Hur svårt är det egentligen att anmäla när man är anfallsberedd?

9040 snöyra

I armén avslutas ofta ordergivningar, både där chefen samlat sina underställda och ordergivning via radio med att den som givit ordern, ger uppmaningen ”anmäl anfallsberedd” (eller anmäl framryckningsberedd/understödsberedd/försvarsberedd beroende på vilken typ av order som givits). Uppmaningen innebär att man när man utifrån den givna ordern gjort sina förberedelser, ska komma ihåg att tala om att man är färdig att påbörja striden.

Det är en av mina käpphästar att vi ska sluta upp med det där tramset! Varför blir det en sådan djävulsk käpphäst av det finns det nog de som frågar sig. ”Det är väl bra att påminna om det?” Jag ska presentera två skäl till varför det inte är bra här.

För det första använder vi oss av, eller i alla fall påstår oss använda oss av uppdragstaktik i armén. D.v.s. att vi ger någon en uppgift och att den som fått uppgiften själv avgör hur uppgiften ska lösas. Visserligen inryms det i uppdragstaktik att styra detaljer, men bara då det behövs. För att agera uppdragstaktiskt krävs självständiga och flexibla chefer, som kan hantera komplexa situationer. Det måste också finnas en miljö fylld av förtroende mellan chefer. Förtroende t.ex. från högre chef till lägre chef för att lägre chef kommer välja ett sätt att lösa uppgiften som bär mot målet. I denna förtroendefyllda miljö börjar vi alltså med att klara ut för de som fått en ibland komplex uppgift, att de ska komma ihåg att anmäla när de är klara att påbörja lösande av uppgiften. Som att de vore kretiner och inte fattar att chefen behöver få veta när vi kan börja lösa uppgiften. Men tydligen den unika sorten kretiner som kan anförtros komplicerade uppgifter.

Mr Oppenheimer, ert uppdrag är att tillverka en atombomb, men glöm inte att du måste tala om när den är klar…

Hallå! Pricipiellt hål i huvudet! Att anmäla när man är klar att påbörja lösande av uppgift är en självklarhet, som inte ska nämnas. Dessutom ges ofta tilläggsinstruktioner som ”Jag vill att ni anmäler anfallsberedda snarast” Får inte varje militär veta redan vecka ett att all militär verksamhet alltid skall genomföras med högsta hastighet och att reservtiden ska tas ut i slutet? Chefen kanske är osäker på om ordergivningen varit oklar vad gäller tidsförhållanden, var tydligare då, eller ställ fler kontrollfrågor! ”Snarast” är hur som helst inte tydligare än att inte säga något alls”Jag kommenderar framåt klockan …” ger däremot en tydlig ram.

Den andra anledningen är det inte finns något som heter ”anmäl anfallsberedd”. Begreppet har visserligen lyckats smyga sig in på sid 90 i metodhandboken från 2007. Hur det gick till vete tusan. Det höll på att smyga sig in, i ett orderexempel, i förbandsreglemente pansarskytte grupp och pluton, men det hoppas jag att jag lyckades stoppa. Förhoppningsvis kan vi helt utplåna begreppet i kommande utgåvor av våra skrifter. Begreppet har uppstått när vi övat åtgärder vid kommandot ”förflyttning” Anledningen är att p.g.a. den stress vi har att komma framåt i utbildningen har stegringen varit för stor. För många nya moment för vagnsbesättningarna. För en skyttesoldat är minnesramsan på kommandot ”förflyttning!”, enligt MSR 3 ”Säkra, skydd, sikte, magasin, vapenkontroll, väska och verktyg” Sedan ger skyttesoldaten normalt klartecken till chefen. Utan att bli anmodad att göra det, kan noteras. Enklare att drilla i en skyttegrupp. I ett stridsfordon är det betydligt fler moment som besättningen utför. Både enskilt, tillsammans och uppstyrt av vagnchefen. Det som händer när man övar alla momenten i vagn är att fokus hamnar på att genomföra de praktiska momenten och så glömmer vagnchefen att anmäla att gruppen är klar. Övningsledaren eller plutonchefen tröttnar på att vänta och påminner på radion ”Erik Adam anmäl anfallsberedd!” och så anmäler grupperna att de är anfallsberedda. När det här hänt ett antal gånger tycker övningsledaren det är lika bra att ge påminnelsen som en del av ordern. Nästan direkt anpassar sig grupperna och anmäler inte längre att de är anfallsberedda om de inte fått ordern ”anmäl anfallsberedd” Jag har till och med blivit ifrågasatt när jag bara gett ”förflyttning!” ”Hur skulle vi veta att vi skulle anmäla anfallsberedd, när ingen sa det?” ”Ja hur fan skulle du kunna veta att chefen ville veta om han kunde starta anfallet han nyss gett order om… kom lite närmare så jag hör vad du säger, är du snäll… ” Vi har övat in ett passivt beteende. När detta har pågått i många år, utan åtgärd, tror folk att det är så man ger order. Folk som tror att det är så vi ger order, sätter sig plötsligt och skriver reglementen. Vi rättar ett fel genom att göra ett annat fel, istället för att bryta, utvärdera och göra om på rätt sätt. Att curla med en påminnelse om det självklara får övningen på rätt spår där och då, bryta och utvärdera tar längre tid. Men curlandet blir förödande på lång sikt.

Genom att stanna upp och analysera av detta enskilda ”begrepp” tycker jag att vi kan hitta en del generella principfel som vi gör i försvarsmakten.

Det pratas mycket om uppdragstaktik, men när det kommer till att genomföra det praktiskt är vi inne och petar i minsta lilla smådetalj. ”anmäl anfallsberedd” är ett litet symptom på en stor sjukdom, det är en anledning till att det blir en käpphäst att få bort onödiga kommandon.

Vi rättar fel, genom att göra andra fel. Istället för att ta oss an det som verkligen är fel, hittar vi på en ny bestämmelse som tacklar problemet som uppstår p.g.a. det första felet. Detta ger växande byråkrati i fredsverksamheten och krångligare metoder i kriget.

Vi tjänar tid på kort sikt genom att på curla och skjuter samtidigt oss själva i foten på lång sikt. Låt saker bli fel, bryt och utvärdera.

Rent konkret avseende order …

  • Använd aldrig ”anmäl anfallsberedd!
  • Avsluta istället ordergivning med att kommendera ”förflyttning!” och att mottagarna kvitterar sändningen. Eller bara kvittens av sändningen.
  • För att ge tidsram ge ett klockslag för när ”framåt” kommenderas, ange inte ”snarast”.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ibland blir man svag i tron

På väg ned på stan för att handla och slås plötsligt av orena tankar som skulle kunna få mig arkebuserad med luftvärnskanon om jag bodde i Nordkorea. Hur fan vet jag att det jag utbildar på är rätt, jag har exakt noll ”landskamper” i nationellt krig på mitt CV.

 
Tänk er det… Att jobba med något som man aldrig någonsin får göra på riktigt. Hur vet man då att man gör rätt?

 
Jag utbildar bl.a. i stridsteknik/taktik och tycker att jag vet hur det ska gå till. I vår verksamhet har vi möjlighet att jämföra med andra länders verksamhet. Vid jämförelse kan man komma fram till att mycket är likt, men lika gärna att vi gör precis tvärt om i samma situationer. Finns det då skäl att tvivla? Ja helt klart! Skulle nog vara rent av osunt att inte tvivla. De som vunnit ett krig tycker kanske på god grund att deras sätt är det rätta, borde vi lyssna mer på dem? Men å andra sidan hjälpte det inte Frankrike under andra världskriget att man varit på segrande sidan 20 år tidigare, i första världskriget. Har man inte krigat på 200 år så har man i alla fall inga erfarenheter (förutom stridstekniska fragment från strider i de utlandsmissioner Sverige deltagit i) att falla tillbaka på. Trots risken att man hamnar snett vid historiestudier använder vi det en hel del. Men vi får hoppas att kritiskt granskade och avvägda slutsatser kan vägleda mer än det vilseleder, oss som saknar egna erfarenheter. Något sorts stöd för vårt tänk behöver vi trots allt. Kanske.

 
Nåväl, trots allt finns det ändå en del som är mätbart, går att simulera eller är erfarenheter som är allmängiltiga och kan ge viss trygghet i att man gör rätt. Men bara en viss trygghet, simulatorstrid är inte riktig strid!

 
Den delen av tvivlen tycker jag ändå är hanterbara, kanske kan jag slippa möta luftvärnskanonen i gryningen.

 
Riktigt jobbigt blir det dock när man inser att det kanske inte ens går att genomföra det man tror är rätt. Men samtidigt konstaterar att vi fortsätter utbilda på samma sätt. Kanske för att man inte vet något annat sätt (eller att de alternativa idéerna mest är hjändött flum), av gammal hävd, eller för att vi önsketänker att det funkar.

 
Då slår tvivlet till som en hjärtinfarkt i mig. Tänk om brandkåren bara skulle ha möjlighet att ta med 10 liter vatten i varje brandbil. Men fortfarande skulle utbilda som om det vore 10 kubikmeter vatten i tanken. Om vatten inte vore en faktor att räkna med för brandsläckning, vore det tvunget för brandkåren, att lära sig släcka utan vatten. Konsekvenserna av att inte göra det skulle bli ödesdigra vid nästa brand.

 
Ett exempel: Vi har ett reglemente som förespråkar understöd av bataljons anfall med 2-4 artilleribataljoners eld. Om det är rätt antal vet vi inte säkert, men det finns skäl att tro att det inte är helt fel i alla fall. 2-4 bataljoner är omöjligt eftersom vi inte kan skrapa ihop den mängden artilleri i landet. Om det då inte går att anfalla med mindre understöd utan orimliga risker och vi anser detta vara sant. Borde vi då inte ändra på någon parameter i ekvationen. Mer artilleri eller ge tusan i att anfalla. Nejdå, vi kör på i samma riktning och tänker att vi ska släcka branden med 10 liter när det behövs. Kan det vara så att vi inte kan göra så mycket åt problemet och då blundar istället. Eller är det bara jag som inte ser den geniala planen, för att jag är för insnöad?

 
Men seriöst, även om vi hade 10 kubikmeter vatten, hur ska vi egentligen veta att vi använder det rätt när vi ska släcka? Vi har inte släckt en brand på över 200 år.

 
Kanske stärkt av mitt inre resonemang tränger jag undan tvivlen och funderar lite över vad som blir nästa bok jag ska lä… Ååå titta en rullskidåkare, ser kul ut….

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Panzer battles

panzer battles

Boken är skriven av Generalmajor F.W. Von Mellenthin och är hans berättelse om det han gjorde under andra världskriget.

 
Von Mellenthin har helt koncentrerat sig på det han gjorde i sin tjänst. Väldigt lite står att läsa om det han gjorde innan kriget och vid de tillfällen han var hemmavid under kriget. Författaren har lagt vikt vid att ta de erfarenheter han drog under kriget ett steg vidare och ge läsaren en lektion i taktik. Boken är följaktligen främst något för läsare med intresse för taktik kopplat mot praktiska händelser. Den ger mindre för den som vill läsa om någons personliga ”resa” genom kriget, eller för den som vill få en översiktlig bild över andra världskriget.

 
Von Mellenthin tjänstgjorde i Polen, Frankrike och på Balkan 1939/1940. I Nordafrika fram till juli 1942. Ryssland vid Stalingrad, Kursk, Dniepr, Ukraina, Polen fram till hösten 1944. Västfronten med bl.a. ett kort deltagande i slutfasen av Ardenneroffensiven. Han tjänstgjorde i princip uteslutande i stab och arbetade stundtals med flera av de kända befälhavarna, som Rommel och Balck. Man får en del intressant information om hur dessa chefer fungerade i sin roll, men också hur befälhavarna fungerade med varandra. Personkemi kan ibland påverka historiska skeenden förvånansvärt mycket.

 
Slagen beskrivs utifrån den nivå Von Mellenthin arbetade på. Slagen mot slutet på kriget tenderar att bli lite svårgreppbara då rör sig om armégruppsnivå. Jag tycker att avsnittet om ökenkriget och striderna från Stalingrad och fram till Kursk är mer greppbara, mest intressanta att följa och kanske kan ge de flesta lärdomarna. Utifrån ökenkriget förstår man mycket tydligt hur en mindre styrka genom att nyttja kraftsamling gång på gång kan bli lokalt överlägsen. Lika tydligt framgår hur kraftsplittring kan ödelägga en annars bra plan. Ökenkriget visar också exempel på hur snabb manöver kan leda till lokal överlägsenhet genom överraskning. vi ser också att även när inte överraskning uppnås kan snabb manöver i sig självt kan ge samma effekt, genom att fienden inte hinner vidta motåtgärder fast han ser vad som är på väg att hända. Några av de slutsatser som dras, kan dock inte förväntas vara giltiga i dagens krig.

 
Det finns 61 kartor i boken vilket gör att det är ovanligt bra bäddat för att man ska hänga med i skeendena på slagfältet. I de flesta fall är också kartorna synkade bra med texten. Används ett ortsnamn i texten finns det på kartan o.s.v. Det finns en obligatorisk bildbilaga på ett tiotal sidor i mitten. Boken är på 439 sidor i den utgåva jag läst och skrevs redan 1956, så Von Mellenthins minnen var relativt färska.

 
En klart lärorik och läsvärd bok, för er som vill förkovra er i taktik. Finns på Adlibris för 144 kr som pocket. Inget att vänta på skaffa den!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur mycket artilleri behöver vi egentligen?

Senaste tiden har jag uppsnappat flera diskussioner om artilleri, spekulationer angående den effekt de 24 ”norska” pjäserna skulle medföra. Frågor som hur många pjäser behöver vi egentligen? Hur många gånger bättre är en Archer än gamla pjäser o.s.v. Nu tycker jag det är dags att skriva något i ämnet(igen).

Vad har man artilleri till egentligen?

Illustrations showing a charge by soldiers of the Liverpool and Scottish regiments to recapture a trench taken by the Germans who took it by using flame-projectors to spray fire.     Date: August 14th 1915

För att kunna få en realistisk uppfattning om hur mycket artilleri som behövs måste man ha en uppfattning om vilka uppgifter som ska lösas. Artilleriets två huvuduppgifter är förenklat uttryckt:

Understödja de stridande förbanden med eld.

Bekämpa mål på ”djupet”.

Mellan dessa två finns ingen inbördes prioritering och däri ligger en del av problemet. De flesta är överens om att i vår valda doktrin är den viktigaste och dimensionerande uppgiften att understödja de stridande förbanden med eld. Konstigt nog ser vi ändå ofta ett tänk, både avseende teknik och taktik, som i praktiken mest gynnar användande av artilleri för bekämpning av mål på djupet. Dessa oklarheter bromsar utveckling av stridsteknik, reglementen och organisation. Att spreta i olika riktningar försvårar också tekniska frågor som hur vi ska utforma vapensystem och ”ammunitionsportfölj”

Anledningen till att understödjande eld är viktigast är att eld tillsammans med rörelse helt enkelt är grundläggande för all strid. Eld och rörelse kallas t.o.m. för stridens grunder. Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi strider med kombinerade vapen. D.v.s. verkan från flera olika vapensystem blir mer än summan av de enskilda vapensystemens verkan om vapensystemen ”kombineras”. Kombinationen av artilleriets eld och de stridande förbandens anfall eller försvar ger en högre effekt än att strida på en plats och skjuta på ett annat mål med artilleriet.  Att ge sig på mål som fi artilleri eller staber gör vi effektivast genom att med hjälp av understödjande indirekt eld nå genombrott och låta våra anfallsförband bekämpa dem. De som inte har det syssättet brukar gärna påpeka att en eldstöt väger ett drygt ton och har mycket högre verkan än direkt eld. Ja i absoluta mått kanske. Men jämförelsevis är direktriktad eld att betrakta som kirurgisk i sin precision. En enda 40 mm granat kan mycket väl ge samma effekt på målet som en hel eldstöt 15,5 cm spränggranater. Att bekämpa fientligt underhåll, staber och artilleri ger effekt på sikt, men det kommer att ge lägre effekt totalt på striden om bekämpning på djupet innebär att vi måste ge avkall på understöd till de stridande förbanden. Vilket är ett vägval nuvarande organisation med 24 pjäser ställer oss inför. Har vi har kapacitet att tillfredsställa behov av understöd blir dock möjlighet att bekämpa fienden på djupet för att kunna skapa flaskhalsar inom olika funktioner väldigt intressant. Helst vill vi kunna understödja strid och samtidigt bekämpa på djupet, T.ex. med spaningsförband eller drönare som leder elden.

Momentan verkan och elduthållighet – välj en! 

I Sverige betonar vi ofta -helt korrekt- vikten av att av att ha momentan eld i målet för att uppnå verkan. (läs mer om det i mitt blogginlägg om bankorrigerande tändrör) Men vårt sätt att nå detta har helt fastnat i att ha en hög eldhastighet eller förmåga att skjuta flera granater med olika bana som når målet samtidigt. (Multiple round simultaneous impact, förkortas MRSI) I andra länder tror jag inte alls man resonerar så. Där skjuter man istället med fler pjäser för att få denna effekt och ser inte problemet. M.h.t att vi inte har råd att ha många pjäser kan man till del förstå att resonemanget hamnar där det gör. Tyvärr för vi inte resonemanget i botten, då hade vi sett baksidan av det. En pjäs som t.ex. kan skjuta fyra skott på samma tid som en annan skjuter ett skott, kommer att bli mycket mer komplex och dyr. Fokuset på hög tekniknivå är sannolikt också en av anledningarna till att vi inte har råd med fler pjäser. Den viktigaste konsekvensen -som man helt tycks glömma- av att enskild pjäs skjuter många gånger fler skott för att nå den verkan vi vill ha momentant är att ammunitionen vid pjäsen tar slut många gånger snabbare. Ska vi då kunna ha fortsatt understöd krävs en annan pjäs som tar över lösandet av uppgiften, när den första måste fylla på ny ammunition. Ska de få pjäser vi har dessutom behöva arbeta växelvis på det sättet, måste teoretiskt eldhastigheten dubblas för att kunna upprätthålla samma momentana verkan. Följden blir ännu tätare omladdningar, mer växelvis i en ohållbar karusell. Ekvationen går inte ihop

Hur ser det ut om vi tittar på Archer avseende detta. Den har en lägre eldhastighet än våra äldre pjäser och kan därför inte momentant göra det jobb som flera äldre pjäser gjorde. Den har bara med sig 21 skott. Mycket mindre än de äldre pjäserna. Bristerna i elduthållighet är ett mycket allvarligt problem, som nästan ingen talar om. Medförd ammunition räcker ofta inte ens till att understödja anfall över ett terrängavsnitt eller för att ta ett anfallsmål. Problemet är att det inte går att stanna och övergå till försvar mitt i ett anfall, när pjäserna behöver fyllas, utan att initiativet förloras. Anfaller man utan möjlighet till understöd har det självfallet sina risker också. Lösningen på problemet med elduthållighet är ofta att skjuta växelvis, vilket leder till en verkan som kan beskrivas som att skita och hålla för. Fyra eller åtta pjäser skjuter åt gången, när vi vet att det krävs 24-48. Det duger inte. Att vi ens diskuterar sådant är rena dumheterna. Enda lösningen är att skjuta med fler pjäser.

Fördelen med Archer är att den grupperar väldigt snabbt och relativt snabbt kan fylla på ammunition. Men icke desto mindre menar jag att alla resonemang som går ut på att en Archer-pjäs kan leverera lika mycket understöd som flera äldre pjäser är rent nonsens. Längre räckvidd ger mer flexibilitet i gruppering, men det förändrar inte behovet av mängden eld och det är det som är problemet. Archer har tack vare sitt goda skydd, goda rörlighet och långa räckvidd egenskaper som gör den mer lämplig för att bekämpa mål på djupet och överleva artilleridueller än att understödja markstrid. För det ändamålet hade en enklare pjäs varit att föredra.

Hur mycket artilleri behövs för att understödja striden?

Reglementen föreskriver att bataljons anfall understöds med två till fyra artilleribataljoner, delvis beroende på i vilken terräng striden förs.

En fråga som brukar förekomma runt detta är om vi verkligen kan säga att det behövs understöd av fyra bataljoner då vi faktiskt inte har fler än två. Ja självklart kan vi det! En taktisk realitet förändras inte av att försvarsmakten är för fattig för att ha mer än 24 artilleripjäser. Skulle vi ha ett annat synsätt kommer ett tänk som inte är realistiskt ganska snart bli en taktisk ”sanning”

Det är helt enkelt så att med hänsyn till tillgänglig verkan både momentant och över tid, jämfört med hur mycket eld som behövs för att ge ett rimligt understöd, så blir två till fyra bataljoner ett minimum. Läggs dessutom ett artilleribekämpningshot på, som gör att artilleriet måste omgruppera under själva anfallet för att undgå bekämpning, ökar självfallet behovet av skjutande förband. För att ha någorlunda kontinuerligt understöd med fyra bataljoner kommer det då krävas att man har tillgång till minst sex bataljoner. Jämför man med de krigserfarna ryssarna så använder de ytterligare ca 50% artilleri för lösa understöd. De understödjande förbanden behöver alla vara grupperade så att de når det tänkta anfallsområdet utan att skjuta mer än 2/3 av max skjutavstånd. Vilket med automatik ger begränsningar i att med kort tidsperspektiv kunna understödja strid i ett annat område. När vi understödjer en bataljons anfall bör de andra bataljonerna på brigaden och vår andra brigad inte anfalla samtidigt.

Vill man utöver understöd av strid kunna bekämpa på djupet krävs ytterligare minst en bataljon. För att lösa de uppgifterna kan raketartilleri vara aktuellt.

Jag landar alltså i att ett minsta antal pjäser är 84 st. Alla inser att det inte är möjligt att ha så mycket artilleri i vår anorektiska försvarsmakt. Det skulle ske på bekostnad av andra förband och förmågor o.s.v. Det är inte det som är poängen. Man ska mer se det som ett sätt att förmedla att nedrustning av försvarsmakten har medfört att många funktioner gått under ”kritisk massa” i volym för när det faktiskt är möjligt att lösa tilldelade uppgifter på ett bra sätt. Det är också tänkt att ge perspektiv och på sikt slippa tröttsamma situationer som när anfall understöds av fyra pjäser och det finns de som tycker det är tillräckligt.

En sak till…

Begreppet ”långräckviddiga bekämpningssystem ” är någon sorts militärt modeuttryck som sprider sig som ett virus. Mig veterligen finns ingen fastställd definition, vilket det lämpligen bör finnas om man slänger sig med detta som ett begrepp. Det är skillnad på att formulera sig ”ett bekämpningssystem med lång räckvidd” eller ”långräckviddigt bekämpningssytem” Det första är beskrivande och det senare ger mer intrycket av att vara ett definierat begrepp. Det ger intryck av att vara ett samlingsbegrepp för vapensystem som eldrörsartilleri, raketartilleri, markrobotar, kryssningsrobotar. Kanske drönare och dödsstjärnor också. I mig kryper det när man slänger sig med ett begrepp som har tveksam eller ingen definition. Vad gäller användande av begreppet för att beskriva svensk förmåga säger jag avbryt! Vi har artilleri, punkt! Då blir det fullständigt meningslöst att använda ett allmänt samlingsbegrepp.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Tabata, vad är det egentligen? Antagligen inte det du tror!

Googlar man Tabata får man en massa träffar om hur man ska maxa formen från diverse träningssajter, hälsotidninger, tv-kanaler, PT m.m. Den gemensamma nämnaren för träningsuppläggen är 20 sek arbete, 10 sek vila och så upprepas detta åtta gånger. Total tid fyra minuter. Ett exempel på övning som man ser i Tabatasammanhang är plankan. Budskapet som prånglas ut med full kraft av är att denna typ av träning kan ersätta en timmes jogging t.ex.

Kan den det? Både ja och nej blir svaret. Det beror på om det verkligen är Tabata man håller på med. Så vad är då Tabata?

1996 gjordes en studie, som bl.a. Prof Izumi Tabata var med och höll i. Det man studerade var hur lågintensiv träning respektive högintensiv intermittent träning påverkade VO2max och anaerob kapacitet.

Den lågintensiva träningen bedrevs som konstant arbete på 70 % av VO2max i en timme, fem dagar i veckan, i sex veckor. Resultatet var att VO2max ökade från 53 till 58 ml/kg/min. Anaerob kapacitet ökade inte nämnvärt.

Den andra träningen bedrevs som arbete på mekaniskt bromsad ergometercykel 20 sek 7 eller 8 ggr med 10 sek vila mellan, på 170 % av VO2max. Fem dagar i veckan, i sex veckor. Resultatet var att VO2max ökade från 48 till 55 ml/kg/min och att anaerob kapacitet ökade med 28 %.

Sammanfattningsvis gav alltså intervallträningen en något högre ökning av VO2max och en klar förbättring i arbetskapacitet utan syre. När man ser resultaten blir det också lätt att förstå varför man drar slutsatsen att fyra minuter Tabata kan ersätta en timme lågintensiv träning.

Är det verkligen så enkelt att om man genomför det som efter studien blivit uppkallat efter Tabata, så blir man en uthållighetsninja?

Ja om det faktiskt är ”Tabata” man utför. Högintensiv träning är dokumenterat bra!

I studien utfördes alltså ett arbete på cykel och på extrema 170 % av VO2max. Det är så pass extremt att väldigt få ens klarar att genomföra 8 x 20 sek arbete. I studien ska några ha plockats bort, då de föll under en viss kadens på cykeln. Det kan vara svårt att föreställa sig vad 170 % av VO2max innebär, men jag ska försöka beskriva det. VO2max är den maximala mängd arbete som kan utföras med hjälp av kolhydrat och fett som energisubstrat, vilket då kräver syre och kommer leda till att maxpuls uppnås. Syresättningen är gränssättande. Ska man jobba hårdare får man använda mjölksyrasystemet och nedbrytning av kreatinfosfat som energisubstrat. Man jobbar då anaerobt. De flesta känner till att detta inte går under någon längre tid. Kreatinfosfatet är slut redan efter några sekunder och när mjölksyrakoncentrationen stiger i blodet blir man stum. Men med hjälp av anaerobt arbete kan man alltså utföra ett totalt arbete som är mycket större än arbetet som utförs vid VO2max och detta kan då uttryckas som en procentsats av VO2max. Om man på en testcykel kör sitt absoluta max under 30 sek så sägs det motsvara någonstans runt 250 % av VO2max. En superspurtare som André Greipel syns på videoklipp dra 1300 W under 30 sek. Jag som är usel på cykel i förhållande till mitt testvärde klarar kanske ca 450 W under samma tid. 450 W klarar en bra tempoåkare att hålla som snitt under en timme! 170 % är då något mindre, men upplevs som nästintill lika tufft. För att ta reda på vilken fart som motsvarar 100 % på löpbandet(vVO2max), förutsatt att man känner till sin maxpuls, kan man göra så här.

Spring på en viss fart som ger puls över 120, notera puls och fart, när pulsen inte längre ökar. Öka någon/några km/h notera puls och fart på samma sätt och upprepa detta totalt tre gånger. Inget av de tre arbetena får ske ovanför mjölksyratröskeln. Sätt in dina värden i ett diagram med axlarna puls (bpm) och fart (km/h). Du får då tre prickar. Förbind prickarna med ett streck, strecket kommer att bli i princip rakt då pulsen ökar konstant i proportion till arbetet. Förläng linjen tills den korsar din maxpuls och läs av vilken fart det motsvarar. Tänk på hur sjukt jobbig den löpningen är jämfört med plankan, men slå bort ångesten, du kanske klarar det.

170 % av VO2max är helt absurt jobbigt! Är det någon som tror att man kan passera sin maxpuls genom att göra övningar som plankan, squat, stepup eller armhävningar? Svaret är enkelt. Glöm det, inte ens nära! Man kan bli supertrött och uppleva att man flåsar, men det är muskeltrötthet och hög mjölksyrakoncentration som till stor del bidrar till den upplevelsen. Om jag går all in på frivändningar – en riktig pulshöjare till styrkeövning- orkar jag snitta ca 225 W i några set om 20 sek. Jag skulle behöva snitta en bit över 300 W för att komma upp i ”Tabata-intensitet” Inte jättelångt borta att klara ett set, men 8 är oändligt mycket värre. Tror någon att man klarar att göra flera cykler om 8 x 20 sek arbete under ett pass? Glöm det, då har man inte kört hårt nog.

Det är helt enkelt så att det som Tabata studerade var konditionsträning inte styrketräning. Så länge man håller sig till konditionsträning och klarar att uppnå den intensitet som krävs tränar man Tabata. Förbättringar sker främst avseende förmåga att transportera syre till musklerna och förmåga att jobba utan syretillförsel.

Det som många försöker sälja som Tabata är att man kan ta vilken tramsövning som helst, köra den i 20 sek, vila 10 sek, upprepa 8 ggr och det ska då göra en mer vältränad än om man joggar en timme. Plankan eller situps blir säkert skitjobbigt efter fyra minuter, men den önskade effekten uteblir garanterat.

Det är absolut inget fel på att köra jobbig cirkelträning med olika styrkeövningar och viss effekt avseende kondition får man, men det är en helt annan sak än Tabata eller HIT man övar då. Jag tycker det är oroväckande när många tror att de hittat en genväg till bra flås och får bra hjälp i att lura sig själva av de som vill sälja produkter och tjänster.

Den 4/11 var en professor Westerblad på TV4 och pratade om högintensiv träning och uthållighet. Han pratar hela tiden om ”arbete” ”uthållighet” och ”uthållighetsträning” Men TV4 visar bilder på två personer som utför en övning med en sorts dynamisk planka och sedan situps. De orkar till och med le och prata. Detta är vilseledande, men jag tror inte TV4 vet bättre. Länken till klippet finns här nedan.

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/d%C3%A4rf%C3%B6r-%C3%A4r-h%C3%B6gintensiv-tr%C3%A4ning-effektivt-3217956

Idag 9/11 har TV4 en uppföljare där Jihde kör cirkelträning med någon PT. Övningar som leder till hög puls och muskeltrötthet i en jobbig blandning, bra på många sätt, men tyvärr inte tillräckligt intensivt för att kunna ersätta en timmes träning med 3-4 minuter träning.

Man gör här bäst i att skilja på konditionsträning och styrke/cirkelträning. Vill man träna HIT eller Tabata eller som det också kallas, supramaximala intervaller, gäller löpning, skidor, cykel, roddmaskin, stakmaskin eller liknande. Har man benägenhet att dra på sig mycket mjölksyra, -som jag på cykel- får man testa något annat, för då kommer man inte upp till nog hög belastning.

Vill man bli allmänt tränad, få konditionsträning – utan ninjagenvägar – och träna uthållighetsstyrka, kan man köra cirkelträning, kettlebells, bodypump, crossfit m.m.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Myten om höghastighetsvapen.

Väldigt många har hört den. Säkert varenda en som gjort lumpen har hört den i en eller annan form. Hur vapen som skjuter projektiler över en viss hastighet, -ofta 1000 m/s- skulle vara höghastighetsvapen. Att AK5 skulle vara ett höghastighetsvapen. Att de är förbjudna. Att kulan kan slå av en arm även vid miss och gud vet allt. Det är så djupt rotat att man ofta får höra kollegor svänga sig med begreppet i utbildning. Men vad är sant då?

Inte mycket påstår jag. Kommer tyvärr inte kunna leda allt jag tänker påstå i bevis. Delar av det jag bygger resonemanget på kommer från en artikel i FOA-tidningen om ”vapentraumtologi”, som jag tyvärr inte har kvar. Ja det finns tonåringar som prenumererar på FOA-tidningen. Läs, ta en nypa salt och bilda er en egen uppfattning.

Vi börjar med att gå bakåt i tiden. Under andra världskriget användes M1 Garand som med kalibern 30-06 eller 7,62 x63. Den sköt en 9,8 g kula i ca 855 m/s. 1959 infördes i USA M14 som sköt en 9,75 g tung kula, i kaliber 308 winchester eller 7,62 x 51 med utgångshastighet (V0) 840 m/s. I USA rådde oenighet angående vapen och ammunition. Men jag lämnar det och konstaterar att det bara några år senare, i början på 60-talet var det dags för M16 att träda i tjänst parallellt med M14. Med M16 och .223 remington eller 5,56 x 45 som den heter i Sverige, kunde soldaterna få med sig mer ammunition och hade ett vapen som gick bra att kontrollera under automateld. Ammunitionen som användes var M193. Kulan vägde 3,63 g och hade V0 på nästan precis 1000 m/s, skjuten genom den 20 tum långa pipan på M16. Räffelstigningen, (vilket är ett mått på hur långt i pipan kulan behöver färdas innan den roterat ett varv) var till en början 14 tum. Ändrades senare till 12 tum för M16 och M16A1. Högre räffelstigning ger mer rotation och därmed stabilare kula. Ganska snabbt konstaterades att kulan i M193 förorsakade stora skador.

556mm_M193_ball

När det kom ut att M16 orsakade stora skador, var det lätt att titta på prestandasiffror och se att V0 var 1000 m/s jämfört med ca 850 m/s på föregångarna. Stor skillnad och vips så mållåste man på det och drog slutsatsen att det måste vara hastigheten som förorsakade de svåra skadorna. Populistisk press och fredsrörelse basunerade sedan ut detta och begreppet ”höghastighetsvapen” föddes. M.h.t hur det såg ut i slutet på 60-talet med tretton fredsivrande hippies på dussinet och att det var ytterst politiskt korrekt att fördöma Vietnamkriget, så är det inte konstigt att ett begrepp som pekade på hur orättfärdigt och hemskt kriget var, fick fotfäste. Rejält fotfäste, eftersom vi ser det överallt än idag. Tyvärr har jag inte koll på exakt när och hur begreppet först uppstod.

Vad var det om inte hastigheten som förorsakade skadorna då?

Kulan till M193 tumlade och splittrades vid träff. Anledningarna till detta var till del att 14 och 12 tums räffelstigning inte gav en tillräcklig stabilisering av kulan. Vilket också förvärras av att en liten 3,63 g kula påverkas mer av kvistar och löv än vad en 9,75 g kula gör. Men det kanske främsta skälet var att kulan inte höll ihop vid träff och här spelar så klart hastigheten en roll. Men det är inte hastigheten i sig som efter ett visst gränsvärde plötsligt börjar ge jättestora skador. En kula som rör sig i 600 m/s och tränger in utan att tumla kommer också att ge upphov till skador på vävnaden runt sårkanalen, en viss kavitet och skicka en stötvåg genom kroppen som kan orsaka skador där man inte är träffad. En 7,62 kula som är instabil och går sönder vid träff kommer ge samma skador som M193. Högre hastighet gör det värre, men det är också en fråga om att avge energi. Jaktammunition löser detta genom att expandera kontrollerat, men fortfarande i en bit. Helst ska kulan stanna i målet och därmed avge 100 % rörelseenergi. Sådana kulor är förbjudna i krig. Den tumlande och sönderfallande M193-kulan gav alltså samma effekter som förbjudna kulor gör trots att den vid jämförelse med en kula i 7,62 x51 bara har drygt halva rörelseenergin.

Norma Swift A frame 700 m per sek

Hur har man kommit runt detta?

Från M16A2 och framåt har man ändrat till sju tums räffelstigning, vilket stabiliserar kulan bättre. Ammunition är också utbytt. Den nya standardammunitionen är belgiska SS109 eller M855 och den kräver också högre räffelstigning än M193. Kulan väger nu 4,02 g är 23 mm lång jämfört med M193-kulans längd på 19,3 mm. Utgångshastigheten är 930 m/s med 20 tums pipa och i den kortare M4 ska den vara runt 880 m/s. Vi har i princip samma ammunition med 4 g kula och V0 på 930 m/s i AK5. I AK5C med kortare pipa är V0 855 m/s. Kulan är nu stabilare i både luften och i målet och ska framför allt inte gå sönder på samma sätt. Men det innebär så klart inte att det är någon sorts hälsokur att få ett 5,56 mm hål rakt genom kroppen. Stora vävnadskador och tryckstötar som fortplantar sig genom kroppen kommer att uppstå.

556mm_M855_ball

Så var det det här med vilka skador man kan få om kulan bara passerar tätt inpå?

En vanlig 3,6 grams jaktmatch har V0 på 990 m/s, vilket medför en mynningsenergi (E0) på 1765 J efter 100 m återstår 835 m/s och 1255 J. Detta innebär att 510 J överförs i luften genom friktion. För enkelhetens skull antar jag att överföringen är linjär med 5,1 J per meter kulan färdas. Det kommer vara mer närmare mynningen och mindre ju längre ut man kommer i banan. Passagen av t.ex. en underarm blir ca 0,1 m lång. Under den sträckan överför kulan 0,51 J till luften. Grovt räknat antar jag att hälften av energin rör sig bort från och hälften mot underarmen. Jag antar dessutom, ytterst generöst, att 100 % av energin som går i rätt riktning överförs genom luften direkt mot armen. Det innebär det att man får ett slag med 0,255 J. Detta motsvarar att ett föremål på 20,4 g slår mot armen med 5 m/s. I själva verket får man nog räkna med att max hälften av den energin överförs till huden. Någon som tror att det ger upphov till hemska skador, eller ens blåmärken. Testa gärna hemma. Ta en dryg tredjedels kexchoklad, snärta med ett handledskast , likt en frisbee mot kompisens arm. Försök att träffa med ena hörnet för att tillfoga maximal skada. Använd skyddsglasögon för säkerhets skull om kompisen siktar dåligt.

Jag synar att en finkalibrig kula kan orsaka skador när den passerar nära. Det är bara trams.
Oavsett om modernare vapen och ammunition ger mer ”normala” skador, så är nog begreppet ”höghastighetsvapen” här för att stanna fast det inte finns något som är definierat som höghastighetsvapen.
Tycker det också är ett bra exempel på den flockmentalitet vi människor ofta hamnar i. Bara någon bullrar ut det ”rätta” budskapet nog högt så följer andra okritiskt med. Är det nog många i fårskocken så kan de till och med skapa vedertagna fakta av något som bara är svammel. Det ser vi hända i Sverige dagligen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bankorrigerande tändrör, behöver vi sådana och av vilken anledning i så fall?

    tändrör

Låt oss tillsammans göra en skjutteknisk och stridsteknisk titt på vilken förmåga de tillför.

