Hur mycket artilleri behöver vi egentligen?

Senaste tiden har jag uppsnappat flera diskussioner om artilleri, spekulationer angående den effekt de 24 ”norska” pjäserna skulle medföra. Frågor som hur många pjäser behöver vi egentligen? Hur många gånger bättre är en Archer än gamla pjäser o.s.v. Nu tycker jag det är dags att skriva något i ämnet(igen).

Vad har man artilleri till egentligen?

För att kunna få en realistisk uppfattning om hur mycket artilleri som behövs måste man ha en uppfattning om vilka uppgifter som ska lösas. Artilleriets två huvuduppgifter är förenklat uttryckt:

Understödja de stridande förbanden med eld.

Bekämpa mål på ”djupet”.

Mellan dessa två finns ingen inbördes prioritering och däri ligger en del av problemet. De flesta är överens om att i vår valda doktrin är den viktigaste och dimensionerande uppgiften att understödja de stridande förbanden med eld. Konstigt nog ser vi ändå ofta ett tänk, både avseende teknik och taktik, som i praktiken mest gynnar användande av artilleri för bekämpning av mål på djupet. Dessa oklarheter bromsar utveckling av stridsteknik, reglementen och organisation. Att spreta i olika riktningar försvårar också tekniska frågor som hur vi ska utforma vapensystem och ”ammunitionsportfölj”

Anledningen till att understödjande eld är viktigast är att eld tillsammans med rörelse helt enkelt är grundläggande för all strid. Eld och rörelse kallas t.o.m. för stridens grunder. Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi strider med kombinerade vapen. D.v.s. verkan från flera olika vapensystem blir mer än summan av de enskilda vapensystemens verkan om vapensystemen ”kombineras”. Kombinationen av artilleriets eld och de stridande förbandens anfall eller försvar ger en högre effekt än att strida på en plats och skjuta på ett annat mål med artilleriet.  Att ge sig på mål som fi artilleri eller staber gör vi effektivast genom att med hjälp av understödjande indirekt eld nå genombrott och låta våra anfallsförband bekämpa dem. De som inte har det syssättet brukar gärna påpeka att en eldstöt väger ett drygt ton och har mycket högre verkan än direkt eld. Ja i absoluta mått kanske. Men jämförelsevis är direktriktad eld att betrakta som kirurgisk i sin precision. En enda 40 mm granat kan mycket väl ge samma effekt på målet som en hel eldstöt 15,5 cm spränggranater. Att bekämpa fientligt underhåll, staber och artilleri ger effekt på sikt, men det kommer att ge lägre effekt totalt på striden om bekämpning på djupet innebär att vi måste ge avkall på understöd till de stridande förbanden. Vilket är ett vägval nuvarande organisation med 24 pjäser ställer oss inför. Har vi har kapacitet att tillfredsställa behov av understöd blir dock möjlighet att bekämpa fienden på djupet för att kunna skapa flaskhalsar inom olika funktioner väldigt intressant. Helst vill vi kunna understödja strid och samtidigt bekämpa på djupet, T.ex. med spaningsförband eller drönare som leder elden.

Momentan verkan och elduthållighet – välj en! 

I Sverige betonar vi ofta -helt korrekt- vikten av att av att ha momentan eld i målet för att uppnå verkan. (läs mer om det i mitt blogginlägg om bankorrigerande tändrör) Men vårt sätt att nå detta har helt fastnat i att ha en hög eldhastighet eller förmåga att skjuta flera granater med olika bana som når målet samtidigt. (Multiple round simultaneous impact, förkortas MRSI) I andra länder tror jag inte alls man resonerar så. Där skjuter man istället med fler pjäser för att få denna effekt och ser inte problemet. M.h.t att vi inte har råd att ha många pjäser kan man till del förstå att resonemanget hamnar där det gör. Tyvärr för vi inte resonemanget i botten, då hade vi sett baksidan av det. En pjäs som t.ex. kan skjuta fyra skott på samma tid som en annan skjuter ett skott, kommer att bli mycket mer komplex och dyr. Fokuset på hög tekniknivå är sannolikt också en av anledningarna till att vi inte har råd med fler pjäser. Den viktigaste konsekvensen -som man helt tycks glömma- av att enskild pjäs skjuter många gånger fler skott för att nå den verkan vi vill ha momentant är att ammunitionen vid pjäsen tar slut många gånger snabbare. Ska vi då kunna ha fortsatt understöd krävs en annan pjäs som tar över lösandet av uppgiften, när den första måste fylla på ny ammunition. Ska de få pjäser vi har dessutom behöva arbeta växelvis på det sättet, måste teoretiskt eldhastigheten dubblas för att kunna upprätthålla samma momentana verkan. Följden blir ännu tätare omladdningar, mer växelvis i en ohållbar karusell. Ekvationen går inte ihop

Hur ser det ut om vi tittar på Archer avseende detta. Den har en lägre eldhastighet än våra äldre pjäser och kan därför inte momentant göra det jobb som flera äldre pjäser gjorde. Den har bara med sig 21 skott. Mycket mindre än de äldre pjäserna. Bristerna i elduthållighet är ett mycket allvarligt problem, som nästan ingen talar om. Medförd ammunition räcker ofta inte ens till att understödja anfall över ett terrängavsnitt eller för att ta ett anfallsmål. Problemet är att det inte går att stanna och övergå till försvar mitt i ett anfall, när pjäserna behöver fyllas, utan att initiativet förloras. Anfaller man utan möjlighet till understöd har det självfallet sina risker också. Lösningen på problemet med elduthållighet är ofta att skjuta växelvis, vilket leder till en verkan som kan beskrivas som att skita och hålla för. Fyra eller åtta pjäser skjuter åt gången, när vi vet att det krävs 24-48. Det duger inte. Att vi ens diskuterar sådant är rena dumheterna. Enda lösningen är att skjuta med fler pjäser.

Fördelen med Archer är att den grupperar väldigt snabbt och relativt snabbt kan fylla på ammunition. Men icke desto mindre menar jag att alla resonemang som går ut på att en Archer-pjäs kan leverera lika mycket understöd som flera äldre pjäser är rent nonsens. Längre räckvidd ger mer flexibilitet i gruppering, men det förändrar inte behovet av mängden eld och det är det som är problemet. Archer har tack vare sitt goda skydd, goda rörlighet och långa räckvidd egenskaper som gör den mer lämplig för att bekämpa mål på djupet och överleva artilleridueller än att understödja markstrid. För det ändamålet hade en enklare pjäs varit att föredra.

Hur mycket artilleri behövs för att understödja striden?

Reglementen föreskriver att bataljons anfall understöds med två till fyra artilleribataljoner, delvis beroende på i vilken terräng striden förs.

En fråga som brukar förekomma runt detta är om vi verkligen kan säga att det behövs understöd av fyra bataljoner då vi faktiskt inte har fler än två. Ja självklart kan vi det! En taktisk realitet förändras inte av att försvarsmakten är för fattig för att ha mer än 24 artilleripjäser. Skulle vi ha ett annat synsätt kommer ett tänk som inte är realistiskt ganska snart bli en taktisk ”sanning”

Det är helt enkelt så att med hänsyn till tillgänglig verkan både momentant och över tid, jämfört med hur mycket eld som behövs för att ge ett rimligt understöd, så blir två till fyra bataljoner ett minimum. Läggs dessutom ett artilleribekämpningshot på, som gör att artilleriet måste omgruppera under själva anfallet för att undgå bekämpning, ökar självfallet behovet av skjutande förband. För att ha någorlunda kontinuerligt understöd med fyra bataljoner kommer det då krävas att man har tillgång till minst sex bataljoner. Jämför man med de krigserfarna ryssarna så använder de ytterligare ca 50% artilleri för lösa understöd. De understödjande förbanden behöver alla vara grupperade så att de når det tänkta anfallsområdet utan att skjuta mer än 2/3 av max skjutavstånd. Vilket med automatik ger begränsningar i att med kort tidsperspektiv kunna understödja strid i ett annat område. När vi understödjer en bataljons anfall bör de andra bataljonerna på brigaden och vår andra brigad inte anfalla samtidigt.

Vill man utöver understöd av strid kunna bekämpa på djupet krävs ytterligare minst en bataljon. För att lösa de uppgifterna kan raketartilleri vara aktuellt.

Jag landar alltså i att ett minsta antal pjäser är 84 st. Alla inser att det inte är möjligt att ha så mycket artilleri i vår anorektiska försvarsmakt. Det skulle ske på bekostnad av andra förband och förmågor o.s.v. Det är inte det som är poängen. Man ska mer se det som ett sätt att förmedla att nedrustning av försvarsmakten har medfört att många funktioner gått under ”kritisk massa” i volym för när det faktiskt är möjligt att lösa tilldelade uppgifter på ett bra sätt. Det är också tänkt att ge perspektiv och på sikt slippa tröttsamma situationer som när anfall understöds av fyra pjäser och det finns de som tycker det är tillräckligt.

En sak till…

Begreppet ”långräckviddiga bekämpningssystem ” är någon sorts militärt modeuttryck som sprider sig som ett virus. Mig veterligen finns ingen fastställd definition, vilket det lämpligen bör finnas om man slänger sig med detta som ett begrepp. Det är skillnad på att formulera sig ”ett bekämpningssystem med lång räckvidd” eller ”långräckviddigt bekämpningssytem” Det första är beskrivande och det senare ger mer intrycket av att vara ett definierat begrepp. Det ger intryck av att vara ett samlingsbegrepp för vapensystem som eldrörsartilleri, raketartilleri, markrobotar, kryssningsrobotar. Kanske drönare och dödsstjärnor också. I mig kryper det när man slänger sig med ett begrepp som har tveksam eller ingen definition. Vad gäller användande av begreppet för att beskriva svensk förmåga säger jag avbryt! Vi har artilleri, punkt! Då blir det fullständigt meningslöst att använda ett allmänt samlingsbegrepp.