkande som när man avdelar ett förband som reserv. Med denna metod kan man säga att det är förbandets ledningsplats som skjuter för att lösa elduppgifter den själv fastställt.

Skjutning med eldtillstånd används när lägre krav på samordning krävs, när bara ett underställt förband åt gången har behov av indirekt eld eller när chefen vill kraftsamla alla resurser för indirekt eld till ett av de underställda förbanden. Metoden innebär att underställd chef lånar artilleri av chefen för att lösa en överenskommen del av striden. Begränsningar för eldtillståndet ges t.ex. i form av händelser, tid eller ammunitionsmängd. Chefen med eldtillståndet tilldelar sin eldledare elduppgifter som löses inom ramen för eldtillståndet.

Målbekämpning används när chefen vill behålla handlingsfrihet med artilleriet, men ändå vill ge underställda förband möjlighet att använda indirekt eld. Målbekämpning har vissa likheter med eldtillstånd, så till vida att det är på underställd nivå som artillerielden används. Skillnaden är att här disponeras resursen indirekt eld under mycket kort tid. Vanligen endast för att kunna lösa en elduppgift åt gången. Ram för målbekämpning styrs upp i förbandens stående ordrar. Namnet på metoden kommer möjligvis av att man på tiden man disponerar indirekt eld endast hinner ”bekämpa ett mål”

Vad som är absolut förbjudet, av den enkla anledningen att det är helt fel, är att använda ”målbekämpa” som om det vore en elduppgift. ”Erik Johan målbekämpa skyttarna på höjden!” Fel, fel, fel! Det finns så klart inget definierat syfte, då det inte är en elduppgift och således ger inte ”målbekämpa” något stöd angående hur man ska skjuta. Om någon skulle ge en pluton stridsuppgiften ”kriga i linje ett” skulle den chefen bli idiotförklarad, då det inte finns någon stridsuppgift som heter ”kriga”.

Nu ska vi snäppa upp alla som använder begreppen fel! Måste jag skicka Elviskopiorna blir det inte roligt!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ibland skapar vi organisation som inte gör det enkelt för oss själva.

Är det något som gör det besvärligt för en förbandschef när det gäller att leda förbandet så är det om man har underställda förband med helt olika behov av t.ex. logistik, ledning och med stor geografisk spridning. Eller vad sägs om att ha huvuddelen av sitt förband 10-20 km bakom de stridande bataljonerna i huvudsakligen öppen terräng. Delar av det i höglänt terräng snett bakom de stridande bataljonerna och delar någonstans på djupet framför de stridande bataljonerna. Lycka till att leda, underhålla och planera den verksamheten.

Det är så det ser ut för en haubitsbataljon. Skjutande delar långt bak, radar i helt annan terräng och eldledningspluton långt fram.

arthur

Att ha dessa förband i samma organisation är rationellt när det gäller fredsutbildning. För att utbilda pjäs krävs eldledare och tvärt om. För att utbilda artillerilokaliseringsradar hör man redan på namnet att det krävs artilleri. Så det är en självklarhet att dessa ska utbildas på samma ställe. Finns nog ingen som vill ifrågasätta det, inte jag heller.

Men när förbandet ska lösa sina krigsuppgifter blir det bara konstigt. Ett skjutande förband är relativt enkelt att leda, då det uppträder ganska samlat. Det är samband till högre chef och stridande förband som kan vara lite svårare att få till. Men det är inte ett internt bataljonsproblem. Uppgifterna är väldigt enhetliga, för skjutande delar och dess underhållsorg. Eldledningsplutonen uppträder väldigt långt från bataljonstaben vilket medför sambandsproblem. Det är inte heller lämpligt att artbat, som ”ombud” för brigaden ger uppgifter till eldledningsplutonen. Lika lite som det vore lämpligt för stabs/granatkastarkompaniet på mekbataljon att ge order till egrupperna baserat på den stridsplan bataljonstaben förmedlat till kompaniet. Elden och de som leder den har en stark anknytning till stridsplanen. De som är tänkta att leda den ska därför finnas nära de som leder striden på motsvarande nivå. Egrupper vid mekbat finns vid de stridande kompanierna. Samma resonemang tillämpas på artillerilokaliseringsradar, det är brigaden som behöver samordna dess användning i stridsplanen.

Ser man inte bara till förmågan att leda eld och rörelse utan även till ett helhetsgrepp på underrättelser är det lika opraktiskt med sensorer på artbat. Sensorer finns på nivån ovanför brigad i form av t.ex. jägare och direkt under brigadstaben i form av spaningskompani. Utan samordning riskerar dessa resurser att hamna i knät på varandra i terrängen. Finns det dessutom ytterligare resurser för spaning i form av eldledare och radar, underlättas inte samordningen av att den måste genomföras via artilleribataljonens stab. Tendensen är att brigadstaben vill ta greppet om användningen av artilleriets sensorer, fast då utan att ha befälet. Rimligt vore att sensorkompaniet i artilleribataljonen istället lyder under brigadstaben.

Hur skulle då detta se ut? Jag tänker att sensorkompaniet skulle finnas i organisationen parallellt med brigadspaningskompaniet, direkt under brigadstab. Ett fristående uppträdande skulle säkert kräva en översyn av kompaniets organisation. Kanske skulle det behövas en parallell översyn av brigadspaningskompaniet, för bästa fördelning av underrättelseresurser. Kanske skulle de lösa olika uppgifter, organiserade som de ser ut idag. Kanske skulle de föras samman i en bataljonsorganisation. Fördelen med en sådan organisation skulle vara att risken för mikromanagement från brigadstab skulle minska om det finns en stab att ge uppgifter till. Nackdelen skulle vara att det ger dålig utväxling med två kompanier ledda av en stab i förhållande till antalet rader i PRIO.

archer

Jag är dock övertygad om att det vore mer ändamålsenligt för artilleribataljonen att renodlas till de resurser som krävs för att leverera ton efter ton av glödhett kapitalistiskt stål till målterrängen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar