I olika taktiska resonemang, i jobbet, sociala media o.s.v. får ofta pansarvärnsrobot (Pvrb) en framträdande roll, då man tillskriver vapentypen väldigt hög förmåga. Har fienden dem, så målas en bild upp där man kan se framför sig att vi kommer bli beskjutna så fort vi kommer inom en radie på fem km från honom. Har vi egna pvrb kan man ibland tro att vi blir immuna mot fiendens stridsvagnar. Ofta använder man den långa räckvidden och ett högt pansargenomslag som huvudargument. Jag tror det beror på att vem som helst kan läsa på Wikipedia och förstå de tekniska fördelarna lång räckvidd och högt pansargenomslag. Men tekniska fördelar är just vad de är också, varken mer eller mindre. Som med de flesta vapensystem finns både för och nackdelar, på flera olika områden. I vissa fall är det mer fråga om att man inte kan nyttja de tekniska fördelarna p.g.a. yttre omständigheter. Nackdelarna är för pansarvärnsrobotar mindre uppenbara för de som aldrig handskats med dem. Själv kan jag skryta med att jag haft titeln fördelningspansarvärnsrobotplutonchef. Har också mångårig erfarenhet av att göra livet surt för motståndare med pvrb, i rollen som artillerichef. Jag ska utifrån min praktiska erfarenhet försöka klara ut några av de missuppfattningar som finns.
Pansargenomslag och restverkan
Man kan läsa om väldigt stora pansargenomslag i rolled homogenous armor (RHA) Solitt pansarstål av standardtyp, kan man förenklat kalla det. Mycket större genomslag än för pil. Men modernt pansar har väldigt stor effekt mot riktad sprängverkan (RSV) och RSV med tandemladdning, framför allt explosivt reaktivt pansar (ERA), ger stor effekt. Kvar blir det kanske 25 – 50% av det pansargenomslag som man kan läsa sig till på Wikipedia. Alla pvrb använder sig av RSV.
Verkan vid penetration för RSV är sådan att det som finns i vägen för den blyertspennetjocka ”strålen” blir förstört, i övrigt väldigt begränsade skador. Det är en mycket begränsad massa som tränger in. Genomslag är inte en garanti för utslagning om inget vitalt träffas. Fördelen med RSV jämfört med andra verkanstyper är att verkan är lika stor oavsett avstånd till målet och att den kan riktas mot taket.
Räckvidd och duellsituation
Räckvidden är lång, 3750 m för vårt robotsystem (Rbs) 55C, 4000 m och 5000 m för de ryska robotarna till stridsvagnar, och ännu längre för flera andra robotsystem. I första gulfkriget användes T.O.W. (Rbs 55) till och med över maxavståndet, närmare 4000 m. Med stridsvagn räknar vi med godtagbar verkan och träffsannolikhet på upp emot 2500 m med pil, även om extremskott förekommit på 3800 m i Irak, något kortare för spränggranat. Vid jämförelse visar siffrorna på en generellt längre räckvidd för robotsystemet. Dessutom bevisas siffrorna av krigserfarenheter från t.ex. Gulfkriget, då irakiska stridsvagnar poppade som popcorn, träffade av robotar och pil. Men vid granskning av robotens övertag så finner vi att roboten vinner bara på avstånd där stridsvagnens träffsannolikhet blivit lägre än robotens, från 2000 – 2500 m. Fram till det avståndet, vinner motståndaren på kortare bantid, högre genomslag / bättre verkan och att man har fler mer ammunition jämfört med de ”exklusiva” robotarna. Det vill säga att roboten skall användas på så långa håll som möjligt för att kunna ha ett övertag i duell mot stridsvagn. Att upptäcka mål i terrängen på 5000 m eller mer kräver väldigt mycket av sensorer.
Terrängens påverkan
Är den kanske mest begränsande faktorn för att kunna nyttja den långa räckvidden. Krigserfarenheterna från gulfkriget och oktoberkriget är dragna i öken. Stormakternas stridsteknik – som vi okritiskt tittar på och ibland kopierar rakt av – är anpassad till slätterna i centraleuropa. Terrängtyper helt olika vår egen terräng. I Sverige hittar vi skjutavstånd på över 4000 m på kanske enstaka procent av ytan. Även där vi hittar så stora siktavstånd finns trädridåer, hussamlingar, kraftledningar, höjdsträckningar och låglinjer som medför att övertag i teknisk räckvidd inte kan användas stridstekniskt. Inte ens om man ställer sig mitt på t.ex. Vara-slätten och tittar i terrängen hittar man speciellt många platser där man får nytta av 4000 m räckvidd. En pvrb kan inte skjutas genom buskridåer utan stor risk för banbrisad och för vissa system avsliten tråd. En pil påverkas inte av buskar. Robotar som skjuts i hög bana kommer till viss del runt hindren, men man måste ha fri sikt till målet. Ett genomsnittligt stridsavstånd i Sverige hamnar under 1000 m. På korta stridsavstånd kommer inte pansarvärnsrobotar till sin rätt. Dels för att de då i duellsituationen är i underläge mot eldrörsvapen. Dels för att de ofta fladdrar runt en hel del innan de kommit rätt i banan. Det senare gäller inte i samma utsträckning för de fire and forget system som finns, då de inte är beroende av en skytts kommandon. Moderna robotsystem kommer ha bättre och bättre träffsannolikhet på korta skjutavstånd.
Störkänslighet under flygning mot målet
Robotar flyger vanligen med 300 – 400 m/s vilket innebär att det tar 15 – 20 sek eller mer att nå ut till max skottvidd. Det finns alltså tid att sätta in motmedel, både manuellt och automatiskt med hjälp av t.ex. robotskottsvarnare. Motmedel man kan sätta in är närskyddsrök, laser-, ir-störare eller direktriktad eld för att nedhålla robotsystemet/skytten. Eller på en fire and forget robot målsökaren. Köra i skydd är en annan möjlighet. Till det ska läggas aktiva skydd som med hög sannolikhet skjuter ned inkommande stridsdelar, t.ex. ryska Arena. Aktiva skydd är en utvecklingstrend på stark frammarsch, vi ser t.ex. ett fabriksmonterat sådant på rykande färska T-14. Den nya Sydkoreanska stridsvagnen har enligt vissa källor ett aktivt skydd som också kan möta takslående vapen. Det är bara en tidsfråga innan fler aktiva skydd kan det. Direktriktad kanoneld kan som jämförelse bara störas av aktiva skydd efter att den blivit avfyrad. Inga aktiva kända störsystem kan påverka pil än.
Stridsteknik
För att ha möjlighet att träffa målet måste man förvissa sig om att målet efter man upptäckt det inte hinner nå skydd innan roboten nått fram. P.g.a. den relativt långa bantiden kan målet hinna så långt som 200 m under tiden roboten flyger mot målet. Det är detta utrymme i terrängen man kallar robotfönster. För Rbs 55 motsvarar bantiden minst 50 mils i vinkel. (Gå ut sträck ut armen, upp med två fingrar, blunda med ena ögat. Det som täcks av fingrarna motsvarar ungefär vinkeln 60 mils.) Kravet på att hitta robotfönster för att kunna verka, gör att man även i öppen terräng behöver kunna rekognosera, för att hitta vettiga eldställningar. Att t.ex. i anfallstrid hamna i en vettig eldställning är mer tur än skicklighet. I betäckt terräng är det hart när omöjligt utan rek. För att komma till bra eldställningar krävs ofta att man använder sig av oländig terräng, varför robotsystem bör kunna bäras av trupp till fots eller monteras på fordon med extremt bra framkomlighet. Dit hör inte t.ex. Pansarterrängbil 360, men däremot bandvagn 2063. Problemet med system till fots eller bandvagn 2063 är att de saknar splitterskydd. Ofta är terrängen så pass begränsande vad gäller grupperingsmöjligheter att man har ganska god möjlighet att förutse var fiendens robotsystem grupperas. Sådana platser är veritabla magneter för indirekt eld. Effekten av detta märker vi dock sällan på våra dubbelsidiga övningar då effekten av indirekt eld ofta markeras mycket bristfälligt. Den bristande markeringen är en viktig faktor i att det dras felaktiga slutsatser angående användning av pvrb. Övningen Cold response är ett bra exmpel på detta, då skytte regelmässigt besköt mitt förband med Javelin från terräng som jag ögonblick innan förvandlat till månlandskap, med eldstöt på eldstöt från haubitsbataljon. Många blir aldrig varse att robotskottet de just sköt, aldrig hade gått iväg om motståndaren varit verklig. Utan sparar minnesbilden att de fick verkan från sin eldställning i skogsridån.
Pvrb på stridsfordon då? Bmp har, Bradley har. Borde inte stormakterna veta vad de håller på med? Jadå det vet de, men åter igen det är ett tänk optimerat för centraleuropa. Det har gjorts försök med Rbs 56 på stridsfordon 9040. Anfall är 9040 förband främsta uppgift. Under anfall med mekförband undviks självklart typiskt öppen ”robotterräng”. Det säger sig då självt att man inte kommer kunna nyttja de egna robotarna på ett bra sätt. Övergår vi till försvar som hinner förberedas däremot, då får vi nytta av robotsytem som är monterade på stridsfordon. Men jag anser att det inte är försvarbart att åka omkring med ett dyrt vapensystem vi bara kan använda på ett godtagbart sätt, då vi övergår till ett sekundärt stridssätt. I så fall är det mer ändamålsenligt att ha speciella pvrb-fordon, som används i förband där defensiva stridssätt är huvudstridssätt. Självklart vore det bäst om alla fordon hade alla förmågor, men det finns ingen ekonomisk realism i det.
Pansarvärnsrobot till stridsvagn medför förutom tidigare nämnt att det blir mindre plats kvar för övrig ammunition. Ytterligare ett sikte ska integreras i vagnen och vi får ca 10 pilar till priset av en robot. Robotar medför också på samma sätt som när de finns på pansarskyttefordon att man nyttjar stridsvagnen med felaktig stridsteknik. T.ex. finns det robotsystem som kan skjutas från en skyddad ställning långt bak. Då är det bättre att bygga en granatkastargranat med samma egenskaper, skjuta med en granatkastare som vi kan få 50 st till priset av en stridsvagn och låta stridsvagnarna anfalla.
Ytterligare en begränsning vid användande av pvrb i anfallsstrid är att man ofta möter en försvarsgrupperad fiende. Det innebär att denne står i förberedda eldställningar. Har fi valt bra eldställningar kommer han hinna backa i skydd när vi öppnar eld med robot. För att kunna få verkan behöver fienden kanaliseras ut i robotfönster. Detta är svårt i anfallsstrid, men kan åstadkommas i försvarsstrid. Där väljer vi att ta upp strid på de platser som är gynnsamma robotfönster, eller gjorts gynnsamma m.h.a. fältarbeten. Att fältarbeten i kombination med indirekt eld och pansarvärnsrobotar är en bra kombination, är en gammal sanning, som helt enkelt är sann.
Framtiden
Just nu har de aktiva skydden och aktiva pansartyperna ett solklart överläge mot pvrb. På detta område kommer vi att få se olika sätt att sätta ur spel eller lura sensorerna som aktiverar skydden. Mot Arena t.ex. kan man i teorin skjuta en radarreflektor framför verkansdelen och nyttja den tidslucka systemet har innan det kan verka i samma sektor igen. Detta möts i sin tur med andra sensorer och sensorer i samverkan. Optiskt, akustiskt, uv, mm-vågsradar, ladar, ir m.m. Nya sätt att luras, snabba sätt att skräddarsy och anpassa medel och motmedel. Att istället försöka med fart komma innanför de aktiva skydden kommer leda till stora otympliga – läs icke bärbara – och dyra robotsystem, då aktiva skydd redan idag kan möta hot som rör sig med 1000 m/s. Möjligen kan lösningar liknande RSV IV avfyrade utanför skyddets räckvidd eller pansarvärnsraketer med fart på bortåt 2000 m/s vara en lösning där snabbhet används. Aktiva skydd kommer sannolikt utvecklas för att kunna möta hot på flera olika avstånd från egen vagn.
För att komma runt problemet att inte den tekniska räckvidden kan användas, behöver robotsystemen vara av ”fire and forget” typ, med egen målsökare. Utöver detta behöver de både kunna uppfatta hinder i terrängen och manövrera för att komma runt dessa och samtidigt ha en rimligt hög hastighet.
Utvecklingen av medel och motmedel går vidare som det alltid gjort och i framtiden finns det kanske robotar som är lika efterhängsna som de som Slave one använder i asteroidfältet i Star Wars II, men just nu finns inga sådana, så en realistisk syn på pansarvärnsrobotars förmåga, utan Wikipedia-rabblande av fakta vore bra.
Bloggerwisser 
Mkt bra och klargörande inlägg!
Vad är din syn på Rb57 i allmänhet och vilken förmåga den tillför på de förband där den används?
Den är bra i och med att den har kapacitet att slå ut stridsvagnar i alla attityder, så länge de inte har aktivt skydd. Den har också stor utvecklingapotential. Men den är dyr och vi har alldeles för få, för att den ska kunna ge den spridda pansarvärnsförmåga vi skulle önska.
Vad anser du om CarlGustav m/48?
Det är alldeles utmärkt som understödsvapen. Men som pansarvärnsvapen duger det bara mot pansarskyttefordon. Det krävs tur för att få verkan på stridsvagn i sida. Aktiva skydd stoppar effektivt granaterna.
Mycket bra genomgång. Ska bara lägga till tre saker:
1. Medelstridsavstånd för svenska förhållanden är i Skåne uppmätt till 800 m. Resten av landet (Västgötaslätten undantagen) har lägre värden.
2. Långa skjuttider för roboten ger låg eldvolym. I duellsituation med stridsvagnsförband innebär det att robotförbandet slås ut tidigt.
3. Robotsystemet är känsligt för störningar – även om siktet kan se genom röken är det inte säkert att systemet ser robotens spårljus och kan styra på mål. Terränghinder som kraftledningar, mask mm påverkar.
Vad tror du om att ersätta den opansrade Bandvagn 2063 med en PV/Fire Support variant av Stridsfordon 9040? Antingen med pv-robot på sidan av tornet, som dom gjorde försök med, eller pv-robot på en höjbar mast bak i passagerarutrymmet.
Eller är en 9040 för tung för gruppering i oländig terräng?
I så fall i en variant med mast, för att kunna hitta bra eldställningar. De bör organiseras i renodlade pansarvärnsförband och inte organiseras på pansarskyttekompanier. Detta då pvrb är lämpad för försvar och pansarskytteförband strävar efter anfall.
Angående gulfkriget så finns det massor av exempel där pv-robot inte funkade alls.
Detta vat mot t-62 och t-55 vagnar som irakierna hade svetsat på extra ihåligt pansar liknande principen för gallret på stridsvagn S.
Dessa träffades av ett flertal pansarvärnsrobotar från TOW till Milan utan effekt innan Pil användes.
Angående PV-robot på Strf90 så ser jag gärna något sådant men det måste vara ett fire and forget system. Vi kan inte ha det som tex Bradley att man måste stanna och hålla siktet på målet under hela bantiden, då tappar man effekten av 40mm kanonen.
Skytten ska bara behöva trycka på en knapp så flyger en robot iväg och sen kan han koncentrera sig på annat.
Spike ska vara fire and forget, om du vill, det går att behålla man-in-the-loop via tråd om du vill det (för målbyte under skott t ex). Du kan också välja om den ska flyga rakt eller komma ovanifrån likt Javelin. Och den
Spike-MR (2500m) eller -LR (4000m rkv) är överst på min lista över ny pv-robot eftersom den verkar vara väldigt bra, används av flera länder i vår närhet (Finland, Polen och Tyskland vet jag på rak arm) och den är färdigutvecklad – bara att placera en beställning. MR och LR ska dessutom gå att använda från samma lavett så man skulle kunan köpa en blandning om man vill och använda den som är bäst för stunden.
Kanske. Men vi måste också analysera vad de nya aktiva skyddssytemen och senaste reaktiva skydden kan, så vi inte köper något som inte får verkan alls.
Självklart måste vi göra ett genomtänkt val, men har vi tid att vänta på grundliga utredningar som kanske kommer fram till att vi behöver något som inte finns att köpa från hyllan för att öka våra chanser mot t ex T-14 som endast kommer finnas i begränsad omfattning? Plötsligt har vi ett industriutvecklingsprojekt som kommer leda till praktiska resultat runt 2028 efter miljader i R&D.
”Good enough right now” är bättre än ”perfect too late”.
Du har en viktig poäng men det måste vägas mot risken att ”good enough” faktiskt blir noll verkan. Aktiva skydd går att montera på de flesta vagna och behöver inte vara omöjligt dyra. Det som inte får hända är att vi har för bråttom att köpa hyllvara som inte får verkan och därigenom slösar upp de pengar som vi hade behövt senare för att köpa ett system som har verkan. Men som sagt vi kan inte heller ha ett totalt förmågeglapp i år efter år! Jag tror också att vi måste titta på annat än pansarvärnsrobotar. Avståndsverkande minor t.ex.
Något som slog mig var att Sverige en gång i tiden hade kommit en bra bit på vägen att utveckla en hyper velocity missile – i princip en pilproj som kan skjutas från lätta fordon ungefär som en pv-robot. Jag hittade ingen länk till den nu, men den liknade detta amerikanska projekt: http://www.globalsecurity.org/military/systems/munitions/hatm.htm
Något sådant skulle kunna vara aktuellt på lång sikt för att minska verkningen av aktiva försvarssystem. På kort sikt behöver det dock vara en vanlig pv-robot. Kanske kan vi köpa en övergångslösning medan vi väntar på samma sätt som Flygvapnet köpte en mindre mängd AMRAAM i väntan på Meteor.
Det har funnits eller finns svensk forskning på området och jag tror också det är en framkomlig väg att gå. Sådana system har en nackdel i att de blir ganska stora. Det är inget som går att göra bärbart.
”På korta stridsavstånd kommer inte pansarvärnsrobotar till sin rätt. Dels för att de då i duellsituationen är i underläge mot eldrörsvapen.”
Varför inte ”krama fiendens bälte”, som NVA kallade det? Att lägga sig i bakhåll med en Rb 57 NLAW från 30-50 m håll kan i bästa fall göra så att ARENA inte hinner reagera och rök inte hinner läggas (det sistnämnda skulle inte hinna göra någon större skillnad från 30 m håll). Kanske efter fältarbeten i skogsmiljö om den inte är för tät.
Om vi tar miljön på Gotland som exempel så liknar den mycket den i Skåne. Anfallsstrid är inte så försvarbart på Gotland med sina få huvudvägar som strålar samman i Visby. Försvarsstrid och bakhåll är extra lämpligt där med sina väl avgränsade skogspartier, ofta kvadratiska sådana, varvade med åkermark. Enligt f.d. generalmajor Karlis Neretnieks så är miljön på Gotland även gynnsam för stridsvagnsstrid. Jag tänker då för försvarsstrid, inte anfallsstrid. Studera gärna Eniros kartbilder i hybridläge över Gotland om du får tid någon gång. Jag kan tänka mig att du någon gång kan hamna i strid på Gotland. Det är en mycket billig effekthöjare att studera kartbilder på Eniro!
En NLAW kan också placeras i linje med ett skogsbryn på många ställen på Gotland. Då uppnås största möjliga skyddsmöjligheter för operatörerna efter avlossat skott. Även om NLAW inte får effekt i målet så dör i alla fall inte du eller dina kompisar. Man kan också kombinera med granatkastare, som du tycks undervärdera om man jämför med dina höga tankar om artilleri. Granatkastare var skyldig till de flesta tyska förlusterna mot sovjeterna i vk2.
Roger M. Klang
Om taktiken går ut på att ta strid på först 30-50 m kan fi välja att gå runt. Var ska du gruppera så du tvingar fi till strid? Gruppering i skogsbryn innebär att du får räkna med indirekt eld på dig innan du ser någon fiende. Förstår inte varför du tycker att jag undervärderar granatkastare?
Hej PanzerÖhman.
Jag vill inte agitera utan jag vill komma fram till en konstruktiv lösning om möjligt. Jag tycker inte att du har lyckats med det själv.
Hur ska fi gå runt på en instängd skogsväg? Såga ner dem träd som står i vägen för skottfältet. Slå dem från sidan. Det är inte helt lätt, jag vet. Dels kan fi se att det skulle kunna finnas ett överfallsställe vid den nygjorda glipan i skogen och dels så är det nog inte helt lätt att få träff i mål med NLAW under sådana förhållanden med träd i siktlinjen (vad jag förstår så har NLAW en funktion som mäter ankomsthastigheten hos ett fordon redan innan fordonet far förbi så att man vet när man ska avfyra vapnet, med träd i vägen så kan man kanske inte utnyttja den funktionen?). Avsuttet infanteri måste beskjutas i flanken m.m. som skydd för den bakre Rb 57 gruppen i riktning fiendens basområde. Stoppa kolonnen längst bak och längst fram och de som försöker köra förbi ett stoppat fordon stoppas med ännu en Rb 57 från samma sida av vägen. Stridsvagnsminor ska ha grävts ned i vägdikena vid överfallsplatserna. Återinför Bombkapsel 90 i tjänst. När kolonnen är stoppad så radiomeddela till Visby flygplats, länkat om nödvändigt, och bege er i språngmarsch 300 m i vinkelrät riktning från skogsvägen. Det krävs minst en stor pluton förmodligen två för att åstadkomma ett sådant bakhåll med GAPS (Ground Aided Precision Strike) eller CAS och bombkapsel 90 som understöd. OBS, FÖRFARANDESÄTTET INTE RISKFRITT! Men Panzerfaustoperatörer under andra världskriget tog liknande risker. Man kan ifrågasätta om Bombkapsel 90 gör någon åverkan mot stridsvagnar. Det kanske inte slår igenom pansaret men det kan slå ut vital utrustning som är monterad på fordonet. Det är andra fordon som ska ta det mesta stryket.
Om du pratar Gotland finns goda möjligheter att kringgå. Pratar man principiellt är det så klart bättre med vapen som kan verka 2000 m än de som bara kan verka 50 m. Blir svårare för fi då. I det scenario du målar upp verkar fi framrycka på kolonn. Men det gör inte fi, han kommer stridsgrupperat och om vi försvarar har han förmånen att välja var det ska bli strid.
You lost me. Om du menar att goda möjligheter att kringå är detsamma som att ta andra tillfartsvägar till Visby så kan man ju sätta upp bakhåll på dessa tillfartsvägar också. Om du med stridsgrupperat menar att han kommer med BTR-80, närluftvärn på hjul, uppsuttet infanteri, MBT:er, BMPT:er och kanske raketartilleri i en och samma klunga, hur kan han välja var det ska bli strid? Det förutsätter att han går grundligt tillväga och vi inte slår ut hans spaningsfordon av typ BTR-80 först. Slår vi ut den så har fi inte så mycket att välja på annat än att bromsa anfallet eller kringå vilket är kontraproduktivt, och vi ska vänta på honom vid alla tillfartsvägar till Visby. Man kan med fördel använda sig av ett par nedgrävda Strv 122 på en åker där skogsvägen mynnar ut i öppen terräng, antingen som verkan alt. som målvakt som inte släpper ut dem ur skogsvägen varpå ett par JAS C/D släpper ett par Bombkapsel 90 eller Brimstone på dem. Jag är medveten om att vi då behöver IRIS-T SL som närliggande luftvärn till våra stridsvagnar, granatkastare M/41 på taktiskt placerade ställen och någon form av fordon med monterat eldrör på taket mot eldledande eller spanande UAV:er i närheten av 122:orna, eller fordon med Stinger eller motsvarande.
Det är faktiskt så att om man räknar med att Sverige får 24 h definitiv förvarning inför ett ryskt angrepp så hinner vi till Gotland, nästan innan ryssarna passerar Vilnius med tåg med understöd, om vi kan överkomma trögheten i beslutsgången och förutsatt att fi behöver bruka järnvägen logistiskt inför att angrepp. De måste anmäla sådant i förväg enligt ett avtal med Litauen (och Vitryssland). De kan ju alltid skeppa in allt de behöver till Baltijsk. Dock så behöver de 12 h för att från Kaliningrad nå territorialhavet utanför Slite med båt i 16 knop (30km/h). Vi behöver ca 6 h (från Norrköping till Kappelshamnsvik eller Visby), i vissa fall endast 2½ h (från Västervik till Visby) + dem timmar det tar att färdas på gummihjul från A6 till Nynäshamn (8,5 h i 120 km/h) eller P4 utanför Skövde till Norrköping och Västervik för egen maskin på larvband (3,52 h repektive 4,32 h i 60 km/h). Detta är ett axplock av dem möjligheter som står till buds skulle vi vara säkra på varningen och snabba att reagera och vara beredda att plöja upp vägarna med dem tunga fordonens larvband. Vi kan även inom loppet av 4 h flyga in ett luftvärnssystem (SAMP/T), mobilt elverk och mobil radar från Lv6 via Halmstad Airport till Visby flygplats. Dessa kan i skyl och skydd försvaras av de Nationella Skyddsstyrkorna med hundar på Gotland. Om vi inte har full koll på våra Gotlandshamnar så kan mobila ryska VDV-förband angöra lastkaj med sina fordon och vara utrustade med Stingerrobotar. Det är högst osäkert om TP 84 kan ta ombord luftvärnssystemen, men TP 84 har nått åldersstrecket och behöver ersättas. Dock inte av en jätte som Globemaster, som varken kan starta eller landa på Visby flygplats.
Jag bedömer dock att vi behöver ett kombinerat permanent Luftvärnsregemente/mekskytteförband/kustrobotkompanier/UAV-kompanier på Gotland.
Fartyg som går igenom Öresund kan inte ha ett djupgående på över 9 m. Tidsperspektiven med överskeppning ger oss även goda möjligheter att vinna mer tid. Det var en stor förlust för Ryssland när Frankrike sålde Mistral-fartygen till Egypten. Den skulle kunnat bli ett nav för IFF, den var ett flytande sjukhus, men framförallt så var den en helikopterplattform av magnitud. Ryssland har dock planer på att skrinlägga flera av Ivan Gren-klassfartygen till förmån för något mycket större som kan jämföras med Mistral. Utan Mistral eller motsvarande så har de begränsade möjligheter att invadera Gotland.
Jag utgick, felaktigt ska sägas, från att du inte värderade granatkastare lika mycket med tanke på din artikel om artilleri. Dumt av mig.
Jag är ledsen, men jag kommer inte att kunna förklara hur hela konceptet markstrid funkar. Det du skriver om bakhåll är liksom inte så enkelt som du tror. Du får nog hålla dig till pansarvärnsrobotar snarare än att försöka reda ut hela försvaret av Gotland. Det kan man skriva en hel bok om. Men det kanske du ska skriva en egen blogg om.
Från A9 till Nynäshamn ska det vara.
A9 ligger i Boden.
Ja jag vet att A9 ligger i Boden. Och min text är mycket teoretisk och skissartad, men man kan få perspektiv av teorin. I verkligheten är det är osäkert om man kan transportera Strv 122 och CV90 för egen maskin på larvband i 60 km/h så långa sträckor som 211 km eller mer utan stopp, på asfalt utan att delar skakar loss och operatörernas lemmar domnar. Men jag antar att muttrar har låsmekanism i sådana fordon för att delarna inte ska separera totalt. Dessutom så förbrukar man mycket av larvbandens livstid, en del kanske till och med måste bytas på vägen för att larvbanden är uttjänta. När man når eller innan man når hamn måste man tanka upp någonstans också. Jag har för mig att Archer kan köra i högst 110 km/h, men det är lättare att säga 120 km/h med en klocka som visar 12 siffror.
P.S. Du är skärpt, jag kommer att titta in på din blogg varje gång du skriver något nytt. Du är en professionell soldat eller officer och jag är bara en teoretiker. Vissa saker dissekerar du i beståndsdelar så som bara någon med insikt och en stor portion intelligens kan. Allt jag kan har jag lärt mig genom OSINT. Det innebär att man har sina begränsningar och kunskapsluckor.
Ha det!
Det går utmärkt att marschera mycket långa sträckor med moderna stridsfordon, med band. Tekniken går framåt. Ta ck så mycket och tack för kommentarerna.
Jag har skrivit en bok om det. http://www.dettyskakriget.com heter hemsidan som den finns på.
Bakhåll kräver väl endast att man är först på plats och hinner förbereda bakhållet i skyl eller ännu hellre skydd. Rb 57 till exempel kan avfyras från ett slutet rum. Och att man kan hålla rent från SUAV:er och BTR-80 alt. hålla sig dold för dem. Att man kan motverka attackhelikoptrar och UCAV. Och att man har relevanta medel. (Dagens sensorer typ FLIR gör det förstås svårt för oss. Vissa sensortyper ser igenom lövverket i terräng.)
Anfallsstrid ger dock i praktiken ingen möjlighet alls att verka dolt. Försöker du säga att anfallsstrid ger bättre effekt till en mindre kostnad? Inte enligt Clausewitz! Rörlig strid ja, men man kan inleda striden från en statisk position. Man behöver en utgångsgruppering. I takt med att kriget fortskrider så överger man utgångsgrupperingarna och ägnar sig åt rörlig strid enligt uppdragstaktiska principer. Krigets friktion kommer att arbeta emot oss, det gör det alltid, men krigets friktion kommer att arbeta emot ryssarna ännu mer. Jag bedömer att vi kommer att få tid att gräva stridsvagnsgropar för bakhåll med framförhållning, deployera luftvärnssystem, såga ned träd m.m. Tidsperspektiven mot en given fiende i ett högteknologiskt krig känner vi inte, men det finns anledning att anta att tiden kommer att arbeta emot ryssen mer än den arbetar emot oss om ni får tillräckligt med krigsförbandsövningar.
Standoff ger bättre effekt till en mindre kostnad ja, men på land kan man motverka fiendens standoff genom att krama fiendens. Standoff är dock inte anfallsstrid i traditionell mening.
Och ja, jag är medveten om att även om vi har luftvärnssystem på Gotland att det kan bli svårt att använda JAS C/D på Gotland som CAS mot en motståndare på land, när fi från utanför territorialvattnet från korvetter/fregatter kan se dessa komma på 50-100 m höjd väst Gotland och sätta in luftvärn med upp till 120 km räckvidd (Admiral Gorshkov-klassen). Ett av JAS-planen måste därför ha en störkapsel. Krig innebär risker och risktagningar.
Anfallsstrid föredras av alla krigförande länder av den enkla anledningen att det är så man kan avgöra en strid. Vid anfall sätter man in alla sina enheter mot några få av de försvarandes och blir lokalt överlägsen. Det är problemet med försvar. Man är utspridd för att kunna möta på många ställen.
Det har jag tänkt på. Vi är överens om den delen. Det står i min bok.
Vad tror du om BILL-2 som istället har tandemstridsladdningar där den första laddningen eliminerar det reaktiva pansaret och den andra laddningen slår igenom pansaret på stridsvagnen? Detsamma gäller Javelin.
Man kan inte räkna med att tandemladdning stoppar verkan av reaktiva pansaret. Vi får också räkna med ERP i flera lager. Men tandem RSV är så klart bättre än enkel.
Är inte ERP i lager en myt? Jag vet att Soviet ett tag påstod att dom hade ERP i lager men det var en ”Red Herring”. Men kanske har utvecklingen gått framåt även här…
1985 inför ett NATO-besök gjorde man i ordning en vagn med tre lager ERP-skruvade på varandra. Vanliga kontakt 1 klossar. Inte tänkt att funka så. Men utvecklingen går framåt och att ha olika lager med sprängmedel, med plåtar mellan och olika utlösningsfördröjning borde inte vara omöjligt om man vill det.
Intressant läsning för en gammal pvrb-soldat.
Hur bra verkan har dagens aktiva/reaktiva skydd mot olika typer av pv-vapen som använder RSV?
Är skyddet lika bra runtom, exempelvis bakifrån?
Kan man tänka sig en taktikanpassning där man lägger luftbrisader med spränggranat över målen (eller salvor över målområdet) med grg, grk, haubits eller 40 mm akan för att om möjligt störa ut eller slå ut aktivt/reaktivt skydd omedelbart före skott med pv-robot?
Systemen är sannolikt effektiva eller till och med mycket effektiva. Men har också olika svagheter. Sensorerna röjer förbandet och de har viss tid mellan skott t.ex. Visst kan taktikanpassning som går ut på att förstöra systemen med splitter vara möjlig. Men att t.ex. tajma indirekt eld så att man får det precis på det robotmål man har i eldområdet är nog närmast omöjligt. Gäller i så fall mer att gripa de tillfällen som förhoppningsvis blir till efter att man skjutit på fi med art upprepade gånger. Då är kanske ett mer realistiskt exempel att skjuta med en flechettegranat från grg på ett mål, för att sekunden senare samtidigt skjuta 3-4 pskott på samma mål t.ex. Men som sagt nog kommer det att utvecklas motmedel!