Ski Skett Speed Reducer för rullskidor. Del två, provåkning.

Bild7

Nu har jag åkt en sväng på skidorna med bromsen och det var tydligt att den är effektiv.

tänkte åka från rullskidbanans högsta punkt ned till den lägsta, vilket ger ca 30 höjdmeter på drygt 500 m. stående rakt upp och ned rullar jag nedför backen på 84 sek med mina Elpex Evolution med gummitvåor. Nästan exakt samma tid blev det på mina Sewnor skate med Elpex PU tvåor. Farten är då ganska precis 24 km/h. När jag sedan åkte samma sträcka på mina Sweski 610 tog det 107 sek (17,5 km/h) I två flacka partier tog farten slut helt, så jag fick staka igång. Fick också ta tiden tidigare för att jag höll på att stanna. Därför blev det meningslöst att testa bromsen där. Men det är lite intressant att ha med som referens. Det går 22% fortare i fartställning jämfört med att stå upp raklång. En av kurvorna i backen är lite svår att ta i fartställning. I samma kurva tog farten helt slut när jag rullade på fyrorna. Jämför 22% med en fartminskning på 30 – 40 %

Då den långa backen inte funkade fick jag nöja mig med två kortare backar, 90 m respektive 140 m. Blir så klart större fel på en sån mätning. Om man famlar en sekund efter mellantidsknappen, så utgör den sekunden en större procent av backen. Det är emellertid väldigt tydlig riktning på mätningarna. I den kortare backen gick det 18 km/h med broms och 24 km/h utan broms. I den längre gick det 17 km/h jämfört med 28 km/h. Det är stor skillnad, kanske hade varit något mindre i den längre om jag tagit tiden 10 m tidigare. Mellan tvåor och fyror skiljer det bara 3 – 4 km/h. Även det är stor skillnad i känsla. Tar man av fyrorna och tar på tvåorna så får man känslan av att man ska ramla bakåt för att skidorna vill rulla iväg. så stor är skillnaden där.

Att notera är att jag inte heller skruvat åt bromsen max. Det hade allt gått att dra en del till och det skulle troligen ge ytterligare effekt. Tillverkarens påstående om en hastighetsminskning med 30- 40 % skulle jag säga är klart rimligt.

Framöver ska jag montera tvåor på skidorna och testa om det ger lika god bromseffekt med gummi av annan hårdhet.

I tabellen finns mätvärdena från min Garmin 735XT.

Backe Motstånd Tid (s) Sträcka (m) Snittfart (km/h)
1 4:or 107 515 17,48
1 4:or + broms
1 2:or skate 84,9 567 24,0
1 2:or klassiskt 84,7 569 24,16
1 2:or klassiskt fartställning 68,5 563 29,51
2 4:or + broms 18,1 92 18,18
2 4:or 12,7 85 24,0
2 2:or klassiskt 11,1 83 27,07
3 4:or + broms 29,7 140 16,98
3 4:or 17,7 137 27,91
3 2:or klassiskt 15,4 136 31,58

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ski Skett Speed Reducer för rullskidor

För att kunna träna seriöst och få till riktigt tung träning behöver man ibland åka i långa och branta uppförsbackar. Upp tar man sig alltid, bara olika fort beroende på hur vältränad man är. Ner är dock en helt annan grej. Tyvärr går många backar bort för att det blir för farligt att åka tillbaka nedför. Att ta av skidorna och gå i skidpjäxor är för omständigt. Är man inte elitåkare så kan man inte heller räkna med att bli skjutsad ned.

speed-reducer

Det finns olika sorters bromsar som man manövrerar genom att dra fram ena skidan så att man kommer åt bromsens hävstång med vaden. De är främst till för att bromsa tillfälligt under färd och efter att ha kört lite med en sådan, tycker jag det funkar rätt dåligt. Här en länk till Funbeat, där jag skriver om en sådan broms Funbeat test av rullskidbroms

Skidmärket Ski Skett har dock sin Speed Reducer som är gjord för att passa på Ski Sketts skidor. Den funkar så att när det är dags att åka utför får man böja sig ned och skruva åt bromsen. Bromsen består av en rulle som man skruvar med tryck mot hjulet och enligt tillverkarens uppgift ska farten reduceras med 30- 40%

Jag tänkte att rullskidor är rätt lika varandra så det borde gå att montera bromsen på något par skidor och beställde ett par bromsar. 60 Euro och en dyr frakt på 15 Euro.

Bild2

Bilden ovan visar hur förpackningen ser ut. Två bromsar, två gummimattor att lägga mellan broms och skida och sex skruvar. Kvalitetsmässigt ger grejerna ett bra intryck

Gick ganska fort att konstatera att bromsarna inte funkar på Elpex Evolution eller Eagle XT beroende på hur gaffeln är infäst i stommen, med förband som omsluter stommens ändar. De passar inte heller på några skateskidor. På skateskidor är utrymmet för litet, då bindningarna täcker större delen av skidornas ovandel. Elpex 610 eller mina snarlika jättegamla Sweski 610 funkar dock med bromsen efter lätt modifiering.

Jag hade vägarna förbi Alewalds i Stockholm, tog med bromsen och kollade på lite olika skidor för att se på vilka den passar. Vad det verkar som så passar den bäst Marwes klassiska och Swenors alutech. Beroende på hur gaffeln sitter infäst kan man få förskjuta bromsen lite i längsled, för att gaffelns fästskruvar inte ska vara i vägen för bromsarnas skruvar. Toleranserna för att förskjuta i höjd eller längd är dock ganska små. Man hamnar lätt i ändläge så att rullen inte går att få i kontakt med hjulet i yttersta läget. Det hade varit önskvärt med en längre justerskruv på bromsen.

Montering.

Monteringsanvisningen finns att ladda ned på hemsidan och ser ut så här.

riduttore per internet

För att montera på Elpex 610 eller mina Swedski behöver man någon form av distanser för att höja bromsen över de två skruvskallar som finns längst fram och sticker upp ca 5 mm. Toleranserna tillåter inte att bromsen monteras med lutning, eller bakom skruvskallarna. Jag hittade brickor och packningar hemma som förhoppningsvis gör jobbet.

Bild3

Aluminiumstommarna var lätta att borra i och 3,5 mm borr funkade bra. Fästskruvarna passade bra och med hjälp av spänsten i packningarna jag använt låser det förhoppningsvis lite. Lite försiktig får man vara när man drar, det går att buckla bromsen eller dra sönder godset i skidans stomme. Som alternativ lösning t.ex.om skruvarna vibrerar upp, får man köra med genomgående skruvar och låsmutter under skidan.

Bild5

Monterade på skidan får man en glipa på 3 mm mellan hjul och rulle i ytterläget.

Bild8

På bilden nedan syns att det finns en del gänga kvar att justera bromseffekten med, när rullen går emot hjulet. Det går också att justera marginalerna märkbart med en smal bricka under bromsen i någon ände.

Bild9

De verktyg som behövs är en 3,5 mm borr, två 8 mm blocknycklar för axeln i bromsen, en rits att märka ut var det ska borras och en kraftig stjärnmejsel.

Bromseffekten då man bara snurrar hjulet för hand känns rejäl. Men det behöver inte betyda så mycket.