Det är ett känt problem att det har svårt att nå tillräcklig verkan vid skjutning. Delvis p.g.a. en kombination av fullt naturlig egenspridning på pjäs och ammunition. Men också för att vi sällan –hypotetiskt – skjuter med tillräckligt antal pjäser. Man prioriterar att många ska kunna skjuta samtidigt, med det minimala antalet pjäser vi har, eller rättare sagt kommer att ha. För att lösa eller minska problemet som egenspridning skapar tittar man på anskaffning av bankorrigerande tändrör. De kan bromsa, eller i vissa fall även ”styra” granaterna så spridningen minskar dramatiskt. Men till ett rätt dramatiskt pris också. Den andra vägen att gå är att skaffa fler artilleripjäser och bara skjuta många fler granater för att nå önskad verkan. För att motivera inköp av bankorrigerande tändrör, som alltså är ganska till extremt dyra har jag hört tre huvudsakliga argument. Kommer dessa argument leda oss rätt i valet av rör? Finns det andra argument?

Argumenten

  1. Vi kommer kunna skjuta färre granater och lösa uppgiften, eftersom vi träffar bättre.
  2. Det går att bekämpa enskilda mål inom en traditionell verkansyta.
  3. Det går -förenklat beskrivet- till och med att kunna samla elden till en punkt, för att sedan själv i princip kunna bestämma hur verkansområdet ska se ut. 

Vi tar oss en titt på hur förenliga våra tekniska begränsningar, förfaringssätt vid skjutning och stridsteknik är med de tre argumenten ovan.

Kommer vi kunna skjuta färre granater om vi har bankorrigerande rör och ändå lösa uppgiften?

Vi tar det från grunden, häng med. Eldmoment är det antal granater som man efter omfattande provskjutningar kommit fram till krävs för att förorsaka 50 % förluster på oskyddad trupp, inom ytan 100 x 100 m, i öppen terräng. För 15,5 cm krävs 18 granater i ett eldmoment. Om målet har skyddsväst, är nedgrävt, bepansrat, eller terrängen erbjuder skydd ökar antalet granater för att åstadkomma samma sak och det ökar fort. Nöjer vi oss å andra sidan med att nedhålla målet kan vi skjuta mindre antal granater. En allmänt vedertagen sanning är att elden i eldmomentet måste finnas i målet inom 10 sekunder. Eftersom målet tar skydd eller flyttar sig nedgår verkan till endast 30 % för eld som når målet efter 10 sek. De två ovanstående faktorerna ligger till grund för beräkningar av hur vi ska skjuta för att nå verkan. Med hänsyn till Archers tekniska eldhastighet krävs i bästa fall 9 och i sämsta fall 18 pjäser för att skjuta 18 granater inom 10 sek. Detta beror på vilken kombination av laddningar som används i skjutningen. Med hänsyn till pjäsernas egenspridning kommer dock inte 18 granater att landa inom de avsedda 100 x 100 m, även om måluttaget som eldledaren gjort är perfekt. På avståndet 15 km t.ex. krävs 46 granater för att träffa med 18. Blir skjutavståndet längre än de 15 km jag räknat på, ökar självfallet behovet av granater och ökningen är mer än linjär. Med egenspridning och eldhastighets sammanslagna påverkan skulle alltså 23 eller 46 pjäser behövas för att med ett eldmoment nedkämpa, det enkla målet oskyddad trupp i öppen terräng. Betänk också att vi kanske måste dubbla ammunitionsmängden om truppen har skyddsvästar (92 granater) och dubbla igen med hänsyn till att inte 92 granater kan skjutas inom 10 sekunder. Verkan blir 30 % efter 10 sek(184 granater) Detta gäller även om vi skulle nyttja eldhastigheten vi får vid skjutning med alla våra 24 pjäser. Det är inte praktiskt rimligt att skjuta så mycket som faktiskt behövs, så resonemanget är nu bara teoretiskt. Var och en bör nu förstå att det inte är läge att hålla på och fjanta med ett haubitskompani om 4 pjäser, om vi faktiskt vill ha ihjäl någon fiende.

PGK på granater

För att komma åt problemet med spridningen kan vi då ta till bankorrigerande tändrör. Det är möjligt att på 15 km få ned spridningen till väl inom 100 x 100 m. Då räcker det i exemplet ovan med 18 granater mot oskyddad trupp, 36 mot trupp med skyddsväst, vilket i sin tur med automatik innebär ytterligare en dubbling till 72 granater om vi skjuter med mindre än 18 pjäser, eftersom det då tar mer än 10 sek. 72 istället för 184 granater alltså. Det kommer med största sannolikhet inte bli billigare med 72 bankorrigerade granater jämfört med 184 vanliga, då rören är så dyra. Men chansen till verkan ökar avsevärt, eftersom vi kommer få mer momentan eld som ligger i målet. Säkerhetsavstånden kan också kortas. Normalt, med vanliga granater och rör skjuter man dock sällan mer än 48 granater åt gången, även om det är ett mål som teoretiskt kräver avsevärt större mängder eld. Det blir inte stridsekonomiskt rimligt eftersom verkan nedgår så kraftigt efter 10 sekunder. Man utvärderar istället verkan, kanske flyttar elden och skjuter eventuellt igen. Alltså kommer vi inte ens med bankorrigerade granater skjuta så mycket som egentligen krävs för att nå avsedd verkan mot ett så enkelt mål som trupp med skyddsväst i öppen terräng. Det som händer är alltså inte att vi kan skjuta mindre antal granater och uppnå den verkan vi eftersträvar, när vi har bankorrigerande tändrör, jämfört med vanliga granater. Vi måste skjuta samma antal som vi i praktiken gjort tidigare, men vi får bättre verkan med de granater vi skjuter.

Motivet att färre granater behövs, påstår jag, är bara för att man ska kunna motivera inköp med ekonomiska argument, som ofta är kraftfulla i allt från rymdfärder till skola. Ett sådant argument leder så klart till att färre granater köps. Vi har själva sagt till de som håller i pengarna att färre behövs. Vips så har vi skjutit oss i foten med egna argument och kan inte lösa uppgiften. Kvar återstår då att försöka ändra skjutmetoder för att komma runt problemet, men tyvärr för oss så kommer man inte runt fysikens lagar med vare sig ändrade skjutmetoder eller önsketänkande.

 

Bekämpa enskilda mål inom en verkansyta.

Varför vill man göra det? Jag är inte helt säker på att jag fattat vad det ligger för tankar bakom. Skulle man skjuta några granater på varje soldat i målet, med flera olika riktpunkter? Hur ska man mäta in det målet under fältmässiga förhållanden? Det är nog svårare än att få dit granaterna. Vill man skjuta med minsta möjliga verkansyta, för att koncentrera elden på ett litet mål, så kommenderas eldbredd noll. Inget nytt och det förfarandet kommer ge ännu högre koncentration av eld med bankorrigerande tändrör. Men det kommer också att öka risken för att man missar helt beroende på felmarginal i inmätning av mål. När man pratar om ett litet mål i artillerisammanhang kan det vara värt att nämna att det är just 100 x 100 m eller mindre. Med andra ord är det fortfarande rätt stora mål, jämfört med de man bekämpar med andra vapensystem. Artilleri är och ska förbli ett ytvapen i första hand, anser vi som vill bli understödda av artilleri. De få gånger något ska bekämpas med extrem precision används den extremt dyra Excalibur-granaten. Då jag inte ser en enda tillämpning för detta argument avfärdar jag det rakt av.

Bestämma form och storlek på verkansområdet.

Vad ligger bakom det här med att själv kunna bestämma storlek och form på verkansområdet? Det är inte uttalat på det sättet, utan mer som att en jämförelse mellan olika typer av bankorrigerande tändrör, där de mest avancerade rören föredras och annat beskrivs som ”suboptimering”. Är det så enkelt att vi ska ha det bästa som finns på marknaden, för att ge oss största möjliga handlingsfrihet vad gäller form på och effekt i verkansområdet?

Vi börjar här med en enklare jämförelse mellan de olika rörens funktion. Den enklaste formen av rör arbetar endast i dimensionen längd (1-D) t.ex. röret Spacido. Spacido spridning

Vid avfyring mäts utgångshastigheten (V0) med radar. V0-värdet ligger till grund för en beräkning av var granaten kommer träffa i förhållande till det tänkta målet. Luftbromsar fälls ut ur röret och bromsar så mycket som krävs för att granaten ska hamna rätt i längd. I sida sker ingen korrigering. Enligt uppgifter minskar behovet av granater till en fjärdedel, jämfört med behovet av helt ostyrda granater. Förenklat en fjärdedel av längdspridningen m.a.o. Ett annat rör som verkar i en dimension är European correcting fuze (ECF). ECF tar hjälp av gps istället för V0 för att förutse hur träffen kommer att bli i förhållande till målet. Sedan bromsas granaten utifrån vad den gps-assisterade kristallkulan har förutspått. Teoretiskt ger det möjlighet att jämfört med Spacido, även ta hänsyn till vind i längsled, då man jämför deltat mellan positioner längs del av banan istället för att bara göra en förutsägelse utifrån V0. Detta ger teoretiskt bättre precision med ECF. Gps ger också en svaghet, då det kan störas. Nästa steg representeras av röret PGK med amerikansk beteckning (X)M1156.

ATK

Det korrigerar i längd och sida (2-D) Bromsar i längd och styr med hjälp av fenor i sida. Det blir i princip en ”budget-Excalibur” PGK har en Circular error probable (CEP), i svensk terminologi (R50) på 50m, på skjutavstånd upp till 30 km. Enligt uppgift kommer CEP krympa till 30 m, genom pågående utveckling -jämför med Excalibur som har CEP under 10 m, ut till drygt 50 km-. Tillverkaren anger CEP för vanlig ammunition (m549A1 skjuten med M-109) till ca 267 m på 30 km avstånd. Vanlig ammunition har dock inte spridning som skall anges i CEP, utan i sidspridning (B50) och längdspridning (L50). Längdspridningen är mycket större än sidspridningen beroende på att det finns fler inflytelser som påverkar i längsled. CEP är inte ett relevant sätt att beskriva spridning på vanlig artam, men lägligt nog för den som säljer produkten får man intrycket av att PGK minskar spridningen i sida mer än den verkligen gör. Siffran 267 motsvarar längdspridningen, sidspridningen (B50) lär vara i storleksordningen 40 m, inte 267 m, för ostyrd granat på de angivna 30 km (jmfr 77B Bfl, lng 9 @ 27 km = B50 33 m). I så fall är alltså CEP 50m inte ens en förbättring i sida. Ändå sammantaget en imponerande förbättring man åstadkommer med endast ett nytt tändrör.

PGK spridning

Tittar man bara utifrån en teknisk aspekt så är jag beredd att hålla med om att vi ska satsa på någon form av 2-D rör, då det ger bäst resultat i målet. Men tråkigt nog måste vi nog titta på priset lite också. Kostnaderna för de olika rören är svårt att hitta något entydigt svar på. En siffra som figurerar för PGK anger ca 110000 kr. Nästintill som en pvrb m.a.o. Det billigaste, Spacido kostar kanske 25-30% av vad PGK gör, men ta den uppgiften med lite salt. Utvecklingen går framåt och precis som för Excalibur kan de generellt komma att sjunka något. Men det kommer fortfarande vara dyra prylar och med stor skillnad mellan dyraste och billigaste. Speciellt om vi tänker att det ska skjutas eldstötar av dem sticker kostnaden ut. Gör ett litet tankeexperiment och jämför med pvrb. Tänk er att man skulle skjuta 24 st i ett samtidigt eldöppnande, eldreglera och sedan skjuta 24 st till, igen, igen och igen. Det är så artilleri används. Tanken på att använda pvrbsystem på det sättet blir lätt bizarrt. När jag utgår från min tidigare slutsats, att bankorrigerande rör inte medger en mindre aminsats utan bättre möjlighet till verkan med det vi skjuter, så är det solklart att det är stora volymer som ska skjutas. Det talar för att de rör vi väljer måste vara billiga. Eftersom artilleri fortfarande ska vara ett yttäckande vapen har vi inte behov av ”för” hög precision. Vi vill ”bara” kunna samla granaterna inom verkansområdet 175 x 275 m för bataljon och att verkansområdet ligger på målet. Möjligen vill vi krympa storleken på ett verkansområde i framtiden, om vi kan. Men inte för mycket, då måste elden flyttas ideligen när vi nedhåller ett större mål. Det ideala vore så klart att kunna bestämma exakt var varje granat ska landa och bygga ett lämpligt mönster av verkan i varje eldöppnande. Men till det astronomiska pris som det skulle kosta vill jag påstå att det vore en suboptimering. Med allt sammanvägt anser jag att man bör välja ett rör som ger en tillräcklig precision för att få in granaterna i verkansområdet, på målet, men inte mer. När väl det grundkravet är uppfyllt blir ett lågt pris avgörande eftersom ett relativt stor antal krävs för att kunna använda artilleriet med den stridsteknik vi vill använda det. Med högsta sannolikhet kommer ändå inte bankorrigerande rör kunna bli standardrör, utan huvuddelen av all eld måste skjutas med ett standardrör. Vi måste även välja i vilka lägen rören ska användas. Kanske bara när vi ska nedkämpa eller kanske bara på vissa avstånd o.s.v.

Taktik och organisation.

Parallellt med att tekniska möjligheter ses över måste man också se hur vår taktik och organisation kan komma att påverka behovet. Man får också vända på resonemanget och se hur tekniska möjligheter kan förändra eller förbättra organisation och taktik. Ofta finns en övertro på vilka positiva effekter tekniska framsteg ska få på taktik och organisation. Ibland får tyvärr rent säljsnack genomslag, vilket kan bli förödande. Att vi ska lösa samma elduppgifter med mindre ammunition menar jag är ett exempel på sådant önsketänk. Ett annat feltänk som påverkar är att alltid eld definieras som skjutning mot ett specifikt mål, med ett visst skydd och en viss utbredning. I själva verket sker de flesta skjutningar mot ett terrängparti där man misstänker att något fientligt finns eller där det inte får finnas, vilket ger helt olika utfall.

Sammanfattning.

Även om jag är kritisk mot vissa av de argument som framförs för anskaffande av bankorrigerande tändrör så är jag övertygad om att bankorrigerande tändrör är ett nödvändigt steg att ta för att kunna få en god verkan. Men genom att använda lättsålda argument -som att kostnaden ska bli lägre för att färre granater behövs- lägger man krokben för sig själv och i slutändan kommer vi inte få ut den effekt som var önskad. Istället skall vi använda argument byggda på avvägda tekniska krav, de skjutförfaranden och den stridsteknik vi har.

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Realistisk syn på pansarvärnsrobotar om jag får be!

I olika taktiska resonemang, i jobbet, sociala media o.s.v. får ofta pansarvärnsrobot (Pvrb) en framträdande roll, då man tillskriver vapentypen väldigt hög förmåga. Har fienden dem, så målas en bild upp där man kan se framför sig att vi kommer bli beskjutna så fort vi kommer inom en radie på fem km från honom. Har vi egna pvrb kan man ibland tro att vi blir immuna mot fiendens stridsvagnar. Ofta använder man den långa räckvidden och ett högt pansargenomslag som huvudargument. Jag tror det beror på att vem som helst kan läsa på Wikipedia och förstå de tekniska fördelarna lång räckvidd och högt pansargenomslag. Men tekniska fördelar är just vad de är också, varken mer eller mindre. Som med de flesta vapensystem finns både för och nackdelar, på flera olika områden. I vissa fall är det mer fråga om att man inte kan nyttja de tekniska fördelarna p.g.a. yttre omständigheter. Nackdelarna är för pansarvärnsrobotar mindre uppenbara för de som aldrig handskats med dem. Själv kan jag skryta med att jag haft titeln fördelningspansarvärnsrobotplutonchef. Har också mångårig erfarenhet av att göra livet surt för motståndare med pvrb, i rollen som artillerichef. Jag ska utifrån min praktiska erfarenhet försöka klara ut några av de missuppfattningar som finns.

Pansargenomslag och restverkan

Man kan läsa om väldigt stora pansargenomslag i rolled homogenous armor (RHA) Solitt pansarstål av standardtyp, kan man förenklat kalla det. Mycket större genomslag än för pil. Men modernt pansar har väldigt stor effekt mot riktad sprängverkan (RSV) och RSV med tandemladdning, framför allt explosivt reaktivt pansar (ERA), ger stor effekt. Kvar blir det kanske 25 – 50% av det pansargenomslag som man kan läsa sig till på Wikipedia. Alla pvrb använder sig av RSV.

Verkan vid penetration för RSV är sådan att det som finns i vägen för den blyertspennetjocka ”strålen” blir förstört, i övrigt väldigt begränsade skador. Det är en mycket begränsad massa som tränger in. Genomslag är inte en garanti för utslagning om inget vitalt träffas. Fördelen med RSV jämfört med andra verkanstyper är att verkan är lika stor oavsett avstånd till målet och att den kan riktas mot taket.

Räckvidd och duellsituation

Räckvidden är lång, 3750 m för vårt robotsystem (Rbs) 55C, 4000 m och 5000 m för de ryska robotarna till stridsvagnar, och ännu längre för flera andra robotsystem. I första gulfkriget användes T.O.W. (Rbs 55) till och med över maxavståndet, närmare 4000 m. Med stridsvagn räknar vi med godtagbar verkan och träffsannolikhet på upp emot 2500 m med pil, även om extremskott förekommit på 3800 m i Irak, något kortare för spränggranat. Vid jämförelse visar siffrorna på en generellt längre räckvidd för robotsystemet. Dessutom bevisas siffrorna av krigserfarenheter från t.ex. Gulfkriget, då irakiska stridsvagnar poppade som popcorn, träffade av robotar och pil. Men vid granskning av robotens övertag så finner vi att roboten vinner bara på avstånd där stridsvagnens träffsannolikhet blivit lägre än robotens, från 2000 – 2500 m. Fram till det avståndet, vinner motståndaren på kortare bantid, högre genomslag / bättre verkan och att man har fler mer ammunition jämfört med de ”exklusiva” robotarna. Det vill säga att roboten skall användas på så långa håll som möjligt för att kunna ha ett övertag i duell mot stridsvagn. Att upptäcka mål i terrängen på 5000 m eller mer kräver väldigt mycket av sensorer.

Terrängens påverkan

Är den kanske mest begränsande faktorn för att kunna nyttja den långa räckvidden. Krigserfarenheterna från gulfkriget och oktoberkriget är dragna i öken. Stormakternas stridsteknik – som vi okritiskt tittar på och ibland kopierar rakt av – är anpassad till slätterna i centraleuropa. Terrängtyper helt olika vår egen terräng. I Sverige hittar vi skjutavstånd på över 4000 m på kanske enstaka procent av ytan. Även där vi hittar så stora siktavstånd finns trädridåer, hussamlingar, kraftledningar, höjdsträckningar och låglinjer som medför att övertag i teknisk räckvidd inte kan användas stridstekniskt. Inte ens om man ställer sig mitt på t.ex. Vara-slätten och tittar i terrängen hittar man speciellt många platser där man får nytta av 4000 m räckvidd. En pvrb kan inte skjutas genom buskridåer utan stor risk för banbrisad och för vissa system avsliten tråd. En pil påverkas inte av buskar. Robotar som skjuts i hög bana kommer till viss del runt hindren, men man måste ha fri sikt till målet. Ett genomsnittligt stridsavstånd i Sverige hamnar under 1000 m. På korta stridsavstånd kommer inte pansarvärnsrobotar till sin rätt. Dels för att de då i duellsituationen är i underläge mot eldrörsvapen. Dels för att de ofta fladdrar runt en hel del innan de kommit rätt i banan. Det senare gäller inte i samma utsträckning för de fire and forget system som finns, då de inte är beroende av en skytts kommandon. Moderna robotsystem kommer ha bättre och bättre träffsannolikhet på korta skjutavstånd.

Störkänslighet under flygning mot målet

Robotar flyger vanligen med 300 – 400 m/s vilket innebär att det tar 15 – 20 sek eller mer att nå ut till max skottvidd. Det finns alltså tid att sätta in motmedel, både manuellt och automatiskt med hjälp av t.ex. robotskottsvarnare. Motmedel man kan sätta in är närskyddsrök, laser-, ir-störare eller direktriktad eld för att nedhålla robotsystemet/skytten. Eller på en fire and forget robot målsökaren. Köra i skydd är en annan möjlighet. Till det ska läggas aktiva skydd som med hög sannolikhet skjuter ned inkommande stridsdelar, t.ex. ryska Arena. Aktiva skydd är en utvecklingstrend på stark frammarsch, vi ser t.ex. ett fabriksmonterat sådant på rykande färska T-14. Den nya Sydkoreanska stridsvagnen har enligt vissa källor ett aktivt skydd som också kan möta takslående vapen. Det är bara en tidsfråga innan fler aktiva skydd kan det. Direktriktad kanoneld kan som jämförelse bara störas av aktiva skydd efter att den blivit avfyrad. Inga aktiva kända störsystem kan påverka pil än.

Stridsteknik

För att ha möjlighet att träffa målet måste man förvissa sig om att målet efter man upptäckt det inte hinner nå skydd innan roboten nått fram. P.g.a. den relativt långa bantiden kan målet hinna så långt som 200 m under tiden roboten flyger mot målet. Det är detta utrymme i terrängen man kallar robotfönster. För Rbs 55 motsvarar bantiden minst 50 mils i vinkel. (Gå ut sträck ut armen, upp med två fingrar, blunda med ena ögat. Det som täcks av fingrarna motsvarar ungefär vinkeln 60 mils.) Kravet på att hitta robotfönster för att kunna verka, gör att man även i öppen terräng behöver kunna rekognosera, för att hitta vettiga eldställningar. Att t.ex. i anfallstrid hamna i en vettig eldställning är mer tur än skicklighet. I betäckt terräng är det hart när omöjligt utan rek. För att komma till bra eldställningar krävs ofta att man använder sig av oländig terräng, varför robotsystem bör kunna bäras av trupp till fots eller monteras på fordon med extremt bra framkomlighet. Dit hör inte t.ex. Pansarterrängbil 360, men däremot bandvagn 2063. Problemet med system till fots eller bandvagn 2063 är att de saknar splitterskydd. Ofta är terrängen så pass begränsande vad gäller grupperingsmöjligheter att man har ganska god möjlighet att förutse var fiendens robotsystem grupperas. Sådana platser är veritabla magneter för indirekt eld. Effekten av detta märker vi dock sällan på våra dubbelsidiga övningar då effekten av indirekt eld ofta markeras mycket bristfälligt. Den bristande markeringen är en viktig faktor i att det dras felaktiga slutsatser angående användning av pvrb. Övningen Cold response är ett bra exmpel på detta, då skytte regelmässigt besköt mitt förband med Javelin från terräng som jag ögonblick innan förvandlat till månlandskap, med eldstöt på eldstöt från haubitsbataljon. Många blir aldrig varse att robotskottet de just sköt, aldrig hade gått iväg om motståndaren varit verklig. Utan sparar minnesbilden att de fick verkan från sin eldställning i skogsridån.

Pvrb på stridsfordon då? Bmp har, Bradley har. Borde inte stormakterna veta vad de håller på med? Jadå det vet de, men åter igen det är ett tänk optimerat för centraleuropa. Det har gjorts försök med Rbs 56 på stridsfordon 9040. Anfall är 9040 förband främsta uppgift. Under anfall med mekförband undviks självklart typiskt öppen ”robotterräng”. Det säger sig då självt att man inte kommer kunna nyttja de egna robotarna på ett bra sätt. Övergår vi till försvar som hinner förberedas däremot, då får vi nytta av robotsytem som är monterade på stridsfordon. Men jag anser att det inte är försvarbart att åka omkring med ett dyrt vapensystem vi bara kan använda på ett godtagbart sätt, då vi övergår till ett sekundärt stridssätt. I så fall är det mer ändamålsenligt att ha speciella pvrb-fordon, som används i förband där defensiva stridssätt är huvudstridssätt. Självklart vore det bäst om alla fordon hade alla förmågor, men det finns ingen ekonomisk realism i det.

Pansarvärnsrobot till stridsvagn medför förutom tidigare nämnt att det blir mindre plats kvar för övrig ammunition. Ytterligare ett sikte ska integreras i vagnen och vi får ca 10 pilar till priset av en robot. Robotar medför också på samma sätt som när de finns på pansarskyttefordon att man nyttjar stridsvagnen med felaktig stridsteknik. T.ex. finns det robotsystem som kan skjutas från en skyddad ställning långt bak. Då är det bättre att bygga en granatkastargranat med samma egenskaper, skjuta med en granatkastare som vi kan få 50 st till priset av en stridsvagn och låta stridsvagnarna anfalla.

Ytterligare en begränsning vid användande av pvrb i anfallsstrid är att man ofta möter en försvarsgrupperad fiende. Det innebär att denne står i förberedda eldställningar. Har fi valt bra eldställningar kommer han hinna backa i skydd när vi öppnar eld med robot. För att kunna få verkan behöver fienden kanaliseras ut i robotfönster. Detta är svårt i anfallsstrid, men kan åstadkommas i försvarsstrid. Där väljer vi att ta upp strid på de platser som är gynnsamma robotfönster, eller gjorts gynnsamma m.h.a. fältarbeten. Att fältarbeten i kombination med indirekt eld och pansarvärnsrobotar är en bra kombination, är en gammal sanning, som helt enkelt är sann.

Framtiden

Just nu har de aktiva skydden och aktiva pansartyperna ett solklart överläge mot pvrb. På detta område kommer vi att få se olika sätt att sätta ur spel eller lura sensorerna som aktiverar skydden. Mot Arena t.ex. kan man i teorin skjuta en radarreflektor framför verkansdelen och nyttja den tidslucka systemet har innan det kan verka i samma sektor igen. Detta möts i sin tur med andra sensorer och sensorer i samverkan. Optiskt, akustiskt, uv, mm-vågsradar, ladar, ir m.m. Nya sätt att luras, snabba sätt att skräddarsy och anpassa medel och motmedel. Att istället försöka med fart komma innanför de aktiva skydden kommer leda till stora otympliga – läs icke bärbara – och dyra robotsystem, då aktiva skydd redan idag kan möta hot som rör sig med 1000 m/s. Möjligen kan lösningar liknande RSV IV avfyrade utanför skyddets räckvidd eller pansarvärnsraketer med fart på bortåt 2000 m/s vara en lösning där snabbhet används. Aktiva skydd kommer sannolikt utvecklas för att kunna möta hot på flera olika avstånd från egen vagn.

För att komma runt problemet att inte den tekniska räckvidden kan användas, behöver robotsystemen vara av ”fire and forget” typ, med egen målsökare. Utöver detta behöver de både kunna uppfatta hinder i terrängen och manövrera för att komma runt dessa och samtidigt ha en rimligt hög hastighet.

Utvecklingen av medel och motmedel går vidare som det alltid gjort och i framtiden finns det kanske robotar som är lika efterhängsna som de som Slave one använder i asteroidfältet i Star Wars II, men just nu finns inga sådana, så en realistisk syn på pansarvärnsrobotars förmåga, utan Wikipedia-rabblande av fakta vore bra.

Publicerat i Uncategorized | 31 kommentarer

Svenska kryssningsrobotar, stridsekonomiskt dåligt alternativ.

I Perspektivplanen (PERP) på sidan 28 står det ”Fjärrstridsmedel i form av ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt avancerade robotförsvarssystem är områden under snabb utveckling. Prestanda och räckvidd ökar samtidigt som kraven på försvarsåtgärder blir allt mer betydelsefulla. Att ha egen förmåga att kunna operera med precisionsvapen på stora avstånd blir allt viktigare, samtidigt som behovet av skyddsåtgärder blir allt viktigare.”

Man slår i rapporten fast att det blir viktigare med egen förmåga med precisionsvapen på stora avstånd. Men syftningen bakåt är högst oklar, det finns inget solklart motiv. Ska vi ha vapnen för att alla andra tycks skaffa? -Det är ofta så vi agerar avseende utrustning och stridsteknik. Om USA har det så är det automatiskt bra för oss- Ska vi haka på bara för att tekniken tycks gå framåt? Det finns inget motiv till varför fjärrstridsmedel skulle ge en bra effekt för försvaret av Sverige. Att ”kraven på försvarsåtgärder blir allt mer betydelsefulla.” ligger närmare till hands att utveckla för oss som har alla ägg samlade på några få baser och i ett garage på Gotland, eftersom motståndaren har exakt den offensiva förmåga som beskrivs i PERP. Allt fokus är istället på att vi ska skaffa egna likadana vapen, som att vi automatiskt jämnar ut oddsen då. Tycks som varenda försvarspolitiker och försvarsvisionär har mållåst på pratet om ”tröskeleffekt” och ”skalförsvar” i dess offensiva betydelse. Jag tror inte många som tar ”tröskeleffekt” och ”skalförsvar” i sin mun har den minsta aning om vad som menas eller om hur ett sånt skulle se ut. Det låter som att många tror att vi ska kunna stoppa motståndaren innan han går iland/över gränsen. Glöm det! Jag är skeptisk till mycket i PERP -får ”NBF-vibbar”- och tänker här ge min analys vad gäller fjärrstridsmedel i form av kryssningsrobotar.

Låt oss titta på en del frågeställningar…

Ska Sverige ha offensiva vapen i sitt försvar?

Vi ska ha de vapen som i samverkan med varandra och inom ramen för folkrätten ger det bästa försvaret av vårt land, punkt! De som självpåtaget vill utesluta vissa vapensystem borde ha haft vett att hålla tyst istället. Finner det för övrigt konstigt att det å ena sidan går att vara kritisk till kryssningsrobotar men å andra sidan påpeka det nödvändiga med ”offensiv cyberförmåga” En förmåga som kanske innebär stor civil skada hos motståndaren, vilket inte kryssningsrobotar innebär.

Ger kryssningsrobotar en avskräckande effekt?

Att vi kan placera en stridsdel på 450 kg i ett antal, kanske ett par hundra mål är inget som avskräcker ryssen, så enkelt är det med den saken. De är förberedda på betydligt värre. För dem vore det ur historiskt perspektiv att likna vid ett bistick.

Kan eldkraften från kryssningsrobotar sätta stopp för en invasion?

Vilka är målen för våra kryssningsrobotar egentligen? Hamnanläggningar? De utgör mål utspridda över ytor på t.ex. Baltijsk 2 x 2 km, ofta mycket större. På många ställen får vi räkna med att civil infrastruktur kommer användas lika mycket som militär. Delar av hamnanläggningar som t.ex. kajer förstör man inte med kryssningsrobot. En oljehamn däremot är ett mycket lämpligt mål, sett till möjlighet att skapa förstörelse. Stoppar dock inte lastningen av invasionsstyrkan.

Flygbaser?  Om ryssen koncentrerar sitt flyg till ett fåtal baser, med många flygplan i ett fåtal plåtlådor till hangarer -som vi gör- och vi tror oss kunna slå till innan flyget är ute ur hangarerna då ska vi definitivt ha kryssningsrobotar. Nu är nog tyvärr förhållandet det motsatta och vi har ingen möjlighet att skapa någon flaskhals i luftstriden, på det sättet. T.ex. en landningsbana reparerar man inom någon timma efter angrepp med kryssningsrobot. -skulle vi själva ha en basorganisation likt den vi har avvecklat så skulle vi bli mycket svårare att påverka-

Järnväg och annan infrastruktur? Nej, det finns för många mål helt enkelt.

Radar och luftförsvar? Varför ska vi ge oss på det. på andra sidan Östersjön, annat än i syfte att skydda eget angrepp och varför inte signalsökande attackrobotar då? Undantaget är S400/S500 som faktiskt därifrån kan påverka luftstriden över Sverige. Här finns det dock möjligheter att skapa flaskhalsar om man når rätt mål.

Kan vi komma åt eldställningar för Iskander? Ytterst osannolikt, de är för mobila.

Förlorad terräng, t.ex. den ”ryska” hamnen i Slite? Ja det är lämpliga mål som kommer krylla av fiender på en tillräckligt liten yta. Men då behövs inte kryssningsrobotar, bättre vi köper MLRS/HIMARS och ATACMS. Rakart kan merutnyttjas, ATACMS når hela Gotland från fastlandet. ATACMS är billigare än kryssningsrobot och kan bara bekämpas av S400 placerat inom ca 60km från målet. Priset för ETT! fpl 39E motsvarar 24 st HIMARS pjäser, med 1000 M31 raketer och 150 st ATACMS robotar. JAS-planet kostar dock bara en rad i PRIO.

Hur stor insats krävs det?

Bara att titta på en Google Earth-bild över en hamn och börja välja mål, krävs mer inzoomning än du tror. Lycka till. Det kommer sannolikt krävas minst 50 robotar för att lamslå en mindre hamn i mer än ett dygn. För att påverka ett invasionsföretag i sin helhet sannolikt flera hundra. Varje JAS, om den är enda vapenbärare, måste alltså mellan tummen och pekfingret lyfta med två robotar, två gånger. Det är nog svårt att fixa på kort tid utan fientlig inblandning i form av Spetznaz, Iskander, SU-35 o.s.v.

USA använde strax under 300 Tomahawk i början på första Gulkriget för att i kombination med A-hkp och massiv insats av flyg. Snudd på 1300 uppdrag bara med F-117A, varav ca 40/dag första dagarna. Detta för att främst lamslå luftförsvar och ledning. Det är alltså ingen liten operation att lamslå ens en underlägsen fiende med precisionsvapen. Vi ska också komma ihåg att luftförsvar och ledning är lättare mål än infrastruktur. 10 miljoner per robot och sannolikt minst 5 miljoner till per robot när kringkostnader för ett helt nytt vapensystem räknas in.

Verkan av varje enskild robot tror jag är allmänt överskattad. En stridsdel på 450 kg som Tomahawk bär med sig låter imponerande. Det räcker för att förstöra en stor byggnad, typ ICA Kvantum, sänka/förstöra de flesta fartyg eller försvaga/förstöra en bro. Men det ger dålig verkan på kajer, landningsbanor eller utspridda mål som t.ex. fältgrupperade förband (eftersom vi inte använder substridsdelar) eller en samling med flera mindre byggnader.

Kan motståndaren göra några motåtgärder?

Ja det kan han. Iraks luftvärn lyckades 1991 skjuta ned endast ca en procent av insatta Tomahawks. Men utvecklingen har gått kraftigt framåt sedan dess, jämfört med utvecklingen av kryssningsrobotar. Ryssland har alltid varit väl framme vad gäller luftförsvar. Man är bland de ledande vad gäller varnar och motmedelssystem (VMS) och har idag ett operativt system som kan nedkämpa projektiler avfyrade från 70 m avstånd mot en stridsvagn med en fart av 1000 m/s. Det är en mycket trolig utveckling att sådana system kommer att utvecklas till skydd av t.ex. viktiga fasta anläggningar eller örlogsfartyg, inom den tidsperiod anskaffning av svenska kryssningsrobotar är tänkbar. Israel har ett sådant system i bruk sedan 2011. Iron Dome, som också nämns i PERP. Ryssland har också möjlighet att påverka våra robotar hela vägen fram till målet. Dels genom att med hjälp av luftherravälde och egna precisionsvapen påverka vårt flyg/fartyg/mobila utskjutningsenheter. Robotarna i sig flyger i underljudsfart och lever mycket på att de flyger under radarhorisont och utgör små mål. Men med luftburen radar finns möjligheter att följa dem, speciellt i kontrast mot östersjön. Då finns även möjlighet att påverka dem. Tänker vi oss robotar som flyger i flera Mach eller är ”helt” stealthiga så måste nya utvecklas och prislappen blir minst den dubbla mot vad de kostar nu.

Andra motåtgärder som fi kan göra är att blanda civila och militära mål, man kan hävda att Svenska angrepp är terror och att man måste vidta försvarsåtgärder, genom propaganda. Vill vi ha hjälp utifrån så är det nog inte bra om vi framstår som bovarna i konflikten.

Finns svensk handlingskraft att nyttja vapnen innan det är för sent?

Historien är full av exempel där den som utsätts för angrepp handlar för sent, det motsatta är ytterst ovanligt. Det är otroligt svårt att kunna skaffa sig de underrättelser som krävs för att vara säker på att man kommer att angripas. Därefter ska man trots fientliga motåtgärder hinna mobilisera flygvapen, flotta och ”robottrupper” -med så få heltidsanställda som möjligt- och slå till innan fienden är på väg. Med den historiskt uppvisade svenska handlingskraften så tror jag inte vi kommer lyckas med det. Blotta skräcken att ha fel och inför resten av världen framstå som de som utsatt Ryssland för ett ”Pearl Harbour” knäcker nog de flesta beslutsfattare. Skjuta kryssningsrobotar på Ryssland istället för att nedkämpa en landstigen fiende är meningslöst.

Vad ska vi göra istället då?

Vad gäller bekämpning av en invasion så är det bäst stridsekonomi i att bekämpa den till sjöss. En sjömålsrobot, torped eller mina kan t.ex. sänka ett fartyg med en hel bataljon i en smäll. Ingenstans från det att soldaterna lämnar sina hem till dess att de är ombord på landstigningsfartygen kan bekämpning ske med sådan ”utväxling”. När flottan är till havs vet man vad man har att bekämpa och ju närmare den kommer Sverige, desto gynnsammare blir det att bekämpa den om man inte kan möta den precis då den seglar ut. Jag påstår alltså att pengarna för kryssningsrobotar gör mer nytta om de satsas på köp av ny sjömålsrobot. En robot som har kapacitet att faktiskt nå förbi försvaret, vilket jag menar innebär en sluthastighet runt Mach 4 eller mer. Alltså ingen utveckling av Rbs 15.

Andra åtgärder mot invasionsföretag är t.ex. minor. För att bekämpa luftlandsättning är luftvärn och ett överlevande flygvapen ett bra recept.

Ett motiv för inköp av kryssningsrobot är att vi inte ska stå utan möjlighet att slå tillbaka med samma mynt när fienden angriper våra baser. Den duellen ska vi inte ge oss in på. Den tänkta fienden har många fler mål för oss att bekämpa och betydligt fler möjligheter att bekämpa oss. Vi har för avsikt att göra en gigantisk investering i nytt flyg, 150 mdr kr i värsta fall. Den investeringen blir meningslös utan att vi också har baser där vi kan sprida ut flygplanen, med tillhörande markorganisation och luftförsvar som skyddar baserna. Först då har vi förmåga att ens överleva länge nog för att fundera på om vi ska hänga sjömåls- jakt- eller kryssningsrobotar på våra flygplan.

Vi har inte råd att satsa på alla system. Det framlagda förslaget med en ökning på 5,5 mdr fram till år 2024 saknar helt realism. Kostnaderna för anskaffning av de föreslagna systemen är fruktansvärt underskattade. Det känns mest som när ett barn står med stora ögon inne i leksaksaffären och önskar sig allt som finns på varje hylla.

Kryssningsrobotar är inte rätt väg att gå.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar