Tävling i distansskytte eller understöd?

Haubits 77, med 38 kalibrars eldrör och 21 km max räckvidd.

Tänk om…

Skyttesoldater som understödjer kunde göra det utanför fiendens räckvidd? När skyttesoldaterna bekämpar varandra med automatkarbiner är villkoren ganska lika. Vapnen har ungefär samma räckvidd och verkan. Om man i understödsställning, med sin vanliga automatkarbin, utan att byta kaliber, kunde bekämpa fiendesoldater på ett avstånd där de inte kan besvara elden. Det vore bra Soldaterna kunde då strida utan risk. Även fast de blir upptäckta direkt när de öppnar eld. Hur löser vi detta? Längre pipa, hur lång kan man ha egentligen? Låt säga att vi kan ha automatkarbiner på 1,5 m, för att soldaterna ska kunna röra sig med dem och få in dem i fordon. Vi behöver mer krut för att få fart på kulan, det får bli en större patron. Vår automatkarbin blir nu större och tyngre. Magasinet tar färre patroner, pipan måste ha tjockare gods för att tåla påfrestningarna, men den blir ändå varm alldeles för fort och livslängden p.g.a. nötning är det dubbla. Men fienden är inte den som är den, de är med i kapplöpningen och utvecklar liknande automatkarbiner. Men vi ger oss inte vi är säkra på att vår högteknologi ger oss ett försprång. Ingen bekymrar sig heller om att fienden liksom vi, kan välja andra vapensystem för att nå våra ak-skyttar med lång räckvidd. Vi kör på vår standardkaliber, men förlänger pipan lite till, 1,7 m får funka och vi byter till ännu större patron. Vår automatkarbin skjuter nu väldigt långt, men använder vi standardkula är det helt omöjligt att träffa någonting. Det löser vi med teknik. Kulor som är styrbara används om vi skjuter mer än en fjärdedel av den enorma räckvidden. Piporna nöts nu 10 gånger så mycket och de styrbara kulorna kostar 30 ggr så mycket som de vanliga. De sikten vi har för att kunna se nog långt är självklart något helt annat i storlek och kostnad än vanliga rödpunktssikten. Vi kan inte längre hålla på och skjuta nedhållande eld mot misstänkta punkter och dolda mål, då ammunitionen är så dyr. Varje soldat tilldelas bara ett tjugotal skott och ammunitionens storlek gör att magasinet ändå bara rymmer 5 skott. Vi skjuter numera bara på fiendens chefer. Men bara om vi säkert kan identifiera dem som chefer. Eldgivningssätten blir helt NATO-anpassade och då kan vi glömma bl.a. mejning och eldstöt. SoldF skrivs om. Soldaterna i omgången bredvid, de som framrycker medan soldaterna med de långskjutande automatkarbinerna understödjer, är missnöjda. Det kommer inte så mycket eld och när den väl kommer passerar den långt in i skogen förbi den fiende som de anfallande skyttesoldaterna strider mot. De tvingas att avbryta sitt anfall. Men gruppradion förslår inte när det gäller att kontakta de understödjande ak-skyttarna. Så den sparsmakade elden fortsätter att riktas långt bortom den fiende vi möter här och nu.

Vår nya patron i kaliber 5,56 med en hylsa från 50 BMG ger soldaterna överlägsen räckvidd, trots att 5,56 är en helt värdelös kaliber om man vill avge verkanseld på 3000 m.

Vad håller jag på och dillar om, såna här automatkarbiner och knasiga tankegångar finns väl inte?

Jag beskriver genom en liknelse hur förhållningssättet i väst blivit till eldrörsartilleri. Det har blivit en helt bisarr kapplöpning i att skjuta långt. Några exempel. 2019 sa en representant för ett NATO-land att man hade som mål att dimensionera sin räckvidd för att nå längre än de 90 km ryska BM-30 når. Det var alltså inte frågan om vad man själv ville lösa för uppgifter, det var frågan att trumfa en räckviddssiffra. Redan då fanns uppgifter på längre räckvidd än 90 km för BM-30. Ska målet för det landets artilleri ändras i takt med rysk raketutveckling då? I ett annat NATO-land uttrycks frustration över att artilleriet behöver hålla på och understödja manöverförbanden. De ville bekämpa mål på djupet. Varför har det blivit så här? Det är svårt att säga. Men många brukar prata om att man blir upptäckt så fort man skjuter – vilket är felaktigt, eftersom ingen har allseende och heltäckande sensorer, även om det finns många- och då är det lågt hängande frukt att se logiken i att om man står utanför fiendens porté kan man vinna en sådan duell. Det finns också någon magnetisk dragning för artilleri vad gäller att vilja bekämpa fientligt artilleri. Man kan också nå verkan på fler ställen från samma eldställning och i alla fall teoretiskt kan man understödja fler manöverförband från samma ställe. Lång räckvidd är en spännande utmaning att ta sig an, för den som gillar teknik. Ett kliniskt synsätt på det komplexa slagfältet. Lång räckvidd således! Väldigt lång!

Vad är problemet, är inte lång räckvidd bra?

Till att börja med kostar den spetsteknik som behövs för att skjuta längre med en kaliber än dess inneboende egenskaper erbjuder. Det kostar mycket utav helvete. Värst är LRLAP ammunitionen till Zumvalt. 15,5 cm 2 m lång granat som når 160 km. Imponerande, men priset på 1 miljon dollar per granat var också så imponerande att inte ens USA kunde motivera inköp. Samma pris som Tomahawk för övrigt och då når Tomahawk mycket längre och levererar mycket större verkan.

LRLAP-granaten

Det finns underkalibrerade granater som når 80 km, reatil, granater med vingar, ramjetdriven granat som når minst 110 km.

Ramjetdriven 15,5 cm granat

Standarden för eldrörslängd har gått från 39 kalibrar, till 52 och nu utvecklar USA XM1299 med 58 kalibrars eldrör. KMW har visat en pjäs med 60 kalibrars eldrör. Laddningarna blir allt kraftigare

XM1299

Arméer i väst har i stort en manöverdoktrin, i de scenarion där artilleri har en framträdande roll. För att en sådan doktrin ska kunna fungera krävs att förbandstyper samverkar i sina olika roller. En viktig roll för artilleriet är då att understödja manöverförband med eld, så att de kan lösa sin uppgift. Det är så manöverkrig fungerar. Så länge den typen av doktrin behålls är det problematiskt med en artillerifunktion som inte vill lägga tid, kraft eller pengar på att göra det möjligt att understödja manöverförbanden. Under 25 år då vi helt koncentrerat oss på att bekämpa fiender i luftiga kläder och med AK47 har detta helt glömts bort och vi verkar inte hitta tillbaka dit heller. Inte bara för att vi har för få artilleripjäser. Alla pratar om långräckviddig bekämpning, begreppet som saknar definition och därför inte är ett begrepp. Ingen pratar om att utveckla realistiska metoder för understöd av manöverförbanden, fast det är en av artilleriets två huvuduppgifter, om man inte tvingar dem till det. Här behöver vi välja. En manöverdoktrin med allt det innebär, även understöd, eller en annan doktrin, där precisionsbekämpning är det centrala. Inta bara försöka köra på i alla riktningar.

Tekniska utmaningar

Vilka är de tekniska utmaningarna med att sträcka ut elden långt med 15,5 cm? Att skjuta som besättning på 77B med är värre än att skjuta GRG. Laddaren sitter t.o.m. bakom ett skydd mot mynningstrycket. I fredstid fick besättningen max skjuta 12 skott högsta laddning om dagen. Det gick inte att få till maskeringsparasoller som klarade trycket. Tyget slets av pinnarna direkt. Med det 39 kalibrars eldrör pjäsen hade och basflödesgranat nådde 77B 28 km, vid en utgångshastighet på 835 m/s, samtidigt som pjässervicen får inre blödningar av trycket då. De sista två kilometrarna i envelopen är också extremskytte. Att skjuta 28 km istället för 26 km innebär 31 % längre bantid, 68 % högre bantopp och 76 % större avdrift. Säger sig självt att färd genom betydligt fler luftlager, längs en avsevärt längre bana och under klart längre tid medför att små skillnader multipliceras till större spridning. Men eldrörsslitage och värme är hanterbar. Förläng till 52 kalibrars eldrör (+201,5 cm) och det ger möjlighet att med mer krut öka utgångshastigheten från 835 till 955 m/s. Då skjuter vi genom ännu fler luftlager, vi har begränsad koll på och variationer i vind kan sprida granaterna många 100 m. M.h.t. trycket är det nog tur för pjäsgruppen att de sitter skyddade i hytten. Hur långt skjuter vi då? Det rör sig om knappt 35 km, varav sista biten är i den extrema delen av envelopen. Men Archer skjuter 50 km invänder någon. Ja med Excalibur-granaten, den vecklar ut vingar och flyger styrt. Men då kostar det också en miljon. En modern aerodynamiskt optimerad basflödesgranat kan gå ca 40 km. Utgångshastighet som närmar sig 1000 m/s sliter också märkbart mer på eldrör och vi får en värme som skulle göra det svårt att skjuta stora mängder ammunition. Om nu någon skulle få för sig att vilja lösa huvuduppgiften understöd, som kräver volym på elden, vilket ingen får. Men om vi nu faktiskt skulle vilja lösa den biten är det inte bra att skjuta 40 km då? Ja men problemet är som sagt vädret och det gör att även om vi får iväg granaten 40 km så kommer spridningen att bli så stor och oförutsägbar att verkan och träffsäkerhet går ned samtidigt som risken för egna förband ökar. Ca 20 km skjuter vi träffsäkert nog med artilleriet för att det ska vara meningsfullt att understödja manöverförband, oavsett hur långt pjäsen skjuter. Ska vi nyttja de resterande 15 – 20 km får vi använda oss av bankorrigerande tändrör, vilket innebär en femdubbling av ammunitionskostnaden, minst. Kommer det verkligen vara möjligt att nedhålla med sån ammunition, när manöverförbanden begär det? Kommer vi ha tillräckligt av den? Svaret är ett rungande nej! Det kommer bara bli skjutning på identifierade mål, inom vissa parametrar då. Det är inte understöd som stödjer manöverförband i en manöverdoktrin. Det är det jag menade när jag tidigare skrev att inte ”realistiska metoder för understöd utvecklas”

Är det då meningsfullt att sträva efter ännu längre räckvidd?

Allt vi skjuter över de 40 km som t.ex. Archer kan nå med basflöde kommer att bli dyrare och resurser som läggs på att skjuta längre kommer sannolikt minska resurserna för att kunna understödja manöverstrid. 50 km med Excalibur kostar en miljon. Reatil ökar räckvidd, men ökar också spridning och minskar nyttolasten, liksom underkalibrering gör. Samma sak med ramjet-granat. Då når man långt, men granaten måste så klart styras och har en lägre nyttolast. Det är endast dyr ammunition som går att skjuta som enstaka precisionsvapen, som kommer i fråga. Kostnaden kan förväntas vara som en robot.

Men vi låter inte de här utmaningarna stoppa oss. USA bygger XM1299 kanonen med 58 kalibrars eldrör. Den ska skjuta den slanka XM1113 reatilen.

XM1113. Lägg märke till hur mycket plats raketmotorn tar i granaten

För att få fart på det hela ska man använda XM654 ”supercharge” Storleken 130 – 140 cm lång, gör att jag tror det som allra minst rör sig om 22 kg krut.

XM654

Det skulle då innebära en utgångshastighet på bedömt 1150 m/s ur 52 kalibrars eldrör och minst 1200 m/s ur 58 kalibrars eldrör. Men så går det långt också XM1113 har skjutits 72 km och Excalibur 63,5 km. XM 1113 har då dyra PGK bankorrigerande tändrör. Slitaget på ett sånt eldrör är det mångdubbla jämfört med t.ex. Archer. 10 ggr skulle inte förvåna. De har antagligen kastat in alla resurser som kan uppbringas för att skapa en legering i och yta på eldröret som tål korrosionen. Värmeutvecklingen kommer effektivt säkerställa att inga snabbeldar för att understödja manöverförband skjuts.

Men de vill skjuta ännu längre. Något som USA kan kosta på sig att göra världens största stormakt som de är. Men när vi nu tycks ge oss in i samma räckviddsjakt kommer det kanibalisera andra funktioner. Den dystra sanningen är att ca 20 km är max skjutavstånd om ska effektivt understöd kunna ges till manöverförband. Det gäller då under förutsättning att eld ska träffa där manöverförbanden vill, utan risk för egen trupp, vilket är ett rimligt krav. Över det och vi behöver bankorrigerande tändrör, som direkt ökar kostnaden så mycket att understödet inte kommer kunna ges på så många platser och med den volym som manöverförbanden behöver. Artilleriet behöver släppa den kliniska synen att man ska föra ett eget bekämpningskrig och att man ska kunna göra det utan att behöva utsätta sig för risk att få eld på sig. Varför har vi egentligen högrörliga splitterskyddade pjäser. Det är lätt att få för sig att det skulle kunna nyttjas för att kunna understödja strid från en plats längre fram

Varför 15,5 cm?

Till slut tvingades USA jämföra sina LRLAP med kostnaden och verkan för Tomahawk. Fler skulle behöva komma till sån insikt. Vilka vapen är egentligen bäst till vad. Ska vi nödvändigtvis skjuta jättelångt med eldrör, är 15,5 cm som att ha ett prickskyttevapen för 2000 m som skjuter 4 grams 5,56 kulor, eller som att göra utslag med puttern på ett par fem hål. Gå upp på 20,3 cm eller högre kaliber och strunta i vanlig ammunition. Skjut bara ramjet och reatil, med styrning. Med stora granater blir det faktiskt någon verkan i de här dyra precisionsskotten. Eller varför hålla på och tramsa med eldrör på de avstånden. Skjut med raketartilleri, då blir plötsligt max räckvidd 300 km. GMLRS når 70 km, med precision liknande Excalibur, till ett pris i samma storleksordning. Att hålla fast vid 15,5 cm kaliber fast man har ambition att skjuta långt som raketartilleri är rena tramset.

Avslutningsvis

Ska fokus ha sån övervikt mot ”långräckviddig” bekämpning bör vi nog byta doktrin för markstrid. Annars är det bäst att vi faktiskt släpper trenden i väst för att istället utvecklar metoder och anpassa materiel för att på bättre sätt kunna understödja manöverförbanden.

Ett problem vi har, anser jag, är att samordning och förståelse mellan artillerifunktionen och manöverfunktionen är för dålig. Det är för långt i avstånd och tanke mellan ARTSS och MSS som driver respektive funktion. Jag tycker det är märkligt att inte markstridsskolan är överordnad organisation och att funktionscentra som Artilleriets stridsskola är underordnade MSS.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tävling i distansskytte eller understöd?

  1. Esko Oksanen skriver:

    Argumentet med att behöva vara utanför motståndarens artilleriets räckvidd håller inte heller om man sprider ut egna skjutande förbandet så pass att det inte blir ett tillräcklig högvärdig mål mtp moståndarens am-förbrukning. Så fort man har pjäsvis skjutelementberäkning blir detta möjligt tom för dragna pjäser, inte bara haubits 08. Räckvidd (utöver 35-40 km) blir en fördel mest för målbekämpning i motståndarens djup, dvs utanför bridagens område. Där har raketartilleri många fördelar, trots att västlig raketartilleri (dvs MLRS/HIMARS systemet) saknar vettiga raketer. För eventuell divisionsartilleri skulle GLMRS nog fungera, men en motsvarighet till BM-21 saknas i väst. Men sådan lätt raketartilleri kanske behövs mest för Hemvärnet 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s