Bild7

Nästa steg blir att testa om det blir tillräcklig bromseffekt och det återkommer jag med inom en snar framtid.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur vi handskas med terrängen i våra ordrar

kompanianfall-slo

I manöverkrigföring är tempo oerhört viktigt. Extra viktigt för svenska förband, eftersom vår numerär gör att vi bara kan bli lokalt överlägsna. För att uppnå lokal överlägsenhet krävs kraftsamling. Det är lätt att förstå att högt tempo för att snabbt samla förband till en given punkt medför kraftsamling. Tempot måste dessutom vara högre än fiendens, så inte denne hinner vidta motåtgärder. Det är också lätt att se fördelen med bepansrade fordon som möjliggör högt tempo och dessutom tillåter oss att ta upp strid utan dröjsmål när vi tagit förbanden till punkten där vi kraftsamlar. För att kunna nyttja god rörligheten krävs en snabb beslutscykel. Det hjälper inte att ha bra möjligheter till rörelse om förbandet bara står stilla och väntar på att få order. Därför jobbar jag målmedvetet för att korta beslutscykeln i alla led, den blir ofta en flaskhals. I det här inlägget tänker jag ta en titt på hur vi handskas med terrängen i våra bedömanden och vid ordergivning. Jag menar att vi har en del att effektivisera här. Åsikterna i inlägget är mina och representerar inte något officiellt konsensus. Det finns lite olika synsätt. Andra lägger stor vikt vid att förklara och motivera för direkt underställda chefer. Jag lägger stor vikt vid enkelhet och tempo, genom snabb beslutscykel. Tidstjuvarna ska bort, vi kan inte köra ikapp förlorad tid!

Ordergivning

Vid ordergivningar har det under senare år börjat pratas en hel del om terrängen. Men oftast inte riktigt på det sätt jag förväntar mig och i ganska långrandigt format. Till del kan vi förkorta detta genom att sortera ut vad som är vad i ordergivningen.

orderbricka

Ordernamnbricka kompani. Längst upp har vi terrängorientering och längst ned på bilden terräng/minor/sikt

Terrängorienteringen är till för att beskriva och namnge den terräng man kan överblicka, d.v.s. att ge terrängbenämningar. Syftet med det är att kunna effektivisera ordergivning och senare stridsledning genom att man varje gång man utgår från ett objekt i terrängen kan referera till det namn man gett det, istället för att beskriva det i sin helhet. Syns inte terrängen beskriver man istället terrängbenämningar på karta eller skiss, med samma syfte. I undantagsfall är terrängorienteringen till för att man ska kunna läsa in sig och förstå vilken plats man är på. Det bör man ha koll på innan ordergivning, men efter längre transport kanske man inte hunnit få det. Här brukar en del som inte förstår mallens uppbyggnad uppehålla sig vid terrängen lite längre genom att beskriva terrängen i allmänna ordalag också, gör inte det.

Längre ned på ordermallen kommer punkten terräng/minor/sikt och här tenderar det att bli lite konstigt också. Terrängen beskrivs igen och det kan se lite olika ut. För det första blir det kaka på kaka om man repeterar det man sagt under punkten terrängorientering, vilket är rätt vanligt. Både under terrängorientering och senare punkten terrängen är det vanligaste att det som beskrivs är vad var och en kan utläsa från sin egen karta. Dessutom sällan med fokus på terrängen som är relevant för den strid som ordergivningen ska handla om. Nästan alla gör sig skyldiga till sådana beskrivningar, t.ex.

”terrängen i vårt område är småbruten, med inslag av skog och har två genomgående vägar.”

Ibland försöker den som ger ordern spetsa till det med någon slutsats ur bedömandet. Det är bättre, men inte alls säkert att det är önskvärt att ha med, t.ex.

 ”Höjden i mitten av området medger goda möjligheter till stridsställningar och vi ska använda den i vår försvarsstrid”

Det här beskrivandet kan pågå under en längre stund. Jag brukar klocka och tror att rekordet är nio minuter planlöst prat under denna orderrubrik. Vid ett ”normalt” anfallstempo på 500 m/minut hinner man 4,5 km på samma tid.

Vad ska finnas med under den här orderpunkten då? Det är inte lika solklart som under punkten terrängorientering. För att komma fram till det ska vi titta lite på bedömandet och sedan återkomma till ordergivningen.

Bedömandet.

I bedömandet analyseras en rad saker och en av de sakerna är terrängen, de andra lämnar vi därhän i detta blogginlägg. Man börjar med att konstatera hur det ser ut genom att observera i terräng och läsa kartan. Vi tar ett exempel.

  1. Kompanichefen konstaterar att det på kartan finns en markant höjd i mitten av området, med öppen terräng från höjden och i den riktning fienden förväntas komma ifrån.
  2. Att det finns en höjd, med god sikt där, innebär att vapensystem kan verka mellan vägen och höjden.
  3. Slutsatsen blir att förbandet ska använda höjden i striden då det därifrån finns goda möjligheter att verka mot vägen.
  4. Åtgärden som chefen vidtar utifrån slutsatsen är att först väga den mot alla andra slutsatser. Om den fortfarande är giltig efter jämförelse inarbetas den i planen. Det innebär att hur och i vilket skede höjden ska nyttjas, beskrivs i beslutet, t.ex. ”Inledningsvis grupperas en pluton på höjden, en pluton på… ” och order formuleras för de förband som ska nyttja höjden, t.ex. ”Adam Quintus tar stridsställning höjden, eld mot vägen, beredd…”

Vad innebär då detta? Det innebär att slutsatser om terrängen, som är inarbetade i planen, har omhändertagits i ordern. Därför behöver inte chefen beskriva tankarna runt den slutsatsen under punkten terrängen. Jag brukar säga: ”Vi har inte ordergivning för att chefen ska förklara hur denne tänkte då planen togs fram.”

Varefter slutsatser om terrängen tas omhand i ordern, stryks dessa. De slutsatser som blev kvar värderas. Några kanske blivit irrelevanta för att planen tog en helt annan riktning, p.g.a. andra slutsatser i bedömandet. Dessa slutsatser tas inte heller med i ordern. De som är kvar vägs. Någon kanske kan tillföra något under punkten terrängen. Men det finns en anledning att de slutsatserna inte hade tyngd nog att komma med i planen. Sannolikt går de därför också utanför ramen för det ordern ska avhandla. Det är troligen lämpligare att chefen sparar de kvarvarande slutsatserna i minnet, för de fall där striden senare går i annan väg än planen. Då kan någon av de tidigare ”ratade” men hågkomna slutsatserna bli vägledande för stridsledning eller en ny order. På bataljonsnivå skrivs ofta de slutsatser ned, som man ser kan bli aktuella vid viss händelseutveckling. Hur mycket kraft man ska lägga på denna dokumentation, kontra att ha detta i de tränade chefernas hjärnor är också omdebatterat.

Tillbaka till ordergivningen.

Tillbaka i ordergivningen tittar vi på det tidigare exemplet, med tankarna från bedömandet i minnet:

”Höjden i mitten av området medger goda möjligheter till stridsställningar och vi ska använda den i vår försvarsstrid”

 Den texten blir bara en förklaring av hur planen växte fram eftersom det senare i ordergivningen kommer styras:

”Inledningsvis grupperas en pluton på höjden, en pluton på… ” och ännu längre ned i indelning/gruppering/uppgifter kommer: ”Adam Quintus tar stridsställning höjden, eld mot vägen, beredd…”

Påståendet under punkten terrängen är omhändertagen i ordern och därför blir det överflödig att nämna i punkten terrängen. Det är uppenbart för den som får ordern, när de ser helheten. Alla DUC som just fått ordern och kan läsa karta kommer förstå logiken bakom, när de lägger ihop ett och ett. Just denna slutsats borde ha strukits i det ögonblick planen formulerades.

Är det så att stridsplanen innehåller någonting som går helt i en annan riktning än hur man normalt ser på terrängen kanske det behöver förklaras. Man råkar veta att fast det ser ut som Nildeltat på kartan går det att vada med stridsfordon. Säg det då, alla kommer ändå fråga när de får den synbart korkade ordern att anfalla över ”Nildeltat” där det inte finns en bro.

Vad ska nämnas i punkten terrängen då?

Saker som inte går att utläsa av kartan och som kan påverka striden, som i exemplet med ”Nildeltat”. Man kanske har varit och rekat, har lokalkännedom, eller fått information av lokalt boende personer, t.ex.

”Det som är ett skogsparti här på kartan är i själva verket ett kalhygge, därför kommer kompaniet samordnas till den här linjen, som motsvarar hyggeskanten.”

”Den här bron håller inte för stridsfordon, därför ska pluton som anfaller i den här terrängen istället nyttja vadet som byggts här av första ingkomp.”

för att bolla med tankarna kan man också tänka sig att ta hand om det andra exemplet genom att först ange vadet som utgångspunkt i terrängen och i beslutet ange ”…därefter anfaller en pluton över vadet, en plut…”Det som då missas är att bron inte håller och någon plutons initiativ riskerar att bli meningslöst. Se till att få med allt på något ställe, men inget på två ställen.

Utveckling av orderformatet.

Ordermallen längre upp inbjuder till att upprepa sig. Därför har vi på försök gått lite bakåt i tiden till ett delvis äldre utseende på mallen. Rubriken längst upp heter ”terrängbenämningar och utgångspunkter i terrängen” istället för ”terrängorientering”, så det blir tydligare vad som ska finnas här. Förhållningssättet är också att terrängen, är en konstant som man måste förhålla sig till. Den går inte att ändra nämnvärt med ont om tid. Till detta hör normalt också minor. Därför kommer de punkterna tidigt och på den eventuellt nya mallen längst upp i orderns orienteringsdel.

orderbricka-1

Möjligt nytt upplägg på ordermall.

Sammanfattning

Jag tror att redan en ökad förståelse för ordermallens uppbyggnad kommer ge bättre precision i vad som tas med under respektive orderpunkt.

I bedömandet gäller det att formulera och väga slutsatser, för att sedan göra ett aktivt val angående hur de ska tas omhändertas. Som jag ser det omhändertas slutsatserna på något av följande sätt.

  • In i planen och som del av orderpunkter, t.ex. beslut, terrängbenämning och indelning/gruppering/uppgifter (IGU)
  • In i minnet, för att ta fram när kriget går utanför planens ramar. (omfall)
  • In under punkten terräng, som information till DUC
  • In i papperskorgen då annan slutsats gjort denna slutsats irrelevant.

När chefen tittar på det denne tänkt berätta angående terrängen finns några frågor som kan vara bra att ställa sig. t.ex.

  • Är detta redan reglerat med order?
  • Går detta att utläsa av kartan?
  • Är detta en fakta och inte en slutsats?
  • Går detta utanför ramen på vad ordern ska avhandla?
  • Har annan tyngre vägande slutsats gjort detta inaktuellt?

Blir det ja på någon av frågorna behöver chefen stryka eller göra om i det som ska förmedlas under ordergivningen.

Förhoppningsvis blir orderarbetet effektivare och ordergivningarna kortare till förmån för tempo. Vi lyckas kraftsamla och vinner tack vare vår upprepade lokala överlägsenhet!

Lycka till i orderarbetet!

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Hur vi gör språket till ett vapen mot oss själva!

 Ibland misshandlar vi svenska språket och gör saker extremt svåra för oss själva. Jag tänker på några speciella fenomen inom försvarsmakten, men också en del civila konstigheter.

Vanliga ord som tilldelas en innebörd i otakt med vanligt språkbruk.

Det första jag vill ta upp är hur ord som är vanligt förekommande i dagligt tal, i försvarsmakten, ges en mycket specifik betydelse. En betydelse som gör att de inte längre kan användas med den normala svenska betydelsen i det militära språket, oavsett sammanhang. Har man som militär inte koll på dessa speciella begrepp eller är civilist som försöker göra sig förstådd i militära sammanhang blir det fel. Militär parlör behövs.

Inget konstigt med att ord kan betyda olika saker i olika sammanhang. T.ex. stridsuppgifterna ”ta” och ”slå” är väldigt vanligt förekommande ord i svenskan. Men det militära språkbruket lägger inga krokben för normalt språkbruk. Jag har då aldrig behövt genomlida ett sånt här samtal:

”Nu tänker jag ta på regnstället”

”Så kan du inte säga, ta betyder stridsuppgift som syftar till att besätta viss terräng eller objekt i visst syfte!”

Det är nämligen mycket tydligt när man använder ta eller slå i betydelsen stridsuppgift, jämfört med när man använder orden i dess normala betydelse.

Däremot är vi nog många som genomlidit samtal liknande detta:

Min bedömning är att fienden kommer att kraftsamla i den här rikt…”

”Du menar väl att MOTSTÅNDAREN kommer att kraftsamla…”

”suck!”

Det är alltså så knäppt i försvarsmakten att två ord som är helt synonyma med varandra språkligt, har fått olika betydelser. Söker man i Word efter synonym till fiende så hamnar motståndare högst upp på listan. Men ändå finns det de som finner det nödvändigt att påpeka att man inte får använda fiende. Hur blev det så här?

Just vad gäller orden fiende och motståndare var det tydligen så att någon såg ett behov av att likrikta användandet i våra reglementen. En instans översåg ordens användande. I PM:et som blev resultat av översynen finns det fyra sidor med jämförelse av olika reglementen och lagtexter. Det räknas hur många gånger de olika orden används m.m. Här följer ett citat ur texten som återkommer två gånger och är huvudskälet till att ordet fiende nu närmast blivit bannlyst i militära skrifter.

Det faktum att ordet fiende förekommer i svensk lagstiftning i anslutning till lagar och förordningar vars tillämpning gäller i krig eller eljest, gör att begreppet verkar vara djupt förknippat med tillståndet krig och dessutom ha en juridisk innebörd. Ordet fiende bör därför undvikas i reglementssammanhang, om inte texten är en återgivning av lagtext.”

Jag frågar mig: Varför skulle det vara försvårande att ordet fiende används i lagtext? Många ord har flera betydelser och det framgår av sammanhanget vad de betyder på den plats de återfinns. Tänk om någon hade skrivit ”Ta är en stridsuppgift och det är mycket viktigt att förväxling inte sker när det är fråga om stridsuppgift eller inte. Därför är det direkt olämpligt att använda ordet ta i militär text om inte stridsuppgiften avses” Helt orimligt! Hakar också upp mig på ordet ”verkar” i den citerade texten, det visar att hela slutsatsen bygger på ett antagande. Jag är också starkt kritisk till hur man kan slå upp ordet i ett tiotal reglementen, fyra lagar och två utländska reglementen, men uppenbarligen missa att slå upp orden i en vanlig svensk ordbok. Det kanske hade kunnat ge lite balans att se hur orden är synonyma. Tyvärr får jag känslan att det var förutbestämt vilket resultat översynen skulle få. Så här lyder en mening i analysen:

”Intressant är att notera att även om AR 2 är nyare (1995) biter man sig fast i begreppet fiende.”

Vadå biter sig fast? Det fanns väl ingen diskussion 1995 om hur vi skulle använda fiende och motståndare? Det verkar ha gått bra ändå till 2009. Lagarna det hänvisas till i PM:et är från 40-, 50- och 60-talet och det innebar ingen begreppsmässig dikeskörning vad gäller fiende och motståndare.

Mest bekymrande är nog ändå att vi köpte detta utan tillräcklig kritisk granskning och nu genomsyrar synen i ett PM skrivet av en person användandet av orden i alla militära texter. I daglig användning förbehåller jag mig rätten att använda orden fiende och motståndare på ett helt vanligt svenskt sätt och det är inte läge att rätta mig.

Ett annat ord jag använde i ett exempel ovan är ”bedömning”. Det brukade förut resultera i att någon säger ”bara bataljonchef kan göra bedömande” Tänk om man då hade kunnat skilja på att göra ett bedömande, som i att ta fram en stridsplan för bataljon, jämfört med att bedöma som i att ”granska” ”värdera” eller ”uppskatta” Helt vanligt språkbruk med andra ord.

Någon som varit med om den här? Övningsledaren målspelar vid starten på en skarpskjutning: ”Ni hör motorbuller!… Plötsligt dyker fientliga skyttar upp på åskrönet!…” och så kommer målen upp på åsen. Senare får övningsledaren feedback ”Fienden ”dyker” inte upp, dyker gör ubåtar” ”Dyker upp” är ett är ett idiomatiskt uttryck, jag vill slippa höra såna här anmärkningar fler gånger.

Nästa vanliga ord som vi är på väg att tränga in i ett hörn är ”fastställa”

Hade i förbandshandboken skrivit något i stil med ”… spaningen syftar då till att fastställa fientlig utbredning” Helt normalt språkbruk i militär skrift tycker jag. Men jag fick påpekat för mig att fastställa får jag inte använda sådär. Fastställa kräver tydligen att en chef med rätt befogenhet i sammanhanget tar del av de inhämtade underrättelserna. Denne kan sedan fastställa att de innebär att fiend… förlåt, motståndaren, har en viss utbredning. Klarlägga var ordet jag tilldelades istället för fastställa. Jag blev förbannad (inte på budbäraren, som bara berättade vad som gäller nu), men det hjälpte inte mot den här väderkvarnen heller.

Vi fortsätter. Ordet ”verkan” avser ofta det resultat beskjutning av ett mål får, eller effekten av beskjutningen i vanligt svenskt tal. ”effekt” används i en del militära skrifter för att beskriva den påverkan man får på fienden och dennes operationer. Eller om man så vill, vilken verkan vi fått. I några skrifter skriver man om våra vapens verkan och vill även beskriva vilken effekt vapnens verkan får på fienden i förlängningen. Ser man de två orden som två begrepp med olika innebörd blir det då så knäppt att man radar upp dem i samma mening, som i följande exempel.

Insatsmiljön påverkar funktionen indirekt bekämpning på olika sätt vilket kan resultera i att indirekt bekämpning måste taktik- och teknikanpassas för att på bästa sätt kunna leverera efterfrågad verkan och effekt.”

Men snälla någon, hur ser det där ut rent språkligt? Verkan och effekt är helt synonyma så i meningen ovan blir det en obehagligt ful kaka på kaka effekt. Det är inte direkt vanligt att man hör någon säga ”dagens träningspass består av att löpa och springa” Men så här går det då vi ger vanliga ord någon sorts innebörd som inte taktar mot vanlig språklig innebörd, men ändå försöker använda orden i löpande text.

Hur vi skapar nya begrepp av ren lathet.

Det verkar som att det ibland kan vara för jobbigt att uttrycka sig i hela meningar. Men jag vill påstå att det inte sker utan konsekvenser, om vi inte tänker oss för.

T.ex. kan man i text beskriva att det finns ”artilleri med lång räckvidd” Inget konstigt, läsaren förstår att det syftar på de system som skjuter långt. Man kan också förkorta bort ett ord genom att skriva ”långräckviddigt artilleri” Vad skulle då vara problemet med det? Jag menar att när man uttrycker sig så ger ”långräckviddigt” intryck av att vara ett begrepp man slänger sig med. Andra refererar till texten och slänger sig med uttrycket de snappat upp och jag upplever att vi gör det ganska okritiskt. Alla vill hänga med och använda de rätta militära modeorden. Det är dock problematiskt att slänga sig med ett begrepp man inte känner till definitionen på. Då riskerar man nämligen bli den som betecknar stridsfordon 90 som ”stridsvagn”. Eftersom begreppen det rör sig om bara är ett kortare sätt att uttrycka sig och inte ett tänkt som begrepp saknar de definition, som då självklart blir omöjlig att känna till. Än så länge är det ingen fara på taket. Blir på sin höjd pinsamt när åhörare lyssnar på någon som tror sig använda ett fastställt begrepp. Men det slutar inte där. Har man ett begrepp är det naturligt att vilja ha en definition av det. Det börjar spekuleras och en definition växer fram likt en vandringssägen. Ett typexempel på detta är begreppet ”höghastighetsvapen” som jag bloggat om tidigare. Till slut fastställs i värsta fall en definition, ingen vet riktigt hur och granskar man den så är den helt grundlös. Tyvärr är vi ofta inte tillräckligt bra på att granska. Men i en lojal försvarsmakt får vi lov att använda definitionen sam var en vandringssägen från början.

Ett exempel på begrepp är ”marktaktisk kontroll” som dök upp som bubblare runt 2005, gick direkt in på topplistan och användes som uppgift till förband. Alla undrade: ”vad fan är marktaktisk kontroll?!” Men färre vågade ifrågasätta det, rädda att visa sig vara i otakt med den nya trenden lågintensiva konflikter.

Ser vi behov av nya begrepp ska sådana skapas och samtidigt definieras, det ska inte lämnas åt slumpen att utveckla vår begreppsflora.

Normalisering av det onormala

Att slentrianmässigt förkorta text kan också innebära att man med skapande av nya begrepp normaliserar eller förskönar det onormala och det här fenomenet ser vi i nyheterna dagligen. Jag har några exempel jag tycker väldigt illa om och jag ska exemplifiera med två av dem.

”skolskjutning” är ett förenklat sätt att beskriva att en gärningsperson beskjutit personer på en skola. En avsevärd förkortning i skrift. Men vad innebär det när jag läser mellan raderna? Det innebär att vi som samhälle erkänner våldsbrott, med skjutvapen på skolor som en så vanlig företeelse att den ges ett eget begrepp. Samhället ska inte acceptera en sådan företeelse, den ska utrotas! Genom att normalisera den med ett eget begrepp uppnås ingenting positivt. Skriv vad det är frågan om utan att förkorta.

”barnsexturism” Det är så enkelt att hela begreppet är bara fel! Barn har inte sex! Vuxna åker utomlands och våldtar barn. Begreppet låter för tusan som att det finns resebolag som anordnar resor. Det vore önskvärt att detta begrepp försvann och hemskheterna benämns på ett mer rättvisande sätt.

Avslutningsvis.

Språket är ett mäktigt vapen. Det finns exempel på spioner som t.ex. i roll som talskrivare eller myndighetspersoner verkat genom att förvanska språk. Ett ”och” som ersätts av ett ”eller” ett komma på fel ställe, eller en särskrivning. Svårt att upptäcka och ännu svårare att bevisa att någon gjort det med flit. Men betydelsen av den förvanskade texten kanske helt ändrar skepnad. Genom oaktsamhet, lättja och bristande analyser gör vi språket till ett vapen riktat mot oss själva. Jag hoppas i alla fall mitt inlägg kan bidra till medvetenhet runt detta och att vi reflekterar över det vi skrivit.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ni förstår väl att äpplen inte är samma sak som målbekämpning!?

elvis3

Man hör nästan på namnet att elduppgifter och bekämpningsmetoder inte är samma saker. Ändå verkar det som att det är väldigt svårt att skilja dessa begrepp från varandra. Man skulle rent av kunna säga att det är förbannat irriterande att det ska vara så svårt att förstå att ”målbekämpa” inte är en elduppgift. Nu ska jag i alla fall reda ut den här begreppsfloran. Efter detta inlägg är publicerat kommer jag skicka Elviskopior med Spas-tolvor och termobariska laddningar efter alla som använder begreppen fel.

Elduppgifter

En elduppgift anger syftet med elden till den som får uppgiften att skjuta. Vanligtvis är det kompanichef som ger elduppgiften till eldledningsgrupp, när vi talar om indirekt eld. Det fina med elduppgifter är att de genom ett enda ord berättar vad som ska lösas med elden! Hur kan de göra det? Jo det är så finurligt att de har ett fördefinierat syfte som finns skrivet i skjutreglementet. För att det ska fungera ställs så klart krav på att man vet vad skjutreglementet säger om innebörden för den elduppgift man fått. Utifrån den uppgift man fått, faller det sedan ut hur man ska göra avseende val av sätt att skjuta på, val av ammunition, hur mycket som ska skjutas o.s.v. Det finns fem olika elduppgifter att ha koll på, dessa är:

  • Nedkämpa
  • Nedhålla
  • Avskärma
  • Förblinda
  • Belys

Jag avser inte beskriva innebörden av elduppgifterna, läs skjutR. Under en period har det även funnits några engelskklingande elduppgifter, men de ska strykas. Fem olika elduppgifter kan bli rätt trubbigt och det är svårt att få dem att passa på alla slagfältets situationer. För att öka möjligheten till dynamiskt skjutande används också två elduppgifter för direktriktad eld, vid skjutning med indirekt eld, nämligen:

  • Eld mellan … och … T.ex. ”eld mellan stenen och granen”
  • Eld mot … T.ex. ”eld mot fältet”

Dessa två har inte ett definierat syfte på samma sätt som de andra fem utan anger endast var skjutning ska ske. Därför kompletteras de med ett syfte som den som ställer uppgiften formulerar fritt. Att komma ihåg för den som formulerar syftet till dessa elduppgifter är att syftet inte får vara samma som till någon av de övriga fem. I såna fall ska man välja någon av dem, för att det i så fall blir enklare då inget syfte behöver formuleras och förmedlas. Syftet måste också vara realistiskt. Man kan inte ge uppgiften ”Erik Johan eld mot dungen i syfte att skyttarna där ska bralla på sig och supa sig fulla för att döva ångesten”

Ett trick för att ytterligare öka flexibiliteten i tilldelande av elduppgifter är att ge ramar i form av tid, t.ex. ”Helge Johan nedhåller dungen från nu i tre minuter, nedhåller därefter…”

Begreppet ”inrikta” ska inte användas som en elduppgift, vilket många felaktigt gör. Att ge elduppgiften nedhåll som beredduppgift medför att skjutande förband inriktas av eldledningsgrupp och är rätt sätt för chef att styra det. t.ex. ”Filip Ludvig, nedhåller svackan, beredd nedhålla höjden” Inrikta från kompanichef är mikromanagement.

”Bekämpa” är inte heller en elduppgift. Begreppet kan vara en rapport som betyder att man skjutit mot något, men inte kunnat se vilken verkan man fått. Det kan också vara ett sätt att prata om att man tänkt skjuta mot något, men med en ännu icke specificerad ambition eller elduppgift. ”I senare skede ska fiendens artilleri bekämpas inom området…”

Bekämpningsmetoder

För att på ett ändamålsenligt sätt fördela resursen indirekt eld har det utarbetats tre olika metoder som styr upp hur och vem som nyttjar indirekt eld.

De tre metoderna är:

  • Skjutning från ledningsplats
  • Skjutning med eldtillstånd
  • Målbekämpning

Skjutning från ledningsplats används när den nivå –bataljon eller brigad- som själv är ägare till artilleriet väljer att använda detta för att ordna understöd. Metoden används när situationen kräver att understående förbands strid samordnas av högre chef. Då är det också nödvändigt att indirekt eld samordnas av högre chef. Metoden används också när chef vill behålla handlingsfrihet med sitt förband för indirekt eld. Ungefär samma tänkande som när man avdelar ett förband som reserv. Med denna metod kan man säga att det är förbandets ledningsplats som skjuter för att lösa elduppgifter den själv fastställt.

Skjutning med eldtillstånd används när lägre krav på samordning krävs, när bara ett underställt förband åt gången har behov av indirekt eld eller när chefen vill kraftsamla alla resurser för indirekt eld till ett av de underställda förbanden. Metoden innebär att underställd chef lånar artilleri av chefen för att lösa en överenskommen del av striden. Begränsningar för eldtillståndet ges t.ex. i form av händelser, tid eller ammunitionsmängd. Chefen med eldtillståndet tilldelar sin eldledare elduppgifter som löses inom ramen för eldtillståndet.

Målbekämpning används när chefen vill behålla handlingsfrihet med artilleriet, men ändå vill ge underställda förband möjlighet att använda indirekt eld. Målbekämpning har vissa likheter med eldtillstånd, så till vida att det är på underställd nivå som artillerielden används. Skillnaden är att här disponeras resursen indirekt eld under mycket kort tid. Vanligen endast för att kunna lösa en elduppgift åt gången. Ram för målbekämpning styrs upp i förbandens stående ordrar. Namnet på metoden kommer möjligvis av att man på tiden man disponerar indirekt eld endast hinner ”bekämpa ett mål”

Vad som är absolut förbjudet, av den enkla anledningen att det är helt fel, är att använda ”målbekämpa” som om det vore en elduppgift. ”Erik Johan målbekämpa skyttarna på höjden!” Fel, fel, fel! Det finns så klart inget definierat syfte, då det inte är en elduppgift och således ger inte ”målbekämpa” något stöd angående hur man ska skjuta. Om någon skulle ge en pluton stridsuppgiften ”kriga i linje ett” skulle den chefen bli idiotförklarad, då det inte finns någon stridsuppgift som heter ”kriga”.

Nu ska vi snäppa upp alla som använder begreppen fel! Måste jag skicka Elviskopiorna blir det inte roligt!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ibland skapar vi organisation som inte gör det enkelt för oss själva.

Är det något som gör det besvärligt för en förbandschef när det gäller att leda förbandet så är det om man har underställda förband med helt olika behov av t.ex. logistik, ledning och med stor geografisk spridning. Eller vad sägs om att ha huvuddelen av sitt förband 10-20 km bakom de stridande bataljonerna i huvudsakligen öppen terräng. Delar av det i höglänt terräng snett bakom de stridande bataljonerna och delar någonstans på djupet framför de stridande bataljonerna. Lycka till att leda, underhålla och planera den verksamheten.

Det är så det ser ut för en haubitsbataljon. Skjutande delar långt bak, radar i helt annan terräng och eldledningspluton långt fram.

arthur

Att ha dessa förband i samma organisation är rationellt när det gäller fredsutbildning. För att utbilda pjäs krävs eldledare och tvärt om. För att utbilda artillerilokaliseringsradar hör man redan på namnet att det krävs artilleri. Så det är en självklarhet att dessa ska utbildas på samma ställe. Finns nog ingen som vill ifrågasätta det, inte jag heller.

Men när förbandet ska lösa sina krigsuppgifter blir det bara konstigt. Ett skjutande förband är relativt enkelt att leda, då det uppträder ganska samlat. Det är samband till högre chef och stridande förband som kan vara lite svårare att få till. Men det är inte ett internt bataljonsproblem. Uppgifterna är väldigt enhetliga, för skjutande delar och dess underhållsorg. Eldledningsplutonen uppträder väldigt långt från bataljonstaben vilket medför sambandsproblem. Det är inte heller lämpligt att artbat, som ”ombud” för brigaden ger uppgifter till eldledningsplutonen. Lika lite som det vore lämpligt för stabs/granatkastarkompaniet på mekbataljon att ge order till egrupperna baserat på den stridsplan bataljonstaben förmedlat till kompaniet. Elden och de som leder den har en stark anknytning till stridsplanen. De som är tänkta att leda den ska därför finnas nära de som leder striden på motsvarande nivå. Egrupper vid mekbat finns vid de stridande kompanierna. Samma resonemang tillämpas på artillerilokaliseringsradar, det är brigaden som behöver samordna dess användning i stridsplanen.

Ser man inte bara till förmågan att leda eld och rörelse utan även till ett helhetsgrepp på underrättelser är det lika opraktiskt med sensorer på artbat. Sensorer finns på nivån ovanför brigad i form av t.ex. jägare och direkt under brigadstaben i form av spaningskompani. Utan samordning riskerar dessa resurser att hamna i knät på varandra i terrängen. Finns det dessutom ytterligare resurser för spaning i form av eldledare och radar, underlättas inte samordningen av att den måste genomföras via artilleribataljonens stab. Tendensen är att brigadstaben vill ta greppet om användningen av artilleriets sensorer, fast då utan att ha befälet. Rimligt vore att sensorkompaniet i artilleribataljonen istället lyder under brigadstaben.

Hur skulle då detta se ut? Jag tänker att sensorkompaniet skulle finnas i organisationen parallellt med brigadspaningskompaniet, direkt under brigadstab. Ett fristående uppträdande skulle säkert kräva en översyn av kompaniets organisation. Kanske skulle det behövas en parallell översyn av brigadspaningskompaniet, för bästa fördelning av underrättelseresurser. Kanske skulle de lösa olika uppgifter, organiserade som de ser ut idag. Kanske skulle de föras samman i en bataljonsorganisation. Fördelen med en sådan organisation skulle vara att risken för mikromanagement från brigadstab skulle minska om det finns en stab att ge uppgifter till. Nackdelen skulle vara att det ger dålig utväxling med två kompanier ledda av en stab i förhållande till antalet rader i PRIO.

archer

Jag är dock övertygad om att det vore mer ändamålsenligt för artilleribataljonen att renodlas till de resurser som krävs för att leverera ton efter ton av glödhett kapitalistiskt stål till målterrängen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur svårt är det egentligen att anmäla när man är anfallsberedd?

9040 snöyra

I armén avslutas ofta ordergivningar, både där chefen samlat sina underställda och ordergivning via radio med att den som givit ordern, ger uppmaningen ”anmäl anfallsberedd” (eller anmäl framryckningsberedd/understödsberedd/försvarsberedd beroende på vilken typ av order som givits). Uppmaningen innebär att man när man utifrån den givna ordern gjort sina förberedelser, ska komma ihåg att tala om att man är färdig att påbörja striden.

Det är en av mina käpphästar att vi ska sluta upp med det där tramset! Varför blir det en sådan djävulsk käpphäst av det finns det nog de som frågar sig. ”Det är väl bra att påminna om det?” Jag ska presentera två skäl till varför det inte är bra här.

För det första använder vi oss av, eller i alla fall påstår oss använda oss av uppdragstaktik i armén. D.v.s. att vi ger någon en uppgift och att den som fått uppgiften själv avgör hur uppgiften ska lösas. Visserligen inryms det i uppdragstaktik att styra detaljer, men bara då det behövs. För att agera uppdragstaktiskt krävs självständiga och flexibla chefer, som kan hantera komplexa situationer. Det måste också finnas en miljö fylld av förtroende mellan chefer. Förtroende t.ex. från högre chef till lägre chef för att lägre chef kommer välja ett sätt att lösa uppgiften som bär mot målet. I denna förtroendefyllda miljö börjar vi alltså med att klara ut för de som fått en ibland komplex uppgift, att de ska komma ihåg att anmäla när de är klara att påbörja lösande av uppgiften. Som att de vore kretiner och inte fattar att chefen behöver få veta när vi kan börja lösa uppgiften. Men tydligen den unika sorten kretiner som kan anförtros komplicerade uppgifter.

Mr Oppenheimer, ert uppdrag är att tillverka en atombomb, men glöm inte att du måste tala om när den är klar…

Hallå! Pricipiellt hål i huvudet! Att anmäla när man är klar att påbörja lösande av uppgift är en självklarhet, som inte ska nämnas. Dessutom ges ofta tilläggsinstruktioner som ”Jag vill att ni anmäler anfallsberedda snarast” Får inte varje militär veta redan vecka ett att all militär verksamhet alltid skall genomföras med högsta hastighet och att reservtiden ska tas ut i slutet? Chefen kanske är osäker på om ordergivningen varit oklar vad gäller tidsförhållanden, var tydligare då, eller ställ fler kontrollfrågor! ”Snarast” är hur som helst inte tydligare än att inte säga något alls”Jag kommenderar framåt klockan …” ger däremot en tydlig ram.

Den andra anledningen är det inte finns något som heter ”anmäl anfallsberedd”. Begreppet har visserligen lyckats smyga sig in på sid 90 i metodhandboken från 2007. Hur det gick till vete tusan. Det höll på att smyga sig in, i ett orderexempel, i förbandsreglemente pansarskytte grupp och pluton, men det hoppas jag att jag lyckades stoppa. Förhoppningsvis kan vi helt utplåna begreppet i kommande utgåvor av våra skrifter. Begreppet har uppstått när vi övat åtgärder vid kommandot ”förflyttning” Anledningen är att p.g.a. den stress vi har att komma framåt i utbildningen har stegringen varit för stor. För många nya moment för vagnsbesättningarna. För en skyttesoldat är minnesramsan på kommandot ”förflyttning!”, enligt MSR 3 ”Säkra, skydd, sikte, magasin, vapenkontroll, väska och verktyg” Sedan ger skyttesoldaten normalt klartecken till chefen. Utan att bli anmodad att göra det, kan noteras. Enklare att drilla i en skyttegrupp. I ett stridsfordon är det betydligt fler moment som besättningen utför. Både enskilt, tillsammans och uppstyrt av vagnchefen. Det som händer när man övar alla momenten i vagn är att fokus hamnar på att genomföra de praktiska momenten och så glömmer vagnchefen att anmäla att gruppen är klar. Övningsledaren eller plutonchefen tröttnar på att vänta och påminner på radion ”Erik Adam anmäl anfallsberedd!” och så anmäler grupperna att de är anfallsberedda. När det här hänt ett antal gånger tycker övningsledaren det är lika bra att ge påminnelsen som en del av ordern. Nästan direkt anpassar sig grupperna och anmäler inte längre att de är anfallsberedda om de inte fått ordern ”anmäl anfallsberedd” Jag har till och med blivit ifrågasatt när jag bara gett ”förflyttning!” ”Hur skulle vi veta att vi skulle anmäla anfallsberedd, när ingen sa det?” ”Ja hur fan skulle du kunna veta att chefen ville veta om han kunde starta anfallet han nyss gett order om… kom lite närmare så jag hör vad du säger, är du snäll… ” Vi har övat in ett passivt beteende. När detta har pågått i många år, utan åtgärd, tror folk att det är så man ger order. Folk som tror att det är så vi ger order, sätter sig plötsligt och skriver reglementen. Vi rättar ett fel genom att göra ett annat fel, istället för att bryta, utvärdera och göra om på rätt sätt. Att curla med en påminnelse om det självklara får övningen på rätt spår där och då, bryta och utvärdera tar längre tid. Men curlandet blir förödande på lång sikt.

Genom att stanna upp och analysera av detta enskilda ”begrepp” tycker jag att vi kan hitta en del generella principfel som vi gör i försvarsmakten.

Det pratas mycket om uppdragstaktik, men när det kommer till att genomföra det praktiskt är vi inne och petar i minsta lilla smådetalj. ”anmäl anfallsberedd” är ett litet symptom på en stor sjukdom, det är en anledning till att det blir en käpphäst att få bort onödiga kommandon.

Vi rättar fel, genom att göra andra fel. Istället för att ta oss an det som verkligen är fel, hittar vi på en ny bestämmelse som tacklar problemet som uppstår p.g.a. det första felet. Detta ger växande byråkrati i fredsverksamheten och krångligare metoder i kriget.

Vi tjänar tid på kort sikt genom att på curla och skjuter samtidigt oss själva i foten på lång sikt. Låt saker bli fel, bryt och utvärdera.

Rent konkret avseende order …

  • Använd aldrig ”anmäl anfallsberedd!
  • Avsluta istället ordergivning med att kommendera ”förflyttning!” och att mottagarna kvitterar sändningen. Eller bara kvittens av sändningen.
  • För att ge tidsram ge ett klockslag för när ”framåt” kommenderas, ange inte ”snarast”.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ibland blir man svag i tron

På väg ned på stan för att handla och slås plötsligt av orena tankar som skulle kunna få mig arkebuserad med luftvärnskanon om jag bodde i Nordkorea. Hur fan vet jag att det jag utbildar på är rätt, jag har exakt noll ”landskamper” i nationellt krig på mitt CV.

 
Tänk er det… Att jobba med något som man aldrig någonsin får göra på riktigt. Hur vet man då att man gör rätt?

 
Jag utbildar bl.a. i stridsteknik/taktik och tycker att jag vet hur det ska gå till. I vår verksamhet har vi möjlighet att jämföra med andra länders verksamhet. Vid jämförelse kan man komma fram till att mycket är likt, men lika gärna att vi gör precis tvärt om i samma situationer. Finns det då skäl att tvivla? Ja helt klart! Skulle nog vara rent av osunt att inte tvivla. De som vunnit ett krig tycker kanske på god grund att deras sätt är det rätta, borde vi lyssna mer på dem? Men å andra sidan hjälpte det inte Frankrike under andra världskriget att man varit på segrande sidan 20 år tidigare, i första världskriget. Har man inte krigat på 200 år så har man i alla fall inga erfarenheter (förutom stridstekniska fragment från strider i de utlandsmissioner Sverige deltagit i) att falla tillbaka på. Trots risken att man hamnar snett vid historiestudier använder vi det en hel del. Men vi får hoppas att kritiskt granskade och avvägda slutsatser kan vägleda mer än det vilseleder, oss som saknar egna erfarenheter. Något sorts stöd för vårt tänk behöver vi trots allt. Kanske.

 
Nåväl, trots allt finns det ändå en del som är mätbart, går att simulera eller är erfarenheter som är allmängiltiga och kan ge viss trygghet i att man gör rätt. Men bara en viss trygghet, simulatorstrid är inte riktig strid!

 
Den delen av tvivlen tycker jag ändå är hanterbara, kanske kan jag slippa möta luftvärnskanonen i gryningen.

 
Riktigt jobbigt blir det dock när man inser att det kanske inte ens går att genomföra det man tror är rätt. Men samtidigt konstaterar att vi fortsätter utbilda på samma sätt. Kanske för att man inte vet något annat sätt (eller att de alternativa idéerna mest är hjändött flum), av gammal hävd, eller för att vi önsketänker att det funkar.

 
Då slår tvivlet till som en hjärtinfarkt i mig. Tänk om brandkåren bara skulle ha möjlighet att ta med 10 liter vatten i varje brandbil. Men fortfarande skulle utbilda som om det vore 10 kubikmeter vatten i tanken. Om vatten inte vore en faktor att räkna med för brandsläckning, vore det tvunget för brandkåren, att lära sig släcka utan vatten. Konsekvenserna av att inte göra det skulle bli ödesdigra vid nästa brand.

 
Ett exempel: Vi har ett reglemente som förespråkar understöd av bataljons anfall med 2-4 artilleribataljoners eld. Om det är rätt antal vet vi inte säkert, men det finns skäl att tro att det inte är helt fel i alla fall. 2-4 bataljoner är omöjligt eftersom vi inte kan skrapa ihop den mängden artilleri i landet. Om det då inte går att anfalla med mindre understöd utan orimliga risker och vi anser detta vara sant. Borde vi då inte ändra på någon parameter i ekvationen. Mer artilleri eller ge tusan i att anfalla. Nejdå, vi kör på i samma riktning och tänker att vi ska släcka branden med 10 liter när det behövs. Kan det vara så att vi inte kan göra så mycket åt problemet och då blundar istället. Eller är det bara jag som inte ser den geniala planen, för att jag är för insnöad?

 
Men seriöst, även om vi hade 10 kubikmeter vatten, hur ska vi egentligen veta att vi använder det rätt när vi ska släcka? Vi har inte släckt en brand på över 200 år.

 
Kanske stärkt av mitt inre resonemang tränger jag undan tvivlen och funderar lite över vad som blir nästa bok jag ska lä… Ååå titta en rullskidåkare, ser kul ut….

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Panzer battles

panzer battles

Boken är skriven av Generalmajor F.W. Von Mellenthin och är hans berättelse om det han gjorde under andra världskriget.

 
Von Mellenthin har helt koncentrerat sig på det han gjorde i sin tjänst. Väldigt lite står att läsa om det han gjorde innan kriget och vid de tillfällen han var hemmavid under kriget. Författaren har lagt vikt vid att ta de erfarenheter han drog under kriget ett steg vidare och ge läsaren en lektion i taktik. Boken är följaktligen främst något för läsare med intresse för taktik kopplat mot praktiska händelser. Den ger mindre för den som vill läsa om någons personliga ”resa” genom kriget, eller för den som vill få en översiktlig bild över andra världskriget.

 
Von Mellenthin tjänstgjorde i Polen, Frankrike och på Balkan 1939/1940. I Nordafrika fram till juli 1942. Ryssland vid Stalingrad, Kursk, Dniepr, Ukraina, Polen fram till hösten 1944. Västfronten med bl.a. ett kort deltagande i slutfasen av Ardenneroffensiven. Han tjänstgjorde i princip uteslutande i stab och arbetade stundtals med flera av de kända befälhavarna, som Rommel och Balck. Man får en del intressant information om hur dessa chefer fungerade i sin roll, men också hur befälhavarna fungerade med varandra. Personkemi kan ibland påverka historiska skeenden förvånansvärt mycket.

 
Slagen beskrivs utifrån den nivå Von Mellenthin arbetade på. Slagen mot slutet på kriget tenderar att bli lite svårgreppbara då rör sig om armégruppsnivå. Jag tycker att avsnittet om ökenkriget och striderna från Stalingrad och fram till Kursk är mer greppbara, mest intressanta att följa och kanske kan ge de flesta lärdomarna. Utifrån ökenkriget förstår man mycket tydligt hur en mindre styrka genom att nyttja kraftsamling gång på gång kan bli lokalt överlägsen. Lika tydligt framgår hur kraftsplittring kan ödelägga en annars bra plan. Ökenkriget visar också exempel på hur snabb manöver kan leda till lokal överlägsenhet genom överraskning. vi ser också att även när inte överraskning uppnås kan snabb manöver i sig självt kan ge samma effekt, genom att fienden inte hinner vidta motåtgärder fast han ser vad som är på väg att hända. Några av de slutsatser som dras, kan dock inte förväntas vara giltiga i dagens krig.

 
Det finns 61 kartor i boken vilket gör att det är ovanligt bra bäddat för att man ska hänga med i skeendena på slagfältet. I de flesta fall är också kartorna synkade bra med texten. Används ett ortsnamn i texten finns det på kartan o.s.v. Det finns en obligatorisk bildbilaga på ett tiotal sidor i mitten. Boken är på 439 sidor i den utgåva jag läst och skrevs redan 1956, så Von Mellenthins minnen var relativt färska.

 
En klart lärorik och läsvärd bok, för er som vill förkovra er i taktik. Finns på Adlibris för 144 kr som pocket. Inget att vänta på skaffa den!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur mycket artilleri behöver vi egentligen?

Senaste tiden har jag uppsnappat flera diskussioner om artilleri, spekulationer angående den effekt de 24 ”norska” pjäserna skulle medföra. Frågor som hur många pjäser behöver vi egentligen? Hur många gånger bättre är en Archer än gamla pjäser o.s.v. Nu tycker jag det är dags att skriva något i ämnet(igen).

Vad har man artilleri till egentligen?

Illustrations showing a charge by soldiers of the Liverpool and Scottish regiments to recapture a trench taken by the Germans who took it by using flame-projectors to spray fire.     Date: August 14th 1915

För att kunna få en realistisk uppfattning om hur mycket artilleri som behövs måste man ha en uppfattning om vilka uppgifter som ska lösas. Artilleriets två huvuduppgifter är förenklat uttryckt:

Understödja de stridande förbanden med eld.

Bekämpa mål på ”djupet”.

Mellan dessa två finns ingen inbördes prioritering och däri ligger en del av problemet. De flesta är överens om att i vår valda doktrin är den viktigaste och dimensionerande uppgiften att understödja de stridande förbanden med eld. Konstigt nog ser vi ändå ofta ett tänk, både avseende teknik och taktik, som i praktiken mest gynnar användande av artilleri för bekämpning av mål på djupet. Dessa oklarheter bromsar utveckling av stridsteknik, reglementen och organisation. Att spreta i olika riktningar försvårar också tekniska frågor som hur vi ska utforma vapensystem och ”ammunitionsportfölj”

Anledningen till att understödjande eld är viktigast är att eld tillsammans med rörelse helt enkelt är grundläggande för all strid. Eld och rörelse kallas t.o.m. för stridens grunder. Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi strider med kombinerade vapen. D.v.s. verkan från flera olika vapensystem blir mer än summan av de enskilda vapensystemens verkan om vapensystemen ”kombineras”. Kombinationen av artilleriets eld och de stridande förbandens anfall eller försvar ger en högre effekt än att strida på en plats och skjuta på ett annat mål med artilleriet.  Att ge sig på mål som fi artilleri eller staber gör vi effektivast genom att med hjälp av understödjande indirekt eld nå genombrott och låta våra anfallsförband bekämpa dem. De som inte har det syssättet brukar gärna påpeka att en eldstöt väger ett drygt ton och har mycket högre verkan än direkt eld. Ja i absoluta mått kanske. Men jämförelsevis är direktriktad eld att betrakta som kirurgisk i sin precision. En enda 40 mm granat kan mycket väl ge samma effekt på målet som en hel eldstöt 15,5 cm spränggranater. Att bekämpa fientligt underhåll, staber och artilleri ger effekt på sikt, men det kommer att ge lägre effekt totalt på striden om bekämpning på djupet innebär att vi måste ge avkall på understöd till de stridande förbanden. Vilket är ett vägval nuvarande organisation med 24 pjäser ställer oss inför. Har vi har kapacitet att tillfredsställa behov av understöd blir dock möjlighet att bekämpa fienden på djupet för att kunna skapa flaskhalsar inom olika funktioner väldigt intressant. Helst vill vi kunna understödja strid och samtidigt bekämpa på djupet, T.ex. med spaningsförband eller drönare som leder elden.

Momentan verkan och elduthållighet – välj en! 

I Sverige betonar vi ofta -helt korrekt- vikten av att av att ha momentan eld i målet för att uppnå verkan. (läs mer om det i mitt blogginlägg om bankorrigerande tändrör) Men vårt sätt att nå detta har helt fastnat i att ha en hög eldhastighet eller förmåga att skjuta flera granater med olika bana som når målet samtidigt. (Multiple round simultaneous impact, förkortas MRSI) I andra länder tror jag inte alls man resonerar så. Där skjuter man istället med fler pjäser för att få denna effekt och ser inte problemet. M.h.t att vi inte har råd att ha många pjäser kan man till del förstå att resonemanget hamnar där det gör. Tyvärr för vi inte resonemanget i botten, då hade vi sett baksidan av det. En pjäs som t.ex. kan skjuta fyra skott på samma tid som en annan skjuter ett skott, kommer att bli mycket mer komplex och dyr. Fokuset på hög tekniknivå är sannolikt också en av anledningarna till att vi inte har råd med fler pjäser. Den viktigaste konsekvensen -som man helt tycks glömma- av att enskild pjäs skjuter många gånger fler skott för att nå den verkan vi vill ha momentant är att ammunitionen vid pjäsen tar slut många gånger snabbare. Ska vi då kunna ha fortsatt understöd krävs en annan pjäs som tar över lösandet av uppgiften, när den första måste fylla på ny ammunition. Ska de få pjäser vi har dessutom behöva arbeta växelvis på det sättet, måste teoretiskt eldhastigheten dubblas för att kunna upprätthålla samma momentana verkan. Följden blir ännu tätare omladdningar, mer växelvis i en ohållbar karusell. Ekvationen går inte ihop

Hur ser det ut om vi tittar på Archer avseende detta. Den har en lägre eldhastighet än våra äldre pjäser och kan därför inte momentant göra det jobb som flera äldre pjäser gjorde. Den har bara med sig 21 skott. Mycket mindre än de äldre pjäserna. Bristerna i elduthållighet är ett mycket allvarligt problem, som nästan ingen talar om. Medförd ammunition räcker ofta inte ens till att understödja anfall över ett terrängavsnitt eller för att ta ett anfallsmål. Problemet är att det inte går att stanna och övergå till försvar mitt i ett anfall, när pjäserna behöver fyllas, utan att initiativet förloras. Anfaller man utan möjlighet till understöd har det självfallet sina risker också. Lösningen på problemet med elduthållighet är ofta att skjuta växelvis, vilket leder till en verkan som kan beskrivas som att skita och hålla för. Fyra eller åtta pjäser skjuter åt gången, när vi vet att det krävs 24-48. Det duger inte. Att vi ens diskuterar sådant är rena dumheterna. Enda lösningen är att skjuta med fler pjäser.

Fördelen med Archer är att den grupperar väldigt snabbt och relativt snabbt kan fylla på ammunition. Men icke desto mindre menar jag att alla resonemang som går ut på att en Archer-pjäs kan leverera lika mycket understöd som flera äldre pjäser är rent nonsens. Längre räckvidd ger mer flexibilitet i gruppering, men det förändrar inte behovet av mängden eld och det är det som är problemet. Archer har tack vare sitt goda skydd, goda rörlighet och långa räckvidd egenskaper som gör den mer lämplig för att bekämpa mål på djupet och överleva artilleridueller än att understödja markstrid. För det ändamålet hade en enklare pjäs varit att föredra.

Hur mycket artilleri behövs för att understödja striden?

Reglementen föreskriver att bataljons anfall understöds med två till fyra artilleribataljoner, delvis beroende på i vilken terräng striden förs.

En fråga som brukar förekomma runt detta är om vi verkligen kan säga att det behövs understöd av fyra bataljoner då vi faktiskt inte har fler än två. Ja självklart kan vi det! En taktisk realitet förändras inte av att försvarsmakten är för fattig för att ha mer än 24 artilleripjäser. Skulle vi ha ett annat synsätt kommer ett tänk som inte är realistiskt ganska snart bli en taktisk ”sanning”

Det är helt enkelt så att med hänsyn till tillgänglig verkan både momentant och över tid, jämfört med hur mycket eld som behövs för att ge ett rimligt understöd, så blir två till fyra bataljoner ett minimum. Läggs dessutom ett artilleribekämpningshot på, som gör att artilleriet måste omgruppera under själva anfallet för att undgå bekämpning, ökar självfallet behovet av skjutande förband. För att ha någorlunda kontinuerligt understöd med fyra bataljoner kommer det då krävas att man har tillgång till minst sex bataljoner. Jämför man med de krigserfarna ryssarna så använder de ytterligare ca 50% artilleri för lösa understöd. De understödjande förbanden behöver alla vara grupperade så att de når det tänkta anfallsområdet utan att skjuta mer än 2/3 av max skjutavstånd. Vilket med automatik ger begränsningar i att med kort tidsperspektiv kunna understödja strid i ett annat område. När vi understödjer en bataljons anfall bör de andra bataljonerna på brigaden och vår andra brigad inte anfalla samtidigt.

Vill man utöver understöd av strid kunna bekämpa på djupet krävs ytterligare minst en bataljon. För att lösa de uppgifterna kan raketartilleri vara aktuellt.

Jag landar alltså i att ett minsta antal pjäser är 84 st. Alla inser att det inte är möjligt att ha så mycket artilleri i vår anorektiska försvarsmakt. Det skulle ske på bekostnad av andra förband och förmågor o.s.v. Det är inte det som är poängen. Man ska mer se det som ett sätt att förmedla att nedrustning av försvarsmakten har medfört att många funktioner gått under ”kritisk massa” i volym för när det faktiskt är möjligt att lösa tilldelade uppgifter på ett bra sätt. Det är också tänkt att ge perspektiv och på sikt slippa tröttsamma situationer som när anfall understöds av fyra pjäser och det finns de som tycker det är tillräckligt.

En sak till…

Begreppet ”långräckviddiga bekämpningssystem ” är någon sorts militärt modeuttryck som sprider sig som ett virus. Mig veterligen finns ingen fastställd definition, vilket det lämpligen bör finnas om man slänger sig med detta som ett begrepp. Det är skillnad på att formulera sig ”ett bekämpningssystem med lång räckvidd” eller ”långräckviddigt bekämpningssytem” Det första är beskrivande och det senare ger mer intrycket av att vara ett definierat begrepp. Det ger intryck av att vara ett samlingsbegrepp för vapensystem som eldrörsartilleri, raketartilleri, markrobotar, kryssningsrobotar. Kanske drönare och dödsstjärnor också. I mig kryper det när man slänger sig med ett begrepp som har tveksam eller ingen definition. Vad gäller användande av begreppet för att beskriva svensk förmåga säger jag avbryt! Vi har artilleri, punkt! Då blir det fullständigt meningslöst att använda ett allmänt samlingsbegrepp.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